Ett kök. En ny bekantskap. En bekants pojkvän jag bara har träffat ett par gånger tidigare. Jag tror han vet att jag är feminist, kanske har han hört det av någon annan eller kanske förstod han det när jag tidigare ikväll pratade om vilket parti jag röstar på. Jag vet inte, men jag tänker att det borde vara något självklart och ingenting jag behöver skylta med. Tänker samtidigt att jag hoppas att han vet så att han kan se hur självklart det är för mig och på så sätt få det att bli lite mer självklart för sig själv.

Vi pratar våldtäkt, han och jag. Samtalsämnet är på hans initiativ, därav min direkta misstanke att han vet var jag står. Jag är van, för på något sätt, oavsett var jag är, hur jag gör och vilka som är omkring gäller ofta diskussionerna den här typen av ämnen. Jag kan inte rå för det. Vill inte rå för det. Det är ju trots allt där det känns som jag vill vara.

Han berättar om en tjejkompis, någon han kände. En skön och rolig tjej enligt honom, men hon blev våldtagen, berättar han. Killen som våldtog var världens schystaste och han blev aldrig dömd. Så han våldtog nog inte, förklarar han som berättar. Tjejen hade förutom sina sköna egenskaper ett rykte om sig, så det kan ju ha varit lite ”hur som helst”. Han konstaterar att ingenting är väl svart eller vitt.

Och där sitter jag. På en pall i ett kök och känner igen diskussionen från flera gånger förr. Funderar hur jag den här gången ska attackera problemet. Eller om attack ens är möjligt? Jag stirrar på ugnens digitalklocka. 23.34 lyser den grönt. Och jag funderar på hur många tjejer som blir våldtagna denna fredagskväll? 

En gästföreläsare jag hade en gång berättade om sin forskning av tusentals våldtäktsanmälningar, och hur det där det endast var minimal procent som tydde på att en kvinna ljög om våldtäkten. Att det egentligen är en extremt utbredd myt, det om att kvinnor anmäler våldtäkt som en slags ånger/hämnd -grej. Kvinnor som anmäler våldtäkt upplever det som en våldtäkt, förklarade föreläsaren. Samma föreläsare berättade också om de drygt 6000 anmälda våldtäkterna under 2012, och hur endast några hundra av dessa gick till åtal och hur låg procent av åtalen som faktiskt fällde mannen/männen som våldtagit kvinnan/kvinnorna.

Jag tittar på killen jag knappt känner. Det har bara gått någon sekund sen han berättade om sin våldtagna tjejkompis som enligt honom nog inte blivit våldtagen. I hans blick ser jag hur han väntar på ett svar. Jag funderar på vad begreppet ”sanning” egentligen innebär, hur jag omöjligt kan veta vad som hänt, men hur jag bara kan berätta om vad jag tror grundat på den fakta jag besitter. Grundat på föreläsningarna, böckerna men också mejlen.

Jag tänker mycket på mejlet jag fick i somras från tjejen som inte visste om hon blivit våldtagen eller inte. Hon var ju så full. Men hon var ju aldrig vid medvetandet, inte ens när han tog sig in i hennes säng, det visste hon. Ångesten som var närvarande i varje bokstav i mejlet och hur jag, en människa på avstånd, fick bli en ventil. Jag funderar på alla de andra berättelsena jag läst från kvinnor i liknande situationer, hur sexet blivit något annat, något obehagligt, påtvingat och något utom deras kontroll. Framför mig ser jag årets tidningsrubriker om våldtäkterna där våldtäksmännen gått fria trots stark bevisning. Jag tänker på rättssalarna, där kvinnornas sexuella historia beskrivs tydligt medan våldätktsmännens aldrig tas upp, trots att deras sexuella handling är den kriminella.

Killen i köket fortsätter titta på mig, och klockan lyser fortfarande 23.34. Har säkert bara gått några sekunder, men nu vill han verkligen ha ett svar. Som om jag har något? Som om jag är ansvarig att ge något. För att jag, i min roll som feminist, ska ”sätta dit honom” för att han kanske någonstans känner att det han sagt inte passar sig. Inte är tillräckligt pk, för en sådan pk-tjej som mig. Istället för att ta reda på fakta själv, blir jag den som ska upplysa och ta ansvar. Samtdigt förstår jag honom, jag har mött samma blick flera gånger förr och känner ju på något sjukt sätt ett jävla ansvar.

Jag är tyst. Men i mitt huvud ekar berättelserna från alla kvinnorna. Mejlet. Rubrikerna. Jag harklar mig plötsligt och samlat försöker jag förklara att jag inte sitter på någon sanning i just det fallet, men att det är en vanlig myt om att kvinnor ljuger om våldtäkt. Att kvinnor med rikt sexuellt förflutet ofta misstänkliggörs och skuldbeläggs är inget ovanligt. Jag förklarar innebörden av att ”en hora inte kan våldtas” och tittar honom i ögonen mycket. Jag tror det är viktigt så att han inte får en chans att tänka på något annat.

Jag hinner nästan prata klart, sen byts låten på spotify inifrån ett sovrum och han kliver snabbt upp för att dansa. Kvar sitter jag anfådd efter min utläggning som inte blev så samlad som jag hoppats på. Jag tittar in mot sovrummet han försvann in i, obekymrat sjunger han med som om ingenting har hänt. Jag tittar på ugnsklockan, 23.38 lyser siffrorna nu.

Jag går in till hallen. Tar på mig jackan och skorna. Går ut i höstblåsten och försöker andas bort känslan av bortgjordhet. Känslan av hur jag på en sekund brunnit för något han egentligen knappt ville höra. Känslan av att mitt engagemang var fjantigt. Att jag bara borde leva livet som det är. Inte hålla på som jag gör. Inte vara jobbig och skavig.

Men jag tar det personligt. Så fruktansvärt personligt. För mig handlar det inte om främlingar eller siffror i en statistik, för mig handlar det om attityden mot hela min sexualitet. Som ung sexuellt aktiv kvinna. Mina rättigheter och mina möjligheter. Min skuld och min skam. Hur någon tar sig rätten att avgöra hur mycket min vilja är värd och inte.

Att det blir personligt gör mig generad. Jag vill bort därifrån. Tårarna trycker på, trots att det inte är jag som blivit våldtagen. 

Jag har svårt att få tillbaka någon känsla för fest. Istället ringer jag efter en taxi hem trots att det bara är tio minuter bort, jag vågar nämligen inte gå ensam hem om kvällarna.

Vet ni? Jag måste ha de absolut bästa och mest generösa läsarna någonsin. Jag startade den här insamlingen för ett par dagar sedan helt spontant efter att ha blivit så illa berörd av dokumentären Frihet bakom galler. Satt i tio minuter och stirrade rakt ut i ingenting direkt efter att jag sett dokumentären, och så fylldes jag av själväckel. Det är så jävla SVÅRT att inte låta klyschig eller pretentiös när jag vill skriva om den här typen av problem, men vafan, den risken tar jag gärna om det 

För det kan väl inte vara rimligt att världen är såpass orättvis på så många sätt utan att jag gör något? Hur kan jag gå omkring med den här typen av kunskap utan att göra något som faktiskt gör skillnad? 

Men tillsammans kan vi ju på riktigt göra skillnad. Nu har vi ihop fått in över 12 000 kronor(!). Ni var några som undrade lite vart pengarna gick, så jag har mejlat med Frida som jobbar på SAK och såhär berättar hon:

*SAK är en biståndsorganisation som jobbat i Afghanistan i 30 år, vårt arbete fokuserar på de människor som är mest utsatta i samhället – kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättningar.
*Vi arbetar på landsbygden i Afghanistan, det är där behoven är som störst.
*Vi har fyra program: utbildning, sjukvård, rehabilitering av människor med funktionsnedsättning och landsbygdsutveckling.
*På våra skolor går ungefär 120 000 barn. Fler än 50% av eleverna är flickor.
*Vi utbildar barnmorskor, vilket verkligen har givit resultat för mödradödligheten som minskat, även om den fortfarande är en av de högsta i världen. Läs gärna den här artikeln om en av våra barnmorskor som blivit utsedd till årets barnmorska i Afghanistan, hennes pappa blev dödad för att han lät henne studera till barnmorska…http://www.wadsam.com/sca-midwife-received-the-midwife-of-the-year-award-787/
*Vi utbildar kvinnliga lärare, vilket är ett superviktigt arbete. Många vuxna kvinnor i Afghanistan har själva aldrig gått i skolan, så vi erbjuder elever från våra skolor som själva är tonåringar att vidareutbilda sig till lärare. Det är en otroligt viktig insats för utvecklingen i landet.
*Det afghanska samhället är traditionellt styrt av män i så kallade shuras, byråd, och de bestämmer över byns utveckling. SAK arbetar med att tillsätta kvinnliga shuras så att även kvinnor är med i beslutsprocesser över saker som i allra högsta grad påverkar deras tillvaro i byarna.

Så räcker pengarna:

400 kronor är kostnaden för att en skolflicka ska kunna gå i skolan ett helt år.

14 000 kr räcker till konstruktion av en brunn som förser 180 människor med rent vatten!

250 kr är veckolönen för en barnmorska.

= Våra 12 000 kronor räcker till att 31 flickor kan gå i skolan ett helt år!!!!!!!!!!!!! ELLER nästan en ÅRSLÖN till en otroligt behövd och viktig barnmorska (så många kvinnor dör av hemmafödslar i landet).

Alltså, kan ni bara ta in detta? Det är så sjukt. Stort enormt megatack för att ni och gör skillnad.

Är ni fler som vill donera en slant? Här är insamlingen. 

Whaaaaaaaat

Är inte din mobbe jättetung nu hp???? undrar ni och syftar på att den är gjord av marmor.

Men det är ju bara ett skal!!!!!! Ha! Ha! Att ni inte fattade det?! Ni asså…

Jag älskar mitt nya skal. Passar in i alla nyrenoverade kök i Stockholm innerstad. Minns ni förresten när nokiatelefonerna fick vara med i alla skolkataloger? Det kan väl inte bara varit en Sundsvallsgrej? Att en stod med mobilen mot örat och kollade bort. Jag själv gjorde aldrig det pga var nog lite för ung. Men min storasyrra och alla hennes klasskompisar höll på så i slutet på 90-talet.

Åh. De var så otroligt coola. Speciellt i sina stora rutiga skjortor, likadana som hon i tv-serien Mitt Så Kallade Liv hade på sig. Och ett litet snävt läderband runt halsen på det! Mmmm. Då stod man och kikade in i nyckelhålet till syrrans rum mest hela dagarna o_O.

Tycker det här är så märkligt. På bara nån timme fick det här kontot 5000 följare. Att så många människor på riktigt tror att Kappahl skulle lägga 2,5 mille på att få några tusen följare på Instagram. Att människor tycker det är rimligt att ett företag som Kappahl skriver en otroligt kasst formulerad presentationstext tillsammans med jordens mest pixliga bild.

DET ÄR INTE RIMLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! FÅR ETT PSYKBRYT PÅ MÄNSKLIGHETEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det vankas Halloween. Eller ”hallåvin” som farmor skulle sagt och harklat sig lite. Fick ett mejl från läsaren Linnea som undrade hur hon skulle klä ut sig denna högtid. Självklart är jag inte sen med att komma med tips även detta år. 
 

*Någon aktuellt. Här finns många att välja och många gränser att passera. Som en bekants bekant som var Frtizl med en stor ölmage, kraftig mustasch och en stor nyckel runt halsen………… Andra aktuella personer att klä ut sig till: Prinsessan Estelle (snedbena med rosetthårspänne, lackskor), valfri partiledare, hon den ”misstänkt adopterade” Maria (dipdye i flätor), Kevin Walker (otvättat hår, fotbollskläder, mikrofon och ett leende), Sigge Eklund (geléigt hår, helsvart klädsel, iPod), Pussy Riots (tygmasker, färgglada klänningar, elgitarrer), Australiens fd. premiärminister Julia Gillard (röd page, blå dress, vass tunga) osv. osv. 

*Sim. Diadem med grön diamant (byggd i papp) i ståltråd. MASSA foundation, så att du ser datagjord ut. Hårt fönat och sprayat hår med mycket glansspray för att få den datagjorda effekten även där. Gällande klädseln skulle jag rekommendera något typiskt sims, dvs. väldigt amerikanskt. Den här leopardklänningen är ju en klassiker. Fan vad min simmar har ”berättat rolig historia” och ”gett massage” iklädda den klänningen<3<3

*Patriarkatet. Vit man i kostym, med överlägset leende, sedlar i fickan och vidrig attityd. SPINOFF: denna gubbe med en kniv i hjärtat = Krossat patriarkat :-D

*Vagina.