Beskriv dig själv med en mening.
Snäll och rätt gullig 25-åring som gillar att ”underhålla” och tror på att en rättvis värld är möjlig med lite jävlaranamma bah.

Beskriv en person som du älskar med en mening.
Intelligent, sensuell och sarkastig 27-åring med stort intresse för klockor, boots, skinn, hantverk, cykling, skateboards, fiske, matlagning men speciellt för en rätt gullig 25-åring.

Detta trodde du inte om dig själv för två år sedan.
Att jag skulle älska öl???? Och ha de jobb jag har nu. Eller vem försöker jag lura!? KLART JAG FATTADE DET!!!! HA! HAAAAA! Ha…

En sajt du alltid läser.
St.nu. Blir så varm i hjärtat av att läsa om hembygden, men bara jag undivker kommentarerna förstås. Det slutar alltid med att jag tänker att det aldrig kommer bli någon flytt hem om jag ska tvingas bo nära de där mänschan :-)))))))))))))) Och så facebook förstås. Och latexdrakt.nu.

Där mår du som bäst.
I en myllrande bar i en ny stad ALTERNATIVT på en brygga i svensk sommar ALTERNATIVT i mitt vardagsrum körandes singstar… ensam…. med ”träningsläget” på…

Där mår du som sämst.
Bussterminalen i Slussen.

Det här är nytt i ditt liv.
Att jag känner mig orädd just nu? Känner: HIT ME!!!!! Och en annan grej är också ny, men återkommer till den då det ej längre är hemlo //äkta bloggare

Det här är sen gammalt i ditt liv.
Guben min. Och torrfläckar om vintrarna.

Det här ser du fram emot.
NYA GREJEN! SAN FRANCISCO! NYA SOFFKUDDARNA! STAMCELLERNA SOM KOMMER PÅ FREDAG! MIN MENS!

En önskan.
Äga en lyckoamöba. Va riktigt rik.

Älskade, älskade ni

Sitter här i min otroligt skrynkliga halslinning och känner en enorm tacksamhet. Där av mitt kroppsspråk. Vi har nämligen redan fått ihop 4250 kronor i insamlingen till Afghanistankommitén! Varför är ni så fina människor?!?!? STORT TACK ALLA NI. Är ni fler som vill bidra så kan ni bara klicka på bilden för att komma till insamlingen serru.

Om exakt två veckor sitter jag på ett plan till San Francisco. Tack också till alla er som tipsat om grymma ställen där och ett otack till dig som sa att jag borde vara rädd för kriminaliteten är hög…….

…….

……… TROR INTE ATT DET ÄR NÅGON RISK ATT JAG TAR NÅGON RISK……

Var ju i San Francisco våren 2012 och blev NÄSTAN hoppsparkad på en gång när jag och Anton gick på en skum gata. Men i övrigt älskade jag ju stan. Och jag ska vara försiktig. Ligger ju liksom i min natur.

Vem var du när du var tio? Var gjorde du? Hur tänkte och kände du?

Jag älskade att leka med barbie och byggde hus där mina böcker fick agera barbiehusets väggar. Mina barbies fick fluffiga sängar av min stickade lilla pullover, en linbana av ett paketsnöre och enorma hus på stolar och bord. På somrarna cyklade jag till badplatsen med min bästis Kajsa. När vi inte badade hade vi möten med vår hemliga klubb HKF tillsammans hennes storasyster Filippa. Vi ritade snoppar i en hemlig bok och fnittrade ihjäl åt oss bilderna.

På nätterna sov jag under självlysande plaststjärnor uppsatta med häftmassa. Jag hade mitt gosedjur Kalle under armen och viskade ”jag älskar dig” i hans öron varje kväll. På eftermiddagarna mimade jag framför spegeln till Absolut Muisc 28 och låt nr 7 på skivan; The Moffats – I’ll be there for you. Ibland var jag orolig, oftast för tjuvar, krig eller att mamma och pappa skulle skiljas. Jag blev ledsen när jag inte fick allas uppmärksamhet jämt, och hade alltid massa kompisar hemma. Mamma och pappa var bäst i världen och det bästa jag visste var att äta pinnglass framför Så ska det låta och göra uppträdanden bredvid teven, samtidigt som programmet sändes.

Jag hade levt i tio år och levde därefter.

Jag blev inte väckt en dag av föräldrar som berättade att jag skulle flytta – inte med dem, som var det enda jag känt till under mina tio år, utan ihop med en flera år äldre man. En sån som såg ut som den pappa som pussade mig godnatt varje kväll. Jag behövde aldrig flytta ihop med en man som skulle våldta och slå mig under flera års tid. Jag slapp tvätta hans kläder och laga hans mat. Och vid min första mens blev jag aldrig gravid med våldtäktsmannen och tvingades föda hans barn hemma för att sedan se på hur han slår både mig och våra barn.

Jag behövde aldrig rymma från mannen. Och jag slapp hamna i fängelse för att jag tyckte att jag förtjänade något bättre. Om bara lite bättre.

Men det innebär inte att alla tioåriga flickor slipper det. Tvärtom. Tioåriga flickor gifts bort. Tioåriga flickor våldtas och slås. Tioåriga flickor låses in i okända hem och arbetar som slavar. Tioåriga flickorna bor på samma jord där vi växt upp, men de har ingen lag som skyddar dem. Ingen stat, regering eller andra vuxna som stoppar det. Tioåriga flickor ska istället acceptera och förstå att detta är deras öde. Om de inte gör det? Då är det flickorna som låses in eller mördas och inte våldtäktsmannen eller de andra vuxna som ser på. De går fria.

Det här är inget som bara ägde rum på stenåldern eller för hundra år sedan. Det här händer inte i en tid då vi inte ”förstod bättre”, det här händer idag, i veckan, nästa vecka och just i detta nu. 

Flickorna växer upp till kvinnor. Skuldbelagda, slagna, våldtagna och förstörda kvinnor helt i männens våld. Utan utbildning, egen ekonomi eller socialt skyddsnät att fångas upp i. 87 procent av alla kvinnor i Afghanistan har blivit misshandlade av sin make. En hög andel kvinnor slås ihjäl, andra får syra i ansikte och några lyckas rymma. För att sedan jagas, hittas och åka in i fängelse i tiotals år av den enkla anledningen: de ville vara människor i en värld där kvinnor inte räknas som människor. 

Att födas som kvinna i Afghanistan idag är att födas in i ett fängelse. Om inte värre. För faktum är att i fängelset är du friare än under mannens våld, familjeheder och samhällets regler. I dox-dokumentären får du Möt Sara, Lafite, Sima och medfångarna i kvinnofängelset Takhar i Afghanistan.

DOX-dokumentären ”Frihet bakom galler” lämnade mig mer berörd och bestört än på länge. Funkar det verkligen att bara leva på med sitt liv när sånt här sker? Och om det funkar, till vilken jävla nytta? Det kan inte vara sant att vi ska gå omkring och leva våra liv med den här typen av kunskap utan att försöka göra någonting åt saken.

Jag har dragit igång en insamling till Svenska Afghanistankommitén som arbetar för kvinnors rättigheter i Afghanistan. Om du vill göra någonting, skänk gärna en slant hit. Det är ett sätt att på riktigt göra någon skillnad. En liten slant för varje tioårig flickas rättigheter. 

Gå till insamlingen.

Sorry att jag varit lite frånvarande i helgen, men…. Jag och Anton har gjort slut.

Hehe nej. Kunde inte motstå frestelsen att skriva så efter mitt förra inlägg. Skulle verkligen vara iRoNiSkT. Då kunde ni använda mina tips som antitips liksom.

Nåväl. Så vad har jag då egentligen gjort? Jo, jag har som vanligt hängt med mina bästa vänner. Kan inte få nog av dem. Vill vara med dem JÄMT. Det är något med hösten, känns som om en har tid med så mycket mer? Sommaren flänger en omkring med familj på lantställen och är utspridda, vintern är iskall och ingen vill röra sig från sitt hem, men just de här mellan-årstiderna vår och höst är verkligen mina kompis-årstider.

Vi har startat en kör. Ska uppträda med ett luciatåg för välgörenhet………… Detta är helt sant. Jag har ju flera vänner som pluggat musik, har egna band osv. som peppar till denna kör. Själv föddes jag tondöv men med en ibland lite fin ”klang” i min röst. Har dock problem med att träffa toner och att ens FATTA takten. Vilket gör mig orolig.

Med denna insäljning, undrar jag nu: sitter det några härliga företagsmänniskor där ute som läser min blogg och vill ha ett feministiskt skönsjungandes luciatåg med bara ”rätt” värderingar…? Ni ger oss en liten slant för vårt uppträdande, en slant som oavkortat går till välgörenhet (organisation, ännu oklart). Mejla hanna@hanapee.com för mer info. 

För att inte helt random använda ord som ”feminist” och ”feministiskt” (som jag ibland tycker blir urholkat eftersom det används så brett) så vill jag förklara vad jag menar med detta:

1. Under våra kvinnoseparatistiska körmöten diskuterar vi just feministiska frågor. Igår kom vi in på prostution och sexualitet. Vettefan om så mycket vettigt sades, men Kattis hade en bra analys om hur prostution kunde se ut i ett samhälle utan förtryckande strukturer dvs. ett samhälle som är långt bort från det vi befinner oss i nu. Den tar jag med mig i andra diskussioner. Genom att träffas bara snippbärare och dela liknande erfarenheter och analyser så är det lättare att hitta kraft och mobilisera mot förtryckande normer. Det är alltid bra. 

2. Vi skippar låtar som bara vill PRAISA THE LORD som herre. Detta är nog mitt stora problem med hela kristendomen, att den ”skrevs” under en tid då det bara var just herrar vid makten. Även om detta är ”förståeligt” pga ”var så det var”, så är det ändå historia som återberättas om och om och om igen i religiösa sammanhang. Tror att det bara gynnar manssamhället vilket självklart gör mig ledsen. Gillar mer låtarna där människan, kärleken, freden och barnet hyllas<3

3. Lucia behöver inte alltid vara vän och snäll i våra sånger. Kanske byts ett ord ut här och där. Kanske hela textrader. Jag tror nämligen att Lucia var mer än så. Vi får se hur de görs om. Har inte riktigt lyft denna fråga med övriga körmedlemmar. Ops.

Aja. Praise the lucia!!!!!

Min absoluta favoritjullåt just nu:

Malin skriver:

Du och Anton har ju varit tillsammans i en halv evighet. Själv så firar jag snart 4 år med min pojkvän.
Jag vill bara ha tips på hur man får det att hålla, när man känner att allt går på repeat. De där dagarna då man inte känner sig så gullegull-kär som man var när man träffades.

All kärlek till dig master!

Hej Malin! Grattis till fyra år! 

För mig har en viktig grej varit att just acceptera att jag inte är sådär gullegull-kär som när vi träffades. Ibland känner jag ingenting alls och ibland känner jag att han är meningen med precis allt. Oftast är det väl något slags mellanläge där jag känner mig trygg, älskad och helt enkelt mår bra. Men ibland kommer också perioder där jag inte trivs, är konstant arg och mår dåligt i det som är vi. 

Jag tror att många går omkring med en färdig bild av vad kärlek är och ska vara, det gjorde i alla fall jag, och det är väl inte så konstigt egentligen. Vi växer upp i kultur med filmer, låtar, mediebilder och annat som säljer in Den Heterosexuella Monogama Kärlekslyckan™ med tillhörande bilder av vad kärlek är och ska kännas. Det är kärlek vid första ögonkastet! Passionerat! Storslagna bröllop! Långa söndagsmornar i vita lakan och fika på sängen (utan smulor och någon som spiller ut juicen och OM det händer så är det med ett skratt och en kyss som leder till oslagbart sex)! 

Och så KAN det ju vara i verkligheten också, men inte hela tiden. Speciellt inte efter några år. Att förstå och acceptera det och ändå känna att det är värt att vara ihop med sin partner, tror jag är en viktig nyckel.

Andra saker som har varit viktiga för mig är:

*Utrymme. Kan inte tänka mig något värre än om Anton skulle säga saker som ”kan du inte skita i middagen med dina vänner och stanna hemma ikväll” eller ”jag gillar inte när du är ute”. Att vara sina egna och ge utrymme för varandras intressen, egna liv etc. har varit ett sätt för mig att orka kämpa när förhållandet känts jobbigt. Och att utvecklas som person.

*Lyfta varandra. Hör väl ihop med förra punkten. Ingen får mig att tro på mig själv så mycket som Anton. I hans ögon känner jag mig ofta rolig, kreativ och bra. TROTS att han sett alla mina sämsta sidor. Att peppa varandra till att följa drömmar och våga saker tycker jag är viktigt, kanske framförallt i en ålder 18-30 då mycket händer i karriär, personlig utveckling etc. Dessutom blir man då ”två” om saker. Om jag fixar en svår sak med hjälp av Anton så delar vi ju den glädjen på ett annat sätt.

*rEsPeKt. Jag tror det är svårt att finna glädja med varandra och att vara ett ”team” om man saknar respekt för varandra. Hur ska man kunna lita på och vara ärliga mot varandra om man kalla sin partner för vidriga grejer, gör saker för att jävlas och bara vill den andre ”ont” …? Det skapar självklart en ond cirkel som gömmer allt man en gång kände. 

*Kärleksfulla handlingar. Alltså, visst, det är inte varje dag jag skickar de gulliga emojisarna. Men nästan. Att behandla varandra kärleksfullt trots att man inte känner sig sådär superkär tror jag skapar en god cirkel som gör att en lättare känner kärlekskänslor längre fram. Att vara fina mot varandra i vardagen. Kan ju aldrig bli ett ”puss” i ett sms för mycket tänker jag. 

*Acceptans. Ja, det är JÄVLIGT STÖRIGT NÄR HEN ALLTID LÄMNAR ODISKAD KAFFEKANNAN I DISKHON eller TJATAR OM ATT JAG MÅSTE ”TA I DÖRRHANDTAGEN” SÅ ATT DÖRREN INTE BLIR SKITIG. Eller när hen smaskar ett ägg och det är tyst i övriga lägenheten…. Men, är jag så jävla skön och härlig jämt? På samma sätt som en måste acceptera att kärleken kan gömma sig ibland, tror jag att det är viktigt att acceptera varandra. Och framförallt SE TILL SIG SJÄLV och sin egen icke-perfekthet.

*Prata fritt. Det här är nog det jag känt räddat vårt förhållande. Att kunna säga att ”nu känns det som om vi inte varit kära på ett tag, vad känner du?” utan att den andre freakr ur är så sjukt befriande. Eller lätta dåliga samvetet om att en kanske råkade flirta med en kille i lördags… (obs! behöver man ju inte heller berätta!). Att utgå från att vi aldrig vill varandra ont när vi pratar är viktigt. Och att inte försöka vinna diskussionen, utan istället fokusera på att lösa problemen så att vi kan fortsätta vara tillsammans. 

….Ok. Det var lite konkreta tips från mig. Jag följer de inte själv jämt och ibland är det så jävla jobbigt att vara ihop och älska någon. Men för mig har allt det alltid varit värt det och gett mig så otroligt mycket. Relationen med Anton berikar mig och mitt liv.

Och om du inte orkade läsa allt så handlar det väl helt enkelt om att:

Va snälla, ha roligt, acceptera varandra och dina känslor, och så ligger ni med varandra emellanåt.

STORT LYCKA TILL!