Härom veckan råkade jag ut för det olyckliga egenhändigt gjorda antagandet att jag klarade av att äta mycket starkare mat än vad jag egentligen kunde. Det är alltid lite skämmigt, det där när man ringer sitt lokala hämtmatställe kategori thai och självsäkert lägger en beställning som märkts med tre chilifrukter, för att sedan bli svettig och börja pipa som en gammeldags tekokare när man försöker få i sig maten.

Vad gör man då, när man finner sig i den akut chilistarka och lite förnedrande situationen? Man kryper till korset, skyndar sig till kylskåpet och lokaliserar någon typ av yoghurt. Yoghurten jag hade hemma var nyinköpt och oöppnad, och av varumärket Järna Mejeri. Det var första gången jag provade den. Jag har inte precis gått runt och sett fram emot dagen då jag kommer att säga att en yoghurt knockade mig, det antyder ju att ens tröskel för att bli knockad av något är mycket låg och/eller att man inte har så mycket action i sin vardag, men här är den alltså: Jag är knockad av en yoghurt. Det är den godaste yoghurt jag snubblat över i hela mitt ändå relativt yoghurtfyllda liv.

Järna Mejeri lade verksamheten på is för tre år sedan, då deras ladugård mycket tragiskt brann ner i vad som då rubricerades som mordbrand. Runt sjuttio kor och kalvar dog, och både mejeri och ladugård försvann i branden. Nu är de igång och producerar igen i sitt nybyggda mejeri, och alla produkter tillverkas av mjölk från de närliggande gårdarna Nibble, Yttereneby, Sörbro och Ullberga.

Mitt första möte med Järnayoghurten må ha varit lite osnyggt, men inte gör det den desto mindre god. Har du tjugosex spänn över kan du ju testa själv.

/Slaktarn

Det har varit omöjligt för mig att formulera mig under helgen, blir bara osammanhängande blaj, och det är också anledningen till den sparsamma uppdateringen av blogg. Ändå rimligt. Men! Jag tänkte inleda veckan starkt med ett tips. För en tid sedan träffade jag Niklas Ekstedt och pratade om olika saker, och den intervjun finns att läsa här. Gör det! Jag tyckte den blev bra. Men varsågod att bilda egen uppfattning.

Har också någon slags idé om att besvara de frågekommentarer som kommit in i något slags inlägg i någon slags närliggande framtid. Passa alltså på att ställa dina frågor nu om det finns sådana! Så gör vi en Q&A av det hela.

Gött. Vi säger så. Nu ska jag sista-sekund-deklarera och svara på trettiotusen mail som jag undvikit på grund av ovan nämnda tunghäfta.
/Slaktarn

Det här går inte att ta in. Det får mig att misstänka att allt jag trodde jag visste om världen är… fel? Människor vill äta kvarg med smak av energidryck? Människor vill äta kvarg med koffein i? Vad kommer härnäst? Energidryck med smak av kvarg? Jag famlar i mörkret.

Årets upplaga av branschmässan GastroNord lider mot sitt slut. På mässan hänger restaurang- och storköksfolk. De snackar ihop sig och härjar, och så har de olika matrelaterade tävlingar. Pizza-SM och Burger Battle, till exempel.

Och så SM i Foodtruck. Helt enkelt en tävligt där landets bästa foodtruck utses. Årets vinnare är mycket värdiga sådana, det blev nämligen Malmöbaserade Nordic Street Food som tog hem segern.

– Vi är ohyggligt glada och stolta över att efter tre års fajt få ett sådant här erkännande. Vi har verkligen kämpat för att få ut bra mat på gatorna och att få skapa nordisk street food. Det här är ett fantastiskt kvitto på att vi har lyckats, sade segrarna Pernilla Elmquist och Jens Almgren efter vinsten.

Pernilla och Jens som driver Nordic Street Food är inte bara fantastiska matlagare, utan också till stor del ansvariga för att Malmö blivit en mycket mer foodtruckvänlig stad. För ungefär ett år sedan beslutade, mycket tack vare ovanstående eldsjälar, Tekniska Nämnden i Malmö att sänka den tidigare skyhöga årsavgiften man var tvungen att betala om man ville servera mat ur en bil till hälften. Ett-Noll. Plötsligt var det inte längre en total uppförsbacke att servera mat ur bil. Dessutom togs kravet att bilarna skulle stå på platser utvalda av Malmö stad bort, och bilarna kunde rulla och parkera fritt i staden och servera käk på platser där folk höll till. Två-Noll. Undertecknad har naturligtvis skrivit mer om detta då det begav sig, den texten finns här.

Vinsten kammades hem med en sparrisklämma lagad på Österlensparris, ramslöksmajonäs, syrlig vitkål och vesterhavsost på jämtländskt tunnbröd.

Grattis Pernilla och Jens!
/Slaktarn

Idag är jag på ett rasande dåligt humör. Man skulle alltså kunna tänka sig att det är en illa vald dag att ge chiapuddingen en andra chans. Ändå är det precis vad jag tänker göra. Den observante kanske minns att jag ritade en seriestrip efter min initiala kontakt med chiapuddingen. Den var tänkt att beskriva upptrappningen och känslan som följde. Tycker jag lyckades ganska bra.

Men nu ligger jag trots allt här, sur och nerbäddad i sängen med en skål av denna gudsförgätna och högt upphajpade frö-sörja. Ändå relativt öppensinnad.

Tillverkningsprocessen följde en rad olika tips jag samlat på mig (who am I kidding – det är tips jag tvingats på). Det första var att använda kokosmjölk, det andra var att smaksätta med vanilj, det tredje var att ha något form av tillbehör. I detta fall blev tillbehöret en slags puré på mango och äpple från märket Urtekram, som smakar ganska exakt som en sån där liten barnmatsdessert från Semper. Det vill säga mycket gott. Jag kraskar i mig sked efter sked, ändå hyfsat positivt inställd. Jag tycker ju om både kokosmjölk och mangomos, så det kan inte gå så värst fel.

Men konsistensen. Chiafrönen som små geléiga fiskögon. Det hala krasandet. Nej… that don’t impress me much, som Shania Twain skulle sagt.

Nu signar jag av för dagen. Jävla skitdag alltså. Ska bli skönt att sova. Imorgon kommer jag att vara som en utvilad nyponros, full av matrelaterade visdomar som jag glatt delar med mig av här på bloggen.
/Slaktarn