Mackor, dessa livets små mirakel, kommer i alla tänkbara färger och former. Imorse vaknade jag och kände att det var dags för en hommage till den årstid vi befinner oss i, och ur detta föddes två höstiga brunchmackor: en med trattkantarellstuvning, timjan och västerbottenost, och en med köttbullar och inlagd gurka.

Köttbullsmackan är inget man ger sig på om man inte har några köttbullar över från en tidigare måltid, men skulle du råka ha det rekommenderar jag att du gör följande: fram med en skiva bröd, i mitt fall var det levainbröd, och rosta i brödrost eller torr het gjutjärnspanna. Klicka på creme fraiche, bred ut, och täck med valfritt salladsblad. Följ upp med halverade köttbullar, färsk körvel, och viktigast av allt: inlagd gurka.

Den får du till genom att göra en 1-2-3-lag (en del ättika, två delar strösocker, tre delar vatten) och skiva gurka tunt, blanda och låt stå så länge du orkar vänta. Sen kan du ha dessa i en lufttät burk och avnjuta när helst andan faller på.

Inte heller trattkantarellstuvningen är några konstigheter. Gå ut i skogen och plocka lite svamp, alterntivt gör samma sak i närmaste mataffär, och så tar du dig hem och går igenom skörden svamp för svamp. Borsta bort eventuellt skrufs, sålla bort eventuella objudna gäster, och riv stora svampar i mindre bitar.

Lägg alltsammans i en skållhet torr panna och se på när vätskan i svampen ångar bort, och när de slutat släppa ifrån sig vätska är det dags för en klick smör, salt, svartpeppar och färsk timjan. Bonusgrej: en gnutta finhackad vitlök, om det känns lockande. Fräs tills de får lite färg och häll sedan på grädde, låt bubbla tills stuvningen tjocknat – den ska inte vara för lös och rinnig.

Stjälp sedan upp på en skiva av ditt rostade bröd, toppa med västerbottenost och mer färsk timjan, och hugg in.

Glad söndag på er, hoppas att ni haft en lika tasty förmiddag som jag.
/Slaktarn

PS! Älskar du brunchmackor och kan inte få nog av dem? Här finns ännu fler.

Jag har en väldigt fin relation till inkokta päron. Det är en dessert från en svunnen tid som känns rejäl och sofistikerad på samma gång, och varje gång jag serveras ett exemplar tänker jag: varför äter folk inte det här oftare?! Kan det vara på grund av namnet? Ordet ”inkokt”, det väcker associationer till gamla tanter och fiskar. Det är, som en vän till mig uttryckte det, inte så värst sexy. 

Men vem bryr sig om sexy egentligen, när man kan äta goda grejer? I ett försök att uppvigla en högre päronfrekvens i mitt och era liv har tagit mig till mataffären, handlat sex stycken anjou-päron, burit hem dem och skridit till verket.

Inkokta päron kan man göra med mängd olika smaksättningar. Jag skapade lite vardags-edge för mig själv och lät vad som fanns i skafferiet avgöra, ett lyckat drag skulle det visa sig, för jag hade ganska mycket smaksättningsjox hemma. Valet landade på att koka päronen i en lag smaksatt enligt någon slags extra-allt-princip: både saffran, vaniljstång och kanelstång.

Det går naturligtvis bra att göra saker enklare för sig än så – kokar man dem i en lag smaksatt enbart med vaniljstång och serverar med chokladsås blir de tillexempel efterrätten poires belle hélène, en otroligt elegant dessert som man om man känner sig trött och dränerad kan göra en slapp barnfamiljsvariant av med hjälp av burkpäron och tub-chokladsås. Till jul kan päronen koka i en lag av ingefära och stjärnanis, och ska man ha en fancy middagsbjudning kan man koka dem i en lag av rött vin, socker och kardemumma.

Hur du än väljer att förädla dina päron tycker jag att du ska servera dem med lättvispad grädde. Grädden må vara fet, men efter en tung måltid känns inkokta päron med grädde som en efterrätt lätt som ett moln.

Inkokta päron med saffran, 6 stycken

1. Ta fram en stor kastrull och koka upp en liter vatten. Ös i socker, hur mycket är helt upp till dig, men behöver du nödvändigtvis ett mått så säger jag fem deciliter. Lägg i din smaksättning – i detta fall var det en halv vaniljstång delad på längden, en kanelstång och en nypa saffran. Låt blandningen sjuda lugnt och stilla medan du ägnar dig åt päronen.

2. Välj päron som är hårda i konsistensen, inga mospäron tack. Skala dem men behåll stjälken högst upp,  för att det är snyggt, och det är dessutom alltid bra när mat kommer med ett handtag. Jag föredrar att koka päronen hela, men vill du halvera dem så gör du det. Fördelen med det är att koktiden blir kortare och att man lätt kommer åt att kärna ur dem, men det ser inte lika snyggt ut. Jag brukar inte bry mig om vare sig att snitta päronen (göra ett djupt kryss i botten med kniv, det gör att de tillagas med jämnare) eller kärna ur dem, men återigen – follow your gut.

3. Lägg päronen i kastrullen, lägg på lock och sjud på medeltemperatur. Det kan ta allt mellan tio minuter till en knapp timme att få dem mjuka, det varierar beroende på päronets karaktär. Testa med en sticka, och när de är genommjuka tar du dem av värmen. Fiska upp, lägg i en stor glasburk, och häll över kokvätskan. Resten av vätskan som blir över kan du reducera ner till en trögflytande sirap att hälla i drinkar eller ringla över yoghurten på morgonen.

4. Servera päronen med lättvispad grädde och toppa med flagad rostad mandel samt en liten skvätt av den reducerade kokvätskan.

Har du följt alla ovanstående steg kan du med stolthet och bestämdhet titulera dig en true domestic god(dess), och du kommer dessutom att ha något riktigt gott att smälla i dig när det är dags för efterätten.

Adjö och på återseende,
/Slaktarn

Torsdag, en utmärkt dag att lära sig laga rökiga rostade kikärtor! De passar nämligen mycket bra som snacks till den lilla drink du kanske planerar att ta dig imorgon kväll, och blir det några över rekommenderar jag att du lagar en tomatsoppa till middag på söndag och toppar med dessa + en åttiotals-drizzle syrad grädde.

Det var nämligen precis vad jag gjorde när jag gav mig på att laga dessa *smokey chickpeas* (bra bandnamn?) första gången, och de som blev över sitter jag nu och smäller i mig medan jag ägnar mig åt den fantastiska aktiviteten repetition av gymnasiematte. Det gör jag alldeles rätt i, för de är svingoda, och fördröjer dessutom lunchhungern på ett för matematiken mycket positivt vis.

Ugnsrostade rökiga kikärtor

1. Här jobbar vi kikärtor på burk. Ta fram så många burkar du vill, häll av spadet (eller spara och gör veganska maränger) och skölj kikärtorna noga.

2. Lägg i en stor skål och blanda ner kryddorna (följande mått avser en burk kikärtor, dubblera för att passa din mängd): 1 tesked rökt paprika pulver, en tesked vanligt paprikapulver, en nypa cayennepeppar, en stor nypa flingsalt, en matsked honung, lite vegetabilisk neutral olja. Blanda runt ordentligt.

3. Lägg ut på en bakpappersklädd plåt, kör i ugnen på 200 grader i ca 15 minuter. När du tar ut dem ska de ha hårdnat, fått en mörk nötig färg, och framförallt smaka amazeballs. Låt svalna och använd till vad än ditt hjärta behagar.

Älskar rökigheten i kombination med honungen! Det kanske du också gör, men det viktigaste du kan ta med dig från detta recept är själva bastekniken, och att dessa kikärtor går att smaksätta med precis vad som helst. Citronskal och rosmarin, klibbig barbecuesås, kummin och korianderfrön, eller bara olivolja, chiliflakes och flingsalt.

Good luck and good bye,
/Slaktarn

Spaghetti puttanesca. Myten, pastan, legenden.

Det är omöjligt att tala om denna rätt utan att ta upp namnet. Puttana på italienska betyder prostituerad, eller det lite mildare gatuflicka, och spaghetti alla puttanesca är således spaghetti på gatuflickans vis. Historien bakom namnet är oklar, men det finns flera teorier: en är att det är en kvick och billig rätt som lagas på mestadels skafferivaror, utmärkt för den prostituerade att rassla ihop mellan mötena. En annan tes är att rätten uppfanns på femtiotalet av en man vid namn Sandro Petti, när han hade ett gäng mycket sena och mycket hungriga gäster på sin restaurang. Petti improviserade fram en rätt av de få ingredienser han hade kvar, och den hamnade senare på menyn under namnet spaghetti puttanesca. Hur det än må vara med namnets ursprung har jag valt att döpa om rätten till slutty spaghetti, och det av rent personliga skäl – det är nämligen en av de rätter jag lagade i syfte att fälla den person jag numera lever tillsammans med. Frågar man honom om den måltiden så kommer han inte ha speciellt positiva minnen – jag var nämligen förblindad av kärlek (eller andra förvillande lika känslor) och glömde alldeles bort att samtliga ingredienser är mycket salta och att extra saltande är något som bör ske under stor försiktighet, och alltså blev rätten i princip oätlig.

Under lite mer sansade former svänger jag dock ihop en riktigt grym version, rejält chilistinn och där hälften av oliverna (som gärna får vara av blandade former och färger) hackas grovt och andra halvan lämnas hela. Citroncest är inte en del av det traditionella receptet, men det finns med i mitt – jag gillar när det är ordentligt med smak, och citronen lättar upp en smula och hindrar alltsammans från att bli tungt och murrigt.

Slutty Spaghetti, 2-3 portioner

1. Börja med att slå på pastavattnet. Jag gillar fullkornsvarianten till den här rätten, men var och en efter sitt tycke och smak. Det här såsreceptet gäller för två till tre portioner – dosera pasta därefter. När det gäller ingredienserna till såsen är det klokt att ha allt ansande och hackande klart innan själva tillagningen börjar, det går nämligen på ett kick.

2. Täck botten av en liten kastrull med olivolja och hetta upp till låg/medeltemperatur. Skala och hacka tre klyftor vitlök fint, samt ett gäng sardeller – det är upp till dig hur många. Jag vill att sardellsmaken ska göra sig ordentligt hörd, så för min del blir det sådär åtta-tio stycken. Lägg först i sardellerna, och när de liksom ”smält” en aning kan du tillsätta vitlöken. Viktigt att värmen inte är för stark, den får inte brännas och bli besk. Ös sedan i torkade chiliflingor – så mycket eller lite du behagar! I mitt fall blir det en knapp matsked.

3. Dags för oliver. Blanda svarta och gröna, stora och små. Hälften hela (och eventuellt urkärnade om du orkar med sånt), hälften grovhackade. Mängd är återigen upp till dig, men ett par rejäla nävar tycker jag är lämpligt. Följ upp med ett par matskedar kapris, och använder du sånna som legat inpackade i salt bör du låta de ligga i vatten en stund innan för att avsaltifieras en smula. Lägg sedan till en knapp deciliter krossade eller passerade tomater, en nypa socker, och ett par nävar färska tomater i bitar. Riv sedan i skal av en halv citron, och om du har lust häller du också i ett glas vitt vin.

4. Låt alltsammans bubbla i lugn och ro i några minuter. Sedan kan du smaka av – förmodligen behövs inget salt då sardellerna, kaprisen och oliverna alla är mycket saltstinna, men kanske lite svartpeppar. Blanda ner spaghettin, och servera med mycket färska örter på toppen – traditionellt basilika och/eller persilja, men jag tog denna gång färsk oregano och basilika.

Ät sedan i stora lass, helst av allt som nattmat efter en stökig utekväll, som en hyllning till din och min inre sköka.
/Slaktarn

PS. Fler fantastiska pastarecept hittar du här.

Måndag! Morötter! Making it happen.

Ett av mina favoritsätt att tillreda morötter på är detta, där de först kokas snabbt i saltat vatten och sedan får bekanta sig med citronskal, olivolja, salt och rostade kumminfrön. Det är, som ungdomarna kallar det, bomb. Men hur bomb något än må vara så säger prioriteringslagarna inom ätande att variation alltid går före gamla invanda mönster, och alltså tvingar jag mig själv till nya upptäckter.

Det betydde i detta fall att den kokta moroten matchas med körvel och nigellafrön. Ja, nigellafrön, fint ska det vara, och svårt att hitta i den genomsnittlige mataffären. Nigellafrön är svarta (matt svarta! very lux) och tårdroppsformade, och måste vara kärt barn till någon, för de har sannerligen många namn: svart kumminfrö, kalonji, lökfrö, charnushka, och sist men inte minst det fantasieggande helvetesfrö. Smaken är besk, och delar den liksom lite lökiga smaken som kumminfrön också har. Tillsammans med körvelns lite lakritsaktiga not gör de tu den kokta söta moroten till något mycket elegant.

Notera den bedrövade moroten i nedre vänstra hörnet :(

Så, hur får man till detta? Det är nästan svårare att skriva än att laga. Välj ut några späda morötter, skölj och ansa, och halvera på längden om de är tjocka och avviker från den rådande späda samhällsnormen. Jag brukar spara lite av blaststråna upptill, av det enkla skälet att jag tycker att det är tjusigt. Koka i saltat vatten i sådär tre-fyra minuter, längre om du föredrar dem mjuka. Plocka upp och dressa med olivolja, flingsalt och nigellafrön (kan rostas innan – det är inte dumt, men inget måste). Släng på några kvistar körvel, och vips så var det klart.

Jag åt dem som tillbehör till en sanslöst höstig anrättning: nörfärshjärpar med kantarellsås, kokt potatis och svartvinbärsgelé. En söndagsmiddag så god som någon.

/Slaktarn