Ojojojoj! Fick precis världens bästa nyheter! Snoop Dogg & Dr. Dre headlinar festivalen tillsammans med Radiohead och The Black Keys. Och idag kom tidningen Rolling Stone ut med att Eminem, Warren G, Wiz Khalifa, Kendrick Lamar och Daz Dillinger kommer göra Snoop och Dre sällskap på scen när de avslutar hela festivalen på söndag! Jeeeeeesssuuuus!!

Hoppas det kommer fler överraskningar! 

//Astrid

Ja, men då var det min tur att presentera mig. Ragnar, 181 centimeter lång, väger väl runt 70 kilo innan frukost.

Jag tog mig hit för tre månader sedan för att hitta kärleken. Nej då, men för att leta nya äventyr och upplevelser, så jag packade väskorna och stack iväg på egen fot (bildligt talat) till Kalifornien. Coachella har självklart stått högst på min bucket list redan sedan förra året, och nu ni så är det dags! Kul att du hänger med mig och Astrid, och alla andra galna lyckosökare, till en av världens största musikfestivaler! Du kommer få storyn live under hela helgen. 

Som Astrid sa, har jag ju hållt ställningarna och fixat med festivalfrågorna. Eftersom jag lever på studentbidrag för tillfället så blir det inte mycket till lyx, men det spelar ju ingen stor roll, eller hur? Klarade sig grottfolket utan swimming pool och AC så kan väl vi också. Jag sticker och hyr en bil imorgon, slänger in diverse filtar, kuddar, vatten, kylboxar, (alkohol), burkmat, och annat smått och gott som behövs för att göra det så bekvämt som möjligt i bilen. Tält? Nej du, det har vi inte råd med. Det skulle förmodligen bli för kallt under nätterna också. Coachella-festivalen ligger två timmar bilfärd inåt landet, mitt i öknen, och som ni kanske vet så är det otroligt varmt under dagarna och ovänligt kallt under nätterna när det gäller öknar. Vi återkommer med packlista och vår personliga line-up under morgondagen, 

Torsdag bär det av gott folk!

Nu är årets festivalblogg igång igen och varför inte börja stort (go hard or go home..) med Coachella i AMERIKA? Jag kom precis fram till Los Angeles och min kompis Danielles hus i Santa Monica. Ragnar har bott här sedan i januari och nu ska vi allihop i samlad trupp åka till Coachella på torsdag. Jag och Ragnar ska car campa med ett gäng härliga amerikaner och australiensare. 

Medan jag har varit hemma i Sverige har Ragnar försökt fixa så gott han kan med all logistik inför vår lilla camping. Typ hyra bil, köpa camping biljetter, fixa mobilt bredband, ta emot festivalbiljetterna (för här levereras dom till var och en personligen med FedEx). Under tiden har jag suttit handlingsförlamad hemma i Stockholm. Men nu är jag här! Och jag dras direkt in i stressen med alla förberedelser inför avgången tidigt på torsdag morgon. 

Igår frågade min kompis Adrienne; ”Isn’t it gonna be so hard for you guys with food and everything that you have to buy before leaving?” Va va?!?! Jag vet inte! Jag har ingen aning! Kom och hjälp mig! Vadå? Finns det ravioli på konserv i USA??

Men men. Det blir nog bra! Jag har ingen aning om hur jag skulle klara mig utan alla amerikanska vänner som varit på denna jättefestival innan!

//Astrid

Deloeran är ett rätt roligt band. De vill vara hippa och är tydligt influerade av The Tough Alliance upptempolåtar. Samtidigt är de – spanjorer. Under konserten väntade man hela tiden på att den muskulöse sångaren med sina bohemiska latinolockar skulle gå av scenen och börja servera tapas. Keyboardisten fick feeling och gick loss på sina instrument som tjuren Ferdinand efter att han satt sig på humlan. Men jag gillar Deloeran, de gör trevlig musik, lyssnar gärna på deras skiva ”Subiza” i en boombox på stranden. Samtidigt kan man känna att det är lite varken-eller-musik: inte tillräckligt tung och djup för att fungera som dansmusik, och låtarna är lite för skissartade för att bli klockrena popdängor.

Säkert! spelade precis som på Way Out West. Det måste vara landets säkraste festivalbokning: de är indieliknande men extremt lättlyssnade, inte för skräniga och inte för nedtonade, traditionella låtar men med fräscha texter. Jag gillar Annika Norlin som sångerska och textförfattare men kan tycka att musiken låter lite väl trist ibland. Live ännu mer än på skiva: rena rama knäckebröds-U2, med fläskigt bankande bastrummor för att pumpa upp stämningen maximalt hela tiden. Men man kunde inte klaga när hon spelade låtar som ”Köttet är svagt”. Dessutom tyckte jag det verkade som om trummisen hade elektroniska pads så att det blev lite sköna trummaskin-handklapp, en uppfriskande detalj.

När Junip började spela gick jag. José Gonzáles måste vara Sveriges mest överskattade sångare. Han är så uttryckslös att man somnar. Han borde hålla sig till sin gitarr och kanske samarbeta med Andreas TIlliander eller någon. Nu gör han bara världens mest meningslöst svartklädda musik. Thaikiosken i korsningen Södermannagatan/Ringvägen (”Lower Ring Side”… LOL/skjut mig) var helt klart att föredra.

Sedan spelade Midlake som jag hann höra större delen av konserten med. Det är ett band som rör sig i gränslandet mellan My Morning Jacket och Band of Horses, med en släng Fleet Foxes. Ni fattar – extremt skäggigt, extremt manligt, ibland rätt fint. Men jag kände ingen magi, trots att det är Brett Andersons favoritband (!) och att solnedgången var to die for.

Betydligt bättre var Jj. Åh, det var helt klart festivalens höjdpunkt vid sidan av Arcade Fire. Jag begriper inte hur de kan göra så vackra melankoliska poplåtar och så sömlöst glida över i tunga dansrytmer. Det känns aldrig krystat, allt kommer från hjärtat, och den pandasminkade sångerskan sjöng ut hela sin själ. Det var underbart. En oväntad men extremt fet överraskning kom i form av Lorentz & M. Sakarias som gjorde ett kort gästspel på en låt.

Lykke Li, då? Nja. Hon dansade och showade och bandet var, som det brukar heta, ösigt. Men publikkontakten var obefintlig – Lykke gav intrycket av att vara självmedveten och älska sin egen coolhet, som om hon spelade för sig själv och bandet snarare än för de tusentals människor som stod framför scenen. Och fine, det kan man väl göra, men jämfört med den intimitet som man kände under Jj-konserten blev det lite futtigt. Topplåten ”Sadness is a blessing” borde ha kommit mot slutet av konserten men spelades som andra låt och slarvades därmed bort (konsertens stämning hade inte hunnit ikapp den stämning som denna låt representerar) och ”Love out of lust” spelades alldeles för rockigt och snabbt, långt från den underbart fluffiga version vi hör på albumet. ”I know places” var fin men blottade gittaristens brister – han hakade upp sig en halv sekund varje gång han skulle byta ackord, lite irriterande under en vacker ballad. En cool sak med konserten var dock när Lykke Li korsbefruktade sin ”Youth knows no pain” med Kanyes Wests ”Power”. Mer gåtfull var det när hin gjorde en paus och lät The Knifes ”Silent Shout” höras i ett par minuter mitt under konserten. Varför? Jaja. Det var ingen kass konsert men jag hade väntat mig mer.

Jag kände dock mycket Lykke Li-kärlek när jag ett par timmar senare dansade till en houseremix av hennes ”I folow rivers” på en utomhusfest långt ute på Långholmen. Det var helt klart bättre än att lyssna på hennes eget framförande av den låten. Av denna enkla anledning: jag dansade själv, jag såg inte bara på när en rockstjärna dansade. Apropå det: ser inte Lykke Li ut lite som en en ung, kvinnlig Ozzy Osbourne?

/NRfN

Saint Etienne gjorde en rätt tråkig konsert. Var det att det var mitt på dagen i solljuset? Jag såg rde gamla hjätarna på Strand i våras och då var det toppen. Men nej, det var inte bara det. Deras ”show” var så himla slapp, Bob och Pete bara stod där bakom sina syntar i sina vanliga fredagspikétröjor och Sarah rörde sig lite lojt, man kan inte riktigt kalla det för dans. De hade en körsångerska med sig som var bättre klädd, rörde sig mer elegant och var mer fokuserad än de andra. Men det huvudsakliga problemet var låtvalen. Som alla vet ag slutade Saint Etienne göra riktigt bra låtar efter 90-talet, ändå envisades de med att spela anonyma albumspår från 2004 som knappt ens hardcorefansen mindes namnet på. De spelade inte heller några ballader, det kanske de aldrig gör, men ändå tråkigt i och med att de faktiskt gjort fantastiska ballader som ”Marble Lions” och ”Hobart Paving”. Höjdpunkterna på denna konsert var ”Only Love Can Break Your Heart” och ”Nothing Can Stop Us”, herregud vad jag dansade då. Alla andra stod still eftersom de var svala indiemänniskor.

Cults var rätt trevliga. De är inte världens mest spektakulära band men jag tycker att deras mix av chillwave-brus och traditionell gitarrbandsättning fungerar rätt bra. Deras hit ”Go Outside” är ju hur bra som helst.

Henrik Berggren gjorde en solokonsert. Det var rätt deppigt. Hans många fans verkade mer än nöjda, men han spelade mestadels låtar som han skrev för över tio år sedan. Att klä Broder Daniel-låtar i värdig och nedtonad skrud har vi redan sett folk som Anna Ternheim göra, när Henrik Berggren gör det själv, ackompanjerad av en trumpet som påminde om en svunnen tid i indie-Sverige, kändes det inte så kul. Hans sångröst låter bäst när den tränger igenom Broder Daniels frustrerade och desperata rock, på egen hand blottas tunnheten på ett ganska jobbigt sätt.

Arcade Fire var kvällens, och hela festivalens (och för vissa, som Fredrik Strage, hela konsertsommarens) höjdpunkt. Jag hade aldrig sett dem tidigare så det var en stor grej för mig. Jag var rätt avståndstagande när Arcade Fire kom och alla tävlade i att hylla deras debutalbum ”Funeral”. Det var först när andra skivan ”Neon Bible” kom som jag insåg att shit, det här är bra på riktigt, det är ingen larvig hype. Det är inte bara tomma gester och klichéartade pretentioner, det är riktigt bra låtar, laddade med känslor och dramatik och ett alldeles speciellt ljus. I fjol kom tredje albumet ”The Suburbs” och det var hur bra som helst, klädsamt moget och eftertänksamt ungefär på samma sätt som Håkan Hellström gick från feta explosioner till vackra tändstickor på sitt tredje album.

Konserten var stor och smaskig som en rockkonsert från 70-talet, det skulle lika gärna Led Zeppelin som besökte Seattle eller något. Det var åtta musiker på scenen och de bytte instrument och hade sig, vilket gav dynamik och variation, varje låt fick sitt eget uttryck. Allsången i låtar som ”Haiti”, ”No cars go” och ”Wake up” fick mig att inse exakt hur mycket av Arcade Fires musik som består av fotbollskörer, det är lätt att missa när man lyssnar på skivorna, men kanske är en förklaring till att bandet är så populärt – det är lätt, till och med inbjudande, att sjunga med. När bandet rockade loss i ”Month of May” var de som sämst; när de var nedtonade och innerliga i ”The Suburbs” var de som bäst. Som fan kan man alltid gnälla på låtval (jag saknade till exempel ”Half Light I & II”, ”The Well and the Loghthouse”, ”Suburban War”…) men ärligt talat var bandet väldigt generösa med sin rika låtkatalog. ”Sprawl II” som sista extranummer satt som en smäck. Det var en toppkonsert.

/NRFN