Jag är fortfarande helt uppspelt efter SBTRKTs uppvisning i fredags, men jag verkar dock inte vara ensam. Efter ett maniskt och post-traumatiskt lyssnande på deras album dök dessa skönheter upp som från ovan och räddade måndagen:

Sampha är sångaren/koklockespelaren/keybordisten som stod till höger om Aaron (SBTRKT). För ett par timmar sedan laddade han upp detta utkast på en kommande soloutgåva.

För omväxlingens skull dök även denna version på singeln Wildfire (feat. Yukimi från Little Dragon) upp för en stund sedan. Detta var pricken över I:et i hanteringen av det finaste jag upplevde på Way Out West.

/Love Lagerberg

ps. Det näst finaste var fussballturnering med D/R/U/G/S och jag i rött lag och Koreless och Anders i det blåa (inte helt självklart på bilden):

Wow, Kanye West framkallade verkligen extremer. Jag har hört allt från att det skulle vara en framtida legendarisk spelning, till att det var ett pinsamt rekordsättande i självgodhet. Sanningen är väl att det ligger något i båda.

Scenshowen var spektakulär. Allt från det mäktiga introt till dansarna till fyrverkerierna under Lost in the World garanterade att det alltid fanns något att titta på. Problemet var att Kanye själv inte var mycket att beskåda. Han såg distanserad ut, som att en del av honom inte ville vara där och medan Prince var otroligt karismatiskt (något man kunde se under inzoomningarna på hans ansikte på storbildsskärmarna) gav Kanye knappt ifrån sig ett leende under hela kvällen.

Jag förstår dock inte varför folk är förvånande av att Kanye verkar älska sig själv lite för mycket. Jag säger inte att det är bra att han gör det, men hans egenkärlek och känsla av att han är berättigad har ändå varit ett genomgående tema sedan The College Dropout. Han är smått galen och verkar inte ha någon verklighetsförankring, men det borde ju alla redan veta. För mig blev det en del av själva showen, ett spektakel, att skåda en person med ett så stort ego. Jag tror inte att jag någonsin har gjort det förut. Inte Jay-Z. Inte Prince.

Men. Hans låtmaterial kan nog ingen klandra. Det var två hitsfyllda timmar som inkluderade alster från hans mer sympatiska dagar, storslagna anthems och autotune-onani. Allt var fruktansvärt bombastiskt och jag har svårt att se hur inte enbart beatsen skulle få vem som helst att ryckas med.  Detta trots mikrofonstrul, dålig röstmix och Kanye själv (han fuckade på klassiskt Nas-vis upp flera rader och skrattade, rätt roligt, bort det med ”This the remix”).

Det var så klart svårt att följa upp efter Prince. En väsentlig skillnad mellan Prince och Kanye var att den förstnämndas spelnings var organisk och spontan medan Kanyes framstod som ett maskineri. Prince gjorde lite som han ville, lät bandmedlemmarna skina och eftersom alla inblandade var så otroligt skickliga lät det tajt ändå. Kanye kändes så beräknande. Som att han, istället för att vara närvarande på scen, hade hjärnan full med vilka fyrverkerier som skulle smälla näst, vilket skynke som skulle täcka honom under nästa låts intro och när nästa klädbyte skulle äga rum. Allt var upplagt för att jag skulle bli överväldigad av känslor, men jag kände – inget.

Han levde inte upp till mina förväntningar, men jag har ändå svårt att vara missnöjd. I en tid där de flesta rappare (se MF DOOM som mitt under konserten gick bak till dj-utrustningen och själv bytte låt) är så löjligt slappa på scen, måste jag uppskatta en person som försöker ge något extra. Även om han försöker lite för mycket.

//Amat

Wiz Khalifa såg som ut som världens gladaste 13-åring när han uppträdde framför ett enormt folkhav under den soliga lördageftermiddagen. Han fick mitt sura kritikerhjärta att smälta, trots att hans slätstrukna storbolagsdebut Rolling papers var en stor besvikelse och trots att han knappast inte är någon stor publikdomptör. Han såg lite ensam ut (trots sin sidekick), som om han var medlem i en grupp och råkade befinna sig ensam på scen för ögonblicket, snarare än en riktig soloartist. Men stämningen var god när han spelade Roll up och On my level, och när Black and yellow kom kokade den givetvis över. Det var fett.

Pulp såg jag efter det, otippat många i publiken där – uppenbarligen är det fler än jag som lyssnade på gruppen sönder och samman under tonåren och nu ville gå loss i lite ”I owe it to myself”-nostalgi. Själv upptäckte jag Pulp genom Robert Gustafssons Jarvis-parodi i Percy Tårar, först skrattade jag men sen insåg jag att det var bra på riktigt. Different Class blev verkligen soundtracket till mitt år som 14-åring, och alla texter sitter fortfarande i ryggmärgen märkte jag nu. Min vän Lisa orkade inte med nostalgiöverdosen och drog när fjärde låten från Different class i rad spelades; själv hade jag uppenbarligen lite högre smärtgräns. Jag hade aldrig sett Pulp live, men det var kul. Jarvis Cocker dansar bättre än Wiz Khalifa och är en bättre scenpersonlighet i allmänhet, konstaterade jag (men så har han också stått på scen i 30 år, mot Wiz som kanske har två år). Höjdpunkten för mig var när de spelade This is hardcore. Åh, detta mästerverk! Jag dansade som fan och önskade att jag hade en strippklubbs-pole. Det var nog bra för alla att en sådan inte fanns till hands.

Så Kanye (Jarvis påpekade syrligt flera gånger att alla i publiken bara var där för att få en bra plats till Kanye-konserten som skulle vara på samma scen). Vad ska man säga, det var fett. Men ändå inte så bra som jag hade hoppats på. Jag älskade dansarna, och jag älskade när Kanye sjöng med autotune, men annars var det faktiskt lite dött och opersonligt. Kanye har gjort så många låtar, men det är bara på senare tid som han börjat skriva texter som faktiskt är bra, som man bryr sig om när han rappar dem. En låt som Diamond is forever, vad ska man göra med den? Helt meningslös. Good life, som jag aldrig riktigt gillat, lät dock bättre i konsertformat än på skiva. Efter den kom en kort paus och därefter ”akt 2”. Då blev det, i mitt tycke, klart bättre.

Kanye sjöng tre låtar i rad från sitt underskattade och djupt melankoliska album 808s & Heartbreak. Sen kom en kavalkad hits till, alla var överlyckliga, medan jag mest tänkte på fenomenet Kanye och hur stor han blivit, vad det säger om popmusiken och hiphopen. Jag rycktes ur min rockjournalistiska dvala när All of the lights kom, som visserligen lät i princip exakt som när man hör den på klubb, men det var ändå episkt med alla, eh, ljus, och den enorma skrikande publiken. Strax efteråt kom Runaway, konsertens absoluta höjdpunkt. Pusha T kom in på scen, och det var kul, men det man verkligen var fokuserad på var Kanye som stod och sjöng ut sitt hjärta. Han ändrade texten i slutet – från att vara ”run away as fast as you can” så blev det (typ) ”if you find somebody that you love, don’t let her run away”, han upprepade det om och om igen, bedjande, mässande, nästan gråtande. Det var så vacket och innerligt att stämningen blev helt stilla. Han avrundade med lite beats för att få igång en ordentlig applåd, alla var så tagna. Sen körde han ”Hey mama” som avslutning, precis som R Kelly alltid avslutar sina konserter med sin mammahyllning. Jag fattar grejen, men tyvärr är Hey mama inte världens bästa låt. Strunt samma. Det var en bra konsert, det känns stort att ha sett Kanye, och framförallt: Runaway. Det var kanske hela festivalens höjdpunkt.

/NRFN

Yo wassup, här kommer ett par försenade recensioner av fredagkvällens konserter.

Jag pallade inte se Robyn eftersom jag såg henne på Popaganda förra året och även om hon var fantastisk då så känner man sig lite, well, mätt på henne efter ärevarvet 2010 (även om nya Coldplay-covern Every teardrop is a waterfall är fin). Så när den konserten var över och alla utmattade lämnade scenen gick jag motströms och ställde mig så långt fram som möjligt för att få en så bra plats som möjligt till Prince. Det var visserligen en och en halv timme innan Prilles konsert började, men det var fett värt det. Vad är en och en halv timme om man tänker på all tid man lyssnat på och tänkt på denne underbare man? När konserten brakade igån med 1999 skrek jag av glädje. Jag stod bara några meter från den levande legenden som ser yngre och vackrare ut än någon femtioplussare jag vet.

Konserten var, som ni säkert redan läst på en massa andra ställen redan, fantastisk. Fast jag måste erkänna att jag var lite besviken över att Prince satsade på de rockiga pophitsen från första halvan av 80-talet. Delerious, Little Red Corvette, Let’s go crazy, Rasberry Beret, han körde alla dem. Det är dessa som alla älskar mest, i alla fall den breda publiken, men jag föredrar de episka balladerna, de funkiga experimenten och de sockersöta poplåtarna som Starfish and coffee.

Men man kunde samtidigt inte klaga, när det var PRINCE, och han var så BRA. Rörde sig så snyggt, sjöng så grymt i falsett, spelade gitarr som en psykopat och interagerade med det underbara kompbandet på ett härligt sätt. Både jag och CRFN konstaterade efteråt att vi under konsertens gång funderat över Prince rekryteringsprocess, han måste ha sjukt snäva krav: du ska vara 1) sinnessjukt bra på ditt instrument, 2) dessutom kunna sjunga som en bättre R&B-artist, 3) vara ung, 4) snygg, 5) inte längre än jag, 6) palla ha på dig helt flippade kläder och frisyrer. Och förmodligen 7) du får inte tilltala mig med mitt förnamn. All seven.

Det ordinarie setet slutade med en fin Purple rain där det regnade lila konfetti. Men det var först när extranumren började som Prince verkligen fick feeling. Han körde en cover på Michael Jacksons Don’t stop til you get enough och låg på en flygel och sprattlade förtjust med benen medan de andra i bandet fick sjunga. Han spelade Cream, äntligen en av mina favoritlåtar. Och när han kom tillbaka till ett andra extranummer gick han verkligen loss – ställde sig bakom en sequencer, tryckte fram de stenhårda rytmerna till When doves cry och Housequake och Sign of the times, körde halva låtar och hoppade raskt vidare, lekte. Det var härligt. Sedan bjöd han upp en massa folk på scen som fick dansa – och mitt i detta vimmel kom Kanye West in på scenen och dansade han med. Han måste ha tänkt ”fan vad fett, vilken konsert, jag måste bräcka honom imorgon!”. Efter att dansarna gått av scenen sa Prince ”jaha, vad ska vi göra nu då?” och efter en stunds betänketid började han spela Kiss. Då gick jag.

Jag gick till Neferitit och såg SBTRKT (uttalas Subtract), en asbra brittisk popartist som hör till dubstepvärlden men, i likhet med Katy B, låter lika mycket UK garage/twostep som dubstep (om inte mer). SBTRKT:s självbetitlade debutalbum som kom i somras är bra, men på scen, i den smockfulla lilla klubben, lät det ännu bättre. Så intensivt och pumpande, men samtidigt melodiöst och poppigt. Det var ljudet av natt, ljudet av ungdom, ljudet av blixtrande romantik. Ja, det var en asfet konsert.

En konsert på fredagkvällen som jag hade tänkt gå på men missade var Glasser. Men vet ni vem som befann sig i publiken på den? Jo, Prince. Så himla ballt. Han är en musikälskare, ett fan, det får man aldrig glömma. Jag minns när han skulle presentera TLC på MTV Awards 1999 och gjorde det med orden ”här kommer mitt favoritband. De heter TLC.” till allas jublel. Men jag tror han menade det. TLC är ju typ världens bästa band någonsin också. Han har bra smak, Prille.

/NRFN

Kanye Wests liveshow är det yttersta beviset att mode som inkörsport till övrig kultur är direkt livsfarligt. Eller åtminstone för originaliteten. När dina referensramar för dramatik är ”Wagner”, ”Black swan” och ”Jean-Michel Jarre”, ja du kompis, då är du fan i mig illa ute. Förutom det så är jag inte riktigt säker på vad det är för personlighetsstörning man har/lider av för att man ska njuta av att se sig själv som en del i ett stort scenkontext genom andras ögon.

Kanye gör nämligen så kallad ”arenarap”. Svulstisga arrangemang och produktioner som ska låta bra, och se bra ut på stora scener. Det enda problemet med allt detta är att Kanye inte är en arenaartist. Han är en producent med ett stort ego. Han är Phil Spector. Där till exempel Freddie Mercury är karismatisk, lyckas Kanye endast med att vara obstinat. ”TITTA PÅ MIG!! DET ÄR JAG SOM HAR FRAMSTÄLLT ALLT DET HÄR STORA, FINA, VACKRA,” osv. Ironiskt nog – när jag var på väg därifrån i affekt – hörde jag Queens ”We will rock you” dundra dovt från Way Out Wests största scen, precis efter den lååååååånga autotune-såsen med bland annat ”Heartless”. Jisses alltså, om Kanye ändå hade haft en promille av Freddies karisma. Kostat på sig ett leende då och då. Bjudit in publiken. GETT någonting. Istället för att bara KRÄVA all denna beundran. 

För en kort stund glimtade rapparen Kanye fram under ”Good life”. Försökte sig på en call-and-respond med Göteborg. Men sen kom såsen. Autotunen. Baletten…. Lasrarna…. Jean Michel Jarre….

Som tur är såg jag inte det mesta av det här. Jag hörde det bara genom ett kraftigt, naturligt lågpassfilter från min balkong på Masthugget. med Maja tryggt bredvid mig, surare än någonisn.

Nu kaffe och Simon Emanuel på Nef. Hoppas han inte har haft råd att investera i en hårdvaru-autotune. Jag vill dansa. Och ha min jävla födelsedags-shoutout!

/H