Vände kameran åt fel håll. Men Jarvis har ändå blivit alldeles för svingammal.
/Pelle
Jag var inte kall nog att ge Prince den tid han gav publiken igår. Min nyfikenhet på SBTRKT ute i Stay Out West var större. Jag vet inte om det är helt försvarbart att ge upp en gigant på det sättet. Däremot vet jag att SBTRKT försvarade sin position som en av årets ljuvaste popsensationer.
Aaron Jerome a k a SBTRKT har sållat sig till en av de producenter som åkt snålskjuts på dubstepens segertåg genom Europa. De senaste sex årens vurm för södra Londons dansmusik har skapat ett eko av Englands gedigna ravekultur sedan ´89 som bara kommer att förstärkas de nästkommande sex åren. SBTRKT är ett skolexempel på denna välkomna utveckling. Från att ha producerat lekfull UK Funky exklusivt för rastlösa ravers har SBTRKT i och med det självbetitlade debutalbumet och EPn Step In Shadows uppvaktat de rastlösa radiolyssnarna med vers- och refrängstrukturer. Britter som föddes på dansgolvet har säkerligen sina invändningar mot ett sådant svek mot att dansgolvets helande kraft, monotonin, fått ge vika till förmån för popsångens hookar.
Jag föddes inte på dansgolvet. Därför kan jag verkligen uppskatta hur amerikansk själfull vokalhouse bejakats bakom dribblande breakbeats i komprimerat fyraminutersformat. Jag är beredd att hävda att Katy Bs debut från i år låter som en stöld från 2step och UK garage anno 2001 i ljuset av SBTKTS romantiserande-utan-att-bli-nostalgiska och hyllande av samma urbota brittiska genrer.
Åter till Nefertiti som lagom vid SBTRKTs första trumslag är fullt. Intimiteten är fullständig i kontrast mot festivalscenernas storskaliga överdåd. Medan den överförfriskade publiken försökte hoppa i takt kunde jag inte annat än att nedslås över Samphas sensibla smekande stämma och Aarons virtuosa rhythm&blues trummande. Det publiken uppfattade som snabb effektiv dansmusik blev till varma stillsamma ballader i mitt huvud. Jag tror att det är ett väldigt högt betyg, eller ett tecken på en stor upplevelse, när känslan överträffar dansmusikens strikta former. Eller när den progressiva uppfattningen av musik förloras och ersätts av oändligheten.
/Love Lagerberg
Det går rykten om att det finns en invandrare på festivalen. Detta är som sagt bara obekräftade rykten än så länge, men om ni ser nån svartskalle-hen – tveka inte att skicka in info till oss på redaktionen eller direkt till wow. / crfn
Fyfan, Prince var precis så bra som jag hade hoppats på men inte riktigt vågat förvänta mig. Publiken var helt hängiven och vägrade gå, och efter Prince inte verkade ha något emot att spela vidare blev det typ fem encores och en konsert på två och en halv timme. Jag är lite mållös, spelningen hade på riktigt allt – slow jams, allsång, delar av publiken på scenen och Kanye West som hypeman.
Prince känns ännu mer som en alien än tidigare, vilken annan 53-åring har en lika intakt sångröst och orkar ge allt lika länge? Plus också för inlevelsen. Vet inte om jag har sett någon sjunga sina låtar, speciellt de långsammare, med samma engagemang. Han är en verklig gigant som demonstrerar för Beyoncé, Lady Gaga, Jay-Z, M.I.A., Lykke Li och alla andra fantastiska liveartister att det finns en ytterligare nivå av briljans.
Kanye kommer att vara lysande ikväll. Men han får nog svårt att toppa det här. Såvida han inte tar upp Prince på scen, alltså.
