Symbolen kör en oannonserad spelning på azalea. Alla är här förutom Andres lokko.
Samtidigt som de bekräftelsekåta The Hives brölade loss på Flamingoscenen drog de blygsamma Explosions In The Sky fingrarna över de första strängarna. Crowdet var en koncentrerad samling fans som hårdgungade i takt tillsammans med bandet. Majoriteten var helt klart killar i 20-årsåldern med svåra ögon och tunga hjärtan. Bandet själva bjöd inte på mycket publikkontakt men levererade tveklöst magisk kvalité. Det var först när Explosions In The Sky hade tackat för sig och publiken vrålade efter mer med jubel och applåder, som några känslor visades. Och kontrasten blev stor då bandet strålade av glädje när fansen sa sitt.
/Cajsa Vingros Carlson
Fleet Foxes spelade på den stora Azaleascenen. Det var tidvis ljuvligt, tidvis så tråkigt som det endast kan bli när vita heterosexuella män ställer sig på en scen och pluggar in ett antal gitarrer. Grejen med Fleet Foxes är att när de gör ljusa låtar så GLÄNSER de – stämsången, de glasklara melodierna och sexmannabandets kollektiva attack drabbar publiken men en underbar kraft. Men när de gör dystra allvarliga låtar tycks de sex männen förvandlas till sex träd i en ful barrskog. Deras melankoli saknar subtilitet, därför blir den ointressant och fattig. I dessa låtar blir de ett vanligt rockband – och vem vill ha ett vanligt rockband? Men de duriga hitsen gör ändå konserten värd besväret. När Fleet Foxes är som bäst är de helt enkelt fantastiska.
/NRFN
Visste ni att både Lykke Li och Veronica Maggio sjungit i Tensta Gospel Choir? Den fingertoppskänsliga perfwktionisten Jenny Wilson gjorde helt rätt när hon började samarbeta med detta coola och begåvade gäng. Men framförallt är det Jenny själv som imponerar under konserten – hon är inte bara Sveriges bäst klädda artist, hon har en unik musikalisk vision som hon följer med ett häpnadsväckande självförtroende. Det är stenhårt sväng, hypnotiska pianoackord och texter från ett blödande poetiskt hjärta. Lägg därtill ett fantastiskt band med saxofonsolon och allt (2011 är, som NG tidigare noterat, saxofonens återkomsts år). Man baxnar. Och när hon spelade min favoritlåt Only here for the fight som ett orgiastiskt extranummer dog jag nästan av lycka.
Sen såg jag Janelle Monae. Det var inte lika bra – tyvärr, måste jag säga, för det finns mycket positivt att säga om Monae. Hon är cool, hon har sin egen stil, och hon har en fantastisk sångröst. Hon måste vara en underbar förebild för unga tjejer med drömmar om att bli soulsångerskor, för hon visar att man kan bli en maxad souldiva och ändå vara flippad och personlig, man behöver inte tävla i sexighet med Beyoncé, man kan vara snygg och cool ändå. Janelle Monaes scenshow var hur ball som helst. Problemet ligger i låtmaterialet – det är helt enkelt inte tillräckligt starkt. Ingen refräng är riktigt explosiv, ingen text lyckas greppa tag. Jag hoppas dock att Janelle har en lång karriär framför sig och att hon, med sin uppenbara begåvning, kommer växa som låtskrivare. Det tog ju ett tag för Jenny Wilson att hitta sin form också.
/NRFN
