1:09 18 Mar 2015


Klicka på bilden för att lyssna på Årepodden Extra, om Way Out West Sessions.

Imorgon torsdag åker Nöjesguiden till Åre och Way Out West Sessions. Väl på plats kommer vi att rapportera från livespelningar och även bidra med viss musik själva. Ni hittar oss på följande ställen under helgen. 

Torsdag 19 mars
Dahlboms, 21–02
Kumba 
Stor & Gee Dixon
Allyawan
Amsie Brown
Chefen (Random Bastards)
DJ: WOW-crew

Fredag 20 mars
Country Club 22–02
Little Jinder
Sakarias
DJ: Nöjesguiden
DJ: Chefen (Random Bastards) 

Lördag 21 mars
Country Club 22–02
XOV
Chefen (Random Bastards)
DJ: WOW-crew

På plats i Åre redan är också Årepodden som har pratat med musiker, arrangörer och publik inför festivalhelgen. Ni hittar avsnittet här
10:55 16 Mar 2015

Under dag två på Köpenhamnsupplagan av Sónar spelar de mest intressanta akterna tidigt under kvällen. Kasper Bjørke, som hade otur på Sónar i Stockholm då han delade speltid med publikfavoriten Jamie xx, går på redan strax efter åtta. Här är han på hemmaplan och fyller således hela dansgolvet. 
 

Den taniga drömpopparen Jaakko Eino Kalevi är på ovanligt glatt humör. Han presenterar alla låtar med ”Den här är ganska bra”, eller ”Den här är också bra”, eller ”Den här är faktiskt mycket bra”. Den mörkt sugande dramaballaden Flexible Heart är fortfarande ett av hans bästa spår. Det är den som är ”mycket bra”.


 

På den övre scenen spelar duon Factory Floor hård och cool, beatig brittisk klubbelectro. Det är mycket varmt inomhus så hela publiken svettas enhetligt. Den här lokalen är inte gjord för motion, men det börjar äntligen skapas en känsla som känns mindre tillrättalagd och mer emotionell. Att det ännu inte är särskilt sent är det ingen som bryr sig om. Bra musik är bra musik, oavsett tidpunkt. 


 

Mest folk är det utan tvekan när danska Trentemøller spelar. Danskarna gillar sina locals. Hans dj-set varar i en och en halv timme och tappar bara mot slutet när en gäst-dj kommer upp och spelar reggae, vilket är ett totalt genreskifte som inte riktigt passar ihop med den i övrigt ganska lättsamma mixen mellan gladtechno, electro och Björks Human Behavior. Dansgolvet är så fullt att det är svårt att hitta tillbaka till trapporna ned till utgången.


 

Problemet med att anordna festivaler under den kalla årstiden är såklart att de måste hållas inomhus. Det finns få lokaler som är både tillräckligt stora och tillräckligt klubbiga samtidigt, vilket lätt gör att den där mörka, magiska stämningen inte riktigt infinner sig. Den bästa scenen på Sónar Copenhagen är även den som ligger i det minsta rummet, därför är det ständigt kö för att komma in. Det är väl egentligen det stora problemet, tillsammans med bristen på kul mat att köpa. Man blir hungrig av att dansa i timmar. I övrigt är det ett snyggt förstagångsförsök, som sannolikt kommer att locka fler besökare nästa år. 

/Sara Berg


Amason är en av de svenska akter som spelar på SXSW-festivalen.

På tisdagen inleds musikfestivalen South by Southwest (SXSW) i Austin, Texas. Sex dagar i musikens tecken, där rekordantalet nitton svenska akter ska försöka få publiken att gunga.

Festivalgiganten är en del av den stora konferens som inleddes förra veckan, där även film och teknologi är viktiga delar. Nu tar artisterna istället över med blågula inslag som Tove Lo, Seinabo Sey och Makthaverskan. En Sverigeinvasion i Texas? Eller överdriver vi? Vi var tvungna att kolla med James Minor, ansvarig för musikfestivalen.

Är det en Sverigeinvasion som pågår?
– Haha, vi hade fjorton svenska akter här förra året, vilket var rekord. Kul att slå ett nytt i år.

Ett listigt svar med diplomatisk klang gentemot de andra inbjudna artisterna. Samtidigt ska det klargöras att festivalen har någon form av ”flest vinner”-mentalitet och därför har bokat in 2200 akter. James anser dock att svensk populärmusik alltid har haft en plats i USA och räknar upp ABBA, The Cardigans, Robyn, The Knife och Fever Ray. Ett gäng kvinnodominerade akter, vilket rimmar bra med faktumet att femton av de nitton svenska artisterna på plats är antingen kvinnliga artister eller kvinnofrontade band. Ett möjligt led i SXSW:s egenuttalade uppdrag att utforska musikens framtid.

Många festivaler verkar ha det orimligt svårt att boka kvinnor. Hur har ni tänkt kring det? 
– Jag hade inte ens tänkt på att majoriteten av våra svenska bokningar var kvinnor förrän en kollega berättade det. Men det finns ju så mycket talang i de här bokningarna, så det är ju inte svårt.

Lovande artister är festivalens signum. De som bokas in ska helst inte vara alltför stora, snarare ska SXSW agera språngbräda till nästa steg i karriären. Tove Lo är dock ett undantag bland fler. Hennes kometkarriär inkluderar redan USA-turné och talkshowuppträdande, men James tycker inte att det är märkligt att hon kommer till SXSW.
– Många av besökarna är publicister, skivbolag och media. Då är det även etablerade artister som kommer hit, eftersom man får en stor plattform.

Är det någon speciell artist som du ser fram emot?
– Det ska bli superkul att se Moon City Boys och CIKATRI$, men det kanske är för att jag har en förkärlek för de som är lite mindre.

Innan vi avslutar intervjun pratar vi vidare om svensk musik. Främst om hur stora Makthaverskan är, där James föga förvånande tror att de är mindre i USA än i Sverige. Däremot är han nyfiken på ett annat band och avslutar lyriskt med en efterlysning.
– Förra året var The Mary Onettes här och de var hur bra som helst. De är det bästa rockbandet som kommit från Sverige under de senaste femton åren. Allt de släpper är fantastiskt och vi vill att de ska komma tillbaka.

SXSW håller på mellan 17-22 mars. De svenska artister/band som kommer att spela på festivalen är Amason, Urban Cone, Kate Boy, Elliphant, Tove Styrke, Seinabo Sey, Tove Lo, Makthaverskan, Max Elto, Laleh, Summer Heart, CIKATRI$, Indevotion, The Magnettes, Moon City Boys,Kill! Kill! Pussycat!, Good Harvest, Snoh Aalegra, Cazzette. Se även Tove Los telefondagbok från förra årets festival.

Det är första gången Sónar anordnas i Köpenhamn, inne i det blå Koncerthuset på Amager. En något mindre osympatisk byggnad än Waterfront i Stockholm, där det kändes som om någon stängt in tusen hipsters i en konferensanläggning.

Här är det färre hipsters, mer genomarbetad arkitektur, och betydligt mindre genusmedveten lineup än i Stockholm. Bokningarna är övervägande män, med namn som Jon Hopkins, Metronomy och Trentemøller som de större akterna.


 

Den danska trion Future 3 består av tre musiker vid ett mixerbord. Extremt nördig, men snygg och snäll electro på en av de nedre scenerna. Det är de som är de bästa, eftersom de består av kubformade rum med extremt högt i tak, där ljuset liksom studsar mot väggarna. Huvudakterna har istället bokats till ovanvåningens öppna planlösning, där stämningen är mindre intim och ljudet sämre. Men där finns barerna.
 

Courtesy är en av de coolare bokningarna, med sin kaxiga rymdtechno, med det är alltid lite vanskligt att boka dj:s till festivaler, särskilt tidigt under kvällen. Få dansar, många står och tittar på dj-setet som om det vore en vanligt konsert. Ändå är hon hundra gånger bättre än Metronomys ganska strömlinjeformade radioelectropop som plötsligt känns alldeles för tam i Sónarsammanhang, där publiken brukar vara väl inläst på de mer obskyra akterna.


 

Till slut är det tid för Jon Hopkins. Han har snygga visuals, med bland annat den skejtande killen från Open Eye Signal-videon, och är ett tekniskt underverk. Det gör att det faktiskt blir rätt kul att se honom spela, även om han låter aningen mer Ibiza än på skiva. Han spelar i exakt sextio minuter och verkar vara glad över uppståndelsen, trots att det står en manskör av fulla danskar och brölar under de få minuter han tvingas pausa på grund av teknikstrul.


 

Att det på grund av säkerhetsrestriktioner är obligatoriskt att hänga in både jacka och väska är först irriterande, men mot slutet av kvällen är det väldigt skönt att inte behöva trängas med ryggsäckar på konsertgolven. Hela arrangemanget känns väldigt strukturerat och städat, och att det utanför entrédörren luktar gräs och pølser är bara väldigt danskt.

/Sara Berg

10:56 11 Mar 2015

I helgen besökte vi den norska musikfestivalen By:Larm som sedan ett antal år tillbaka håller till i Oslo, här följer en sammanfattning av våra intryck. Festivalområdet är egentligen sympatiskt utspritt på samtliga krogar, men de större scenerna är centrerade till Youngstorget mitt i stan. Såhär såg det ut. 

 Ett stort plus var att ackrediteringsstationen låg uppe i Vulkanområdet, och närmare bestämt i Oslos Mathall med massor av trevliga alternativ för dinering. 

 Något bättre än festivalområdets utbud. 

 Det vill säga. 

  Gällande scenerna blev det väldigt tydligt hur många bra mindre venues Oslo har, jämför med exempelvis Stockholm. Vi räknade till åtminstone ett tiotal ställen med kapacitet för cirka 100-200 personer. Det ledde till att det var bra med folk på de flesta klubbspelningar vi besökte, dock låg vissa av artisterna kanske lite skevt.

 Praktexempel var Kleerup fredag 01:30 på Redbull-stage (ovan). Kön var inte nådig. 

 Något som däremot var enormt trevligt var att hela stan stämmer upp kring By:Larm och alla i festivalen deltagande ställen (och en hel del till) var utsmyckade med grafiken ovan, alltså samma färger som festivalens kommunikation i övrigt. Jag tycker personligen att stan borde låta dessa sitta kvar året runt. 

Helhetsbetyg Oslo och By:Larm: