Stockholmsversionen av modern musik-festivalen Sónar bygger ut sin redan gedigna lista av bokade artister. Bland de nya namnen finns storheter som Jamie xx, Ryan Hemsworth, och svenska Mr Tophat & Art Alfie.

Jamie xx är inget okänt namn även för sådana som inte rundar Soundcloud på daglig basis. Det är bara att önska den mörklockiga houseprinsen välkommen tillbaka till Sverige – förra gången han var här var på Way Out West, en lunchspelning (!) vi minns med glädje.

Även kanadensiska klubbproducenten Ryan Hemsworth, veteranen Jimmy Edgar, det elektroniska pophoppet Shura, och norska Drippin kommer att förgylla Stockholm Waterfront med sin närvaro. Dessutom spelar Stockholms housestoltheter Mr Tophat & Art Alfie.

Det kommer bli en helg att minnas, det här.

Sónar Stockholm händer alltså på Stockholm Waterfront den 13-14 februari. Mer om det här.

Mellan den 13-14 februari går Sónar Stockholm av stapeln på Stockholm Waterfront, och sedan tidigare är artister som Paul Kalkbrenner, Kindness och Zhala klara. Nu står det klart att även Londonbaserade producenten Aaron Jerome – mer känd som SBTRKT – kommer.

Det blir alltså festivalens elektroniska sida som får förstärkning. I september 2014 släppte SBTRKT albumet Wonder Where We Land, som inkluderade samarbeten med artister som Ezra Koenig, A$AP Ferg och Jessie Ware och fick näst högsta betyg av Nöjesguidens Sara Berg. 

Bokade sedan tidigare till festivalen är också bland annat Lorentz, Elliphant och Nina Kraviz.

Mer om detta, som alltså sker den 13-14 februari 2015, här.

Idag torsdag släpps biljetterna till nästa års Summerburst som går av stapeln den 29-30 maj i Göteborg och den 12-13 juni i Stockholm. Det är femårsjubileum för festivalen som i dagarna gått ut med Avicii som sitt stora dragplåster. DJ:n spelade även på första upplagan av Summerburst.

– Det ska bli riktigt kul att komma tillbaka och stå på Summerbursts scen igen, säger Avicii i ett pressmeddelande. Det var 5 år sedan sist och jag kommer aldrig glömma den jag känslan jag hade inom mig när jag spelade på Summerburst första gången.

Spelningarna i Göteborg och Stockholm blir Aviciis enda i Sverige under 2015. 

Förra gången vi hörde från Sonár Stockholm fick vi festivalakter som Kindness, Nina Kraviz och Zhala. Nu har nya röksignaler skickats från plåthuset bakom Centralen.

De svenska namnen är inte så överraskande, men åtminstone ett av dem glädjer oss. Det är Lorentz, som efter sin bejublade konsert på Berns i helgen intar Stockholm Waterfront under februarihelgen. Även Elliphant dyker upp (men vi hoppas att hon lämnar patoisen och bindin hemma).

Bland de internationella namnen syns Flying Lotus-associerade Tokimonsta, ”happycore”-Sophie, brittiska Randomer, danske elektronikern Kasper Bjørke och de arktiska Samaris. Dessutom kommer svenska Roll The Dice.

Mer om detta, som alltså sker den 13-14 februari 2015, här.

Uma och Moa. Foto: Carla Orrego Veliz

På visningen av Kill Bill: Vol 1 och 2 bestämmer jag mig för att Uma Thurman står för samma cineastiska värden som Kurt Russell gjorde på 80-talet. Det handlar om något barnförbjudet, regissörsbundet, visionärt och witty. På samma sätt är Quentin Tarantino vår tids John Carpenter – en smart, mångsidig och egensinnig filmskapare med förkärlek för våld. 

När den första halvan av Kill Bill hade premiär år 2003 var jag elva och chanserna att få se filmen mycket knappa. Titeln och den stilistiska postern räckte dock för att förmedla något mycket våldsamt, nästan övernaturligt mytiskt, som antog en abstrakt filosofisk form i min ännu inte färdigutvecklade hjärna. Det i sanning stora ögonblicket kom dock något år senare, när filmen äntligen damp ner på videomarknaden och hela den känsla som namnet och postern osat av – till skillnad från så många gånger tidigare – faktiskt också infriades. Uma Thurmans geniala tolkning var en uppvisning i konstnärligt våldsutövande vars like sällan tidigare skådats.

Men precis som i Kurt Russells fall har det alltså varit starkt kopplat till ett annat geni, ett som stått bakom kameran. Något hon ständigt betonar under samtalet på biografen Park intill Humlegården i Stockholm. 

En timme tidigare har kön med fans och nyfikna ringlat sig ner mot Svampen, och bredvid mig inne i salongen slår sig tre medelålders män ner. De har med sig utskrivna bilder på fint fotopapper och ömt behandlade posters nerrullade i papprör. De filmar och fotograferar under hela samtalet, för att strax innan Uma lämnar scenen slänga sig ut i lobbyn för att fånga en bra placering vid entrén. 

Foto: Carla Orrego Veliz

Moa Gammel, senast aktuell i Tarik Salehs Tommy, står för frågorna. Som för det mesta är standard om de svenska anorna, genombrottet som skådespelare, kända medarbetare och självklart Tarantino. Thurman svarar sympatiskt och tålmodigt och bjuder på anekdoter där det passar. Bränner till gör det bara när Gammel vill veta om det var svårt att spela mördarmaskinen Beatrix Kiddo som nybliven mamma. Thurman konstaterar att hon inte ser någon motsättning i den kombinationen, särskilt som de flesta mammor nog har något aggressivt och grundläggande beskyddande inom sig när det kommer till deras barn. Vilket hon givetvis har rätt i. 

Annars talas det som sagt mest om filmerna hon gjort tillsammans med Tarantino, och som utan tvekan kommer vara de hon blir ihågkommen för. På det temat uttrycker hon det egna behovet av att ”tillhöra” en regissör. Kanske borde hon även dristat sig till att säga hur viktigt det kan vara för en regissör att tillhöra en skådespelare. För mycket tyder på att Tarantino bara varit hälften av den filmskapare han är idag, om det inte vore för Thurmans förmåga att realisera hans underfundiga, stilistiska och till genren vördnadsfulla karaktärer (när det gäller Tarantino är Christoph Waltz den enda som nått samma skådespelarmässiga topp tillsammans med regissören – med skillnaden att han av någon anledning har tilldelats två Oscar).

Har hon inte omdefinierat hela bilden av den klassiska actionhjälten har hon i alla fall jackat upp den rejält.

/Victor Schultz, Nöjesguidens filmredaktör