Det är jättelätt att bli poppis på Coachella. Det är bara att säga att man kommer från Sverige. Under fredagen gör Lykke Li och Alesso succé.

Lykke Li inleder showen med att dra av sig en svartglittrande slängkappa till publikens jubel. På en gång skapar hon en mörk, rockig och teatralisk stämning. Från första stund blir det allsång, alla älskar henne och hennes texter. Det är imponerande att hon lyckas hålla det så ösigt med ett lugnt tempo. Framförandet är avskalat, men samtidigt bombastiskt. Drömskt, men ändå knivskarpt. Det finns ingen annan som kan röra sig lika coolt ut i en utsvängd kostym som hon. Hon jazzar runt på scenen och ser lika vemodig som respektingivande ut.

När hon ska presentera ”Never Gonna Love Again” frågar hon publiken ” You know when your heart is broken and you think you never gonna love again?” får hon ett rungande “YEAH!” tillbaka. Lykke gör en effektfull konstpaus och säger med mässande stämma ”but AMEN you WILL!” och sprider ut de vida ärmarna som en väckelsepredikant. Det här är hennes gudstjänst, och alla, alla i publiken sträcker upp sina armar och låter sig välsignas av hennes smäktande toner.

Allra vackrast blir faktiskt hennes avskalade cover på Drakes ”Hold On, We’re Going Home”. Hon kastar sorgsna blickar ut i publiken där det är gråtfest grande. Den enda besvikelsen är väl att Drake himself inte dyker upp – han ska ju ändå spela på Coachella två dagar senare? Efter varje vers spanar jag ut i kulisserna, är det han? Nej, bara en råddare. Typiskt. Hur som helst lyser Lykke Li ensam och behöver ingen annan stjärna vid sin sida för att ge en riktigt bra konsert.

En annan svensk stjärna som uppträder under fredagen är guldgossen Alesso. Han spelade på Coachella förra året också, men publiken har uppenbarligen inte tröttnat. Tältet som han spelar i är helt enormt, det är Cosmonovastorlek och ungefär samma känsla med alla skärmar överallt. Det är packat med folk och fansen får trängas även utanför tältet.

Alla ville se Alesso. Festivalbloggen ger spelningen tummen upp. 

Alesso gör entré upphöjd på en platå ovanför scenen. Hans bredbenta siluett avtecknas mot ett hav av projicerade eldflammor. Något annat skulle faktiskt kännas ovärdigt. Han tar inte med sig någon jantelag från Sverige direkt. Det är storslaget, spektakulärt och han ger publiken vad de vill ha. ”My name is Alesso. I’ve been waiting for this day!” säger han till massan som nästan redan svimmat. Även här återkommer kyrkotemat; under en lång stund projiceras kyrkofönster och krucifix bakom honom. Han sträcker ut armarna och pumpar taktsäkert med händerna. Publiken verkar befinna sig i något slags delirum, med eller utan hjälp av droger. Det känns sektartat. Mot slutet av konserten mixar han in Tupacs ”Californa Love” vilket är ett jäkla genidrag. Det blir allsång och stämningen höjs om möjligt ytterligare.

Ljusshow under Alessos konsert. 

Idag avslutar  Axwell Λ Ingrosso lördagen. Hemlis: det kommer fler svenskar! I onsdags kväll på Bar Marmont i Los Angeles avslöjade Salem Al Fakir för Festivalbloggen att han kommer att ”köra en liten grej med Axwell och Ingrosso” på lördag, men att det inte kommer att märkas att det är han. Det är svårt att tro att Salem kommer att agera bakgrunddansare, det blir nog snarare ett framträdande till deras gemensamma hit ”Sun Is Shining”? Svaret får vi ikväll. Är du så nyfiken att du inte kan hålla dig till nästa inlägg? Då kan du titta på livestreamingen imorgon bitti 08:55 svensk tid. 

Mer från Coachella 2015: Alla applåderade över de spolningsbara toaletterna på Coachella. Men lyckan blev kortvarig.

Mitt ute i ingenting samlas ofattbart många människor för att gå på Coachella, en festival som består av lika delar mode som musik. 

Att ta sig ut till Coachella är ganska knöligt. Lyxlirarna åker dit i limousine, vi övriga åker buss från hotellområdet i Palm Springs. Passagerarna på bussen utgörs av bröliga dudes och brudiga brudar med blomkransar. De tar selfies på ett maniskt sätt. När jag tjuvkikar lite över axeln på en frenetiskt selfietagande tjej upptäcker jag att jag och min kompis råkat hamna i bakgrunden på hennes bilder. Vi ser sura ut. Hoppsan. Bussen kör i 45 minuter rakt ut i öknen. Sanddynerna och bergen sprider ut sig på varsin sida om vägen. Väg, sand, berg och himmel är allt man ser under vad som känns som en evighet, men så plötsligt: en glittrande hägring ute mitt ute i öknen. Rosa ljus och ett pariserhjul syns långt bort i fjärran.

När vi väl släpps av är myllret av människor överväldigande – ungefär 80 000 festivalbesökare är på väg in. Arrangörerna är dock rätt rutinerade vid det här laget, det är extremt välorganiserat. För att komma in på själva festivalområdet passar man ett antal spärrar och kontroller, det känns som att vara på en flygplats. Allt flyter på bra och vi kommer snabbt in.

Glada festivalbesökare på väg in på området. 

Det slår mig hur vackert området är. Framför mig breder en polobana ut sig, omgiven av palmer och höga, blåskiftande berg. Trots antalet människor känns det inte trångt, det är snarare luftigt. Det finns 6 olika scener, varav 1 är bautastor och tre är fokuserade mer på EDM och är lite mindre. Med litet menar jag storleken på typ Cosmonova.

Folket som vandrar omkring rör sig sakta, artigt, rädda för att krocka med någon. De ser friska ut, ja, välmående. Solbrända och vitblekta leenden. De kanske inleder varje dag med ett yoga eller pilatespass som ges på området. Eller så äter de bara rawfood, som såklart serveras här. Det råder ingen brist på veganmat eller glutenfritt, laktosfritt etc etc. De flesta är härligt LA-flummiga och kön till stället där man kan fota sin aura är lång. Det finns öltält och hamburgare också, men stämningen på området andas mer grönkål och meditation än ketchup.

Det är svalt och behagligt jämfört med tidigare år, då temperaturen passerat 40 grader. I år har vi tur, det är bara 30 grader i skuggan. Vilket räcker ganska bra. Vädret är behagligt och solnedgången hjärtskärande vacker.

Men när mörkret faller kommer även vindarna. Många människor har på sig bandanas knutna över munnen, och dum som jag är trodde jag att det bara var ytterligare en modegrej, men icke! Det är för att skydda sig mot sandstormarna. Senare på kvällen, när det blåser rätt duktigt, har många på sig solglasögon också. Inte för rockstjärnefaktorn utan för att de inte vill ha sandkorn i ögonen, förklarar någon för mig. Ganska gulligt.

Festivalklädda och kompismatchade. 

Annars får jag intrycket av att det är mer fokus på just mode än musik. Google håller med mig – en sökning på ”coachella fashion” ger sju gånger fler träffar än ”coachella lineup”. Det ger kanske en fingervisning om vad folk tycker är viktigast. HM har länge haft ett samarbete med festivalen, men nytt för i år är att de har gjort en speciell Coachellakollektion, som säljs över hela världen och även på plats under festivalen. Kollektionen är en återspegling av vad som brukar synas, virkade klänningar, ankelboots, minishorts, utsvängda byxor. Mycket fransar, polyesterkaftaner och plastblommor. Är det inte rätt roligt? Coachella är mer än en festival, det är en egen stil. Det är svårt att komma på någon annan festival med en lika tydlig stilidentitet – hur skulle kollektionen för Sweden Rock se ut? Och om det mot förmodan skulle göras en sådan, skulle folk verkligen köpa den på plats för att glatt bära kläderna resten av helgen?

Tjejen i rött har på sig resultatet av H&Ms och Coachellas samarbete. 

Under den första dagen tappar jag räkningen på hur många plagg från samarbetet jag ser. Det blir väldigt meta, det är en tolkning av en festival som sedan bärs på festivalen som sedan blir kopierad av andra som blir en stil som… Jag blir yr. 

Musiken då? Blir det bara skriv om fashion här? Lugn, bara lugn, det kommer!

Alla applåderade över de spolningsbara toaletterna på Coachella. Men lyckan blev kortvarig. 

Bara några timmar efter att portarna öppnats blev de omtalade toaletterna översvämmade och katastrofen var ett faktum. Det blev de eviga bajamajorna som räddade tusentals besökare ikväll. Det är är kaos utanför dem, men stämningen ganska bra i vilket fall. Några tjejer försöker peppa varandra med att det nog ska gå bra ändå eftersom de gjort så många squats hittills i år.

39 minuter. Så lång tid tog det för biljetterna till Coachella att sälja slut i år. Nu är tiotusentals jeansshorts nedpackade för att fraktas två timmar söder om Los Angeles, till en polobana utanför Palm Springs där festivalen kommer att äga rum. Huvudakterna för i år är Drake, AC/DC och Jack White och förväntningarna är skyhöga. Den sextonde upplagan av Coachella Valley Music and Arts Festival kan börja.

Coachella innebär startskottet för utomhusfestivalsäsongen. Med över 200 artister finns det något för alla, alltifrån Angus and Julia Stones gulliga folkmusik till de forna Wu-Tang Clan-medlemmarna Raekwon och Ghostface Killah. Pinsamt nog har arrangörerna bara lyckats boka 16 % kvinnliga artister och det är märkligt att fortfarande sker år 2015. Förhoppningsvis tar bokarna till sig kritiken och skärper sig till nästa år.

Unikt för Coachella är att festivalen är uppdelad på två helger, men med identiska scheman. Samma artister kommer alltså att spela på samma tider under två helger i rad. Det kan göra en neurotisk festivalbesökare aningens nervös – vilken helg kommer att vara bäst? Är den första helgen bara en uppvärmning, eller blir den andra helgen en blek kopia av den första? Eftersom jag bara kommer att kunna gå på den första helgen bestämmer jag mig för den är bäst. Först är störst. Eller nåt.

Det är få som har råd med inträdet för båda helgerna. Coachella drar in mest pengar av alla musikfestivaler i världen och bara biljettintäkterna i sig blev 62 miljoner dollar förra året. Hur bohemisk kan en festival som serverar VIP-middag för 225 dollar egentligen vara?  Kommer Action Bronson och Azealia Banks att försonas på scen efter sitt stora twitterbråk  tidigare i år? Vilka artister kan tänkas göra surprise-framträdanden? Jag hoppas att få svar på alla mina frågor nu under helgen. 

/Miriam Ohlsson

Festivalen Yard, från människorna bakom Trädgården och Under Bron, är som Nöjesguiden tidigare rapporterat tillbaka. Efter att ha sålt biljetter sedan 26 mars släpper arrangörerna nu plats och akter för första tillfället i april.

Vid tre utspridda tillfällen, ett i april, ett i maj och ett i augusti kommer Yard äga rum på nya Nobelberget i Sickla. Varje festivaltillfälle kommer att presentera olika scener, länder eller städer i världen och hålla på i tolv timmar – både inomhus och utomhus.

Den 25 april blir temat New York, Frankrike och Stockholm. Uppträder Levon Vincent, Fred P, Jus-Ed, Shonky, D’Julz, Molly, Mirja Larsson och Henrik Bergqvist.

– Vissa har kanske varit på Nobelberget, men ingen har varit på Yards tolkning av Nobelberget. Vi har bland annat tagit in Hyllningsklubben till hjälp för att bygga det universum vi har in mind, säger projektledaren Martin Kling.

Här köper du biljetter och här finns mer information. Läs mer: Festivalen Yard tillbaka vid tre tillfällen och Succé för klubbsatsningen Nobelberget.