Mount Liberation Unlimited öppnar Sónar-helgen.

För alla som inte tidigare varit på Waterfront, vilket jag uppskattar är ungefär 92% av Sónar-besökarna, är det en smula trixigt att hitta fram till den anonyma entrén runt Centralens tråkiga huskroppar.

Det blir inte heller enklare av den totala avsaknaden av festivalkänsla i entrén. Enbart ett gäng röda lampor? Jag var först inte säker att jag hade hamnat rätt, och råkade istället gå till hotellets incheckning. Väl inne slås jag av hur sällan jag är i konferensanläggningar. Det är himla praktiska stora ytor och välstädat här, alltså. Waterfront består av en korridor som knyter ihop hela festivalen mellan den mäktiga stora scenen och de två mindre som enkelt går att ta sig emellan. En skulle i princip kunna gå i en cirkel hela kvällen, utan att behöva stanna, och hela tiden få höra ny musik.

Först ut är den lokala duon Mount Liberation Unlimited, som passar in utmärkt i Sónars elektroniska profil. En ny och lokal akt som spelar funkig house live. Tyvärr för Mount Liberation Unlimited börjar festivalen med just det som särskiljer en utomhusfestival i juni mot en inomhusfestival i februari: brandlarmet går. 

Det finns gott om barer hos den ölsponsrade festivalen. En kunde ha hoppats att de hade importerat priserna tillsammans med den spanska ölen – men icke: 65 festivalpengar för en öl och 40 (!) för en Loka. Det ska vara dyrt att dansa.

Roll The Dice hamrar in sin ljud- och (ljus)bild.

Och dansen är redan igång i den snygga lilla vrå som är Sonarlab, där de flesta bokningarna under helgen är lokala eller mindre dj-akter uppblandat med några toppnamn. Med sin gigantiska glasfasad har M.Wrecker redan fått igång dansen vid halv nio. Ett gott betyg eftersom Stockholm på bästa vis håller liv i ryktet att ”vi går ut sent i den här staden”, vilket givetvis blir poänglöst i festivalinramning när det krävs att klockan ska börja närma sig midnatt innan det börjat bli riktig stämning. Stora ytor kräver ju som bekant mycket folk snabbt, så skärpning, festivalbesökare.

Den japanska trion Nissennenmondai visar att de är världens bästa trio genom en monotom och hypnotisk spelning. Efter Nissennenmondai är det dags för mäktiga, stockholmsbaserade Roll The Dice att hamra in sin dystopiska ljudbilder i våra huvuden innan stora scenen gör en tvärvändning. För vi kan anta att Lorentz och Roll The Dice aldrig kommer lyckas hamna efter varandra på samma festivalscen igen, och gör de det är det antagligen just på Sónar i deras tydliga eklektiska spretighet. Lorentz gör det Lorentz gör bäst, att vara Lorentz.

Lorentz will be Lorentz.

Det har hunnit bli natt, festivalen öppnade klockan sju och börjar nu kännas allt mindre som en konferensanläggning. Det känns som att en genomgående fin stämning flyter mellan och på alla scener. I ena rummet har stockholmsdj:n Maya Lourenço toppklassfest genom sitt svängiga set, och på mellan scenen har Elliphant satt igång sitt party likaså. Förutom killen som har somnat på en av beanbagsen ser jag ingen som verkar missnöjd. Han såg iochförsig också rätt nöjd ut.

Robyn gästar Kindness på scen!

Kindness plockar upp sig själv och sitt band på stora scenen, och det här är jobbigt. Dels för att när jag ser Adam ångrar jag att jag klippte mitt hår kort, men även för att jag får oerhörda mindervärdeskomplex över mina dansmoves samt hans glittriga loafers! Åh, dessa glittriga loafers. Jag skulle inte kunna gå någonstans utan att dansa ifall jag ägde dessa. Stengolvet på ICA skulle vara min egen dansstudie, en rutin av att handla torrvaror. Och så dyker Robyn upp på scen, till tonerna av duetten Who Do You Love. I publiken står Jamie Smith, lyssnar till funkfesten, och gör sig redo att kliva på scen som sitt alias Jamie xx. Jamie stänger stora rummet med en hel del nytt material, uppblandat med soulig disco och sina gamla hits.

Jamie xx tar farväl av fredagkvällen.

Festivalens fredag är slut och jag är så sjukt sugen på patatas bravas som fyllekäk. Varför står det inte en katalansk food truck som serverar mig detta här nu? Så att jag kan få komma hem och somna med aiolifläckar över hela kroppen, och vakna med en perfekt portion stärkelse i mig inför dag två.

/Christoffer Reichenberg Andersson

I skuggan av silkesslipsar, handbojor och romantiska middagar pågår något mycket mer relevant att lägga dyrbara helgtimmar på. I alla fall om du gillar elektronisk musik. 

Sónar, en av få vinterfestivaler som sedan 2002 turnerar runt i 49 olika städer gick äntligen av stapeln igår. Stockholm får för andra gången besök av festivalen, som i år dukat fram 37 akter utspridda över två dagar. Vi begav oss till Stockholm Waterfront, det gigantiska stålhuset där festivalen tar plats, för att förhoppningsvis se omvandlingen från konferenscenter till festival och för att rycka tag i fem personer för ett par snabba frågor.

Jenny Öberg och Fanny Hultman.

Är det första gången du är på en vinterfestival?
Fanny: – Ja, det är det nog. Trevligt hittills, men lite långt mellan människor. Just nu känns det som en nattklubb där folk inte vågar socialisera sig.

Vad tycker du om Stockholm Waterfronts omvandling från konferenscenter till festivallokal?
Jenny: – Det känns lite som att vi snart ska gå in på ett möte. Men jag hoppas det artar sig.  

Vad utmärker Sónar hittills?
Fanny: – Jag har noterat att det är väldigt många kvinnliga akter bokade. Grymt! Det är så ovanligt. Jag håller på med musik själv, och vet att det är sjukt svårt att komma in på den här scenen. Vi tillåts inte ta plats, men här har arrangörerna tänkt till. Men jag hoppas de inte beskriver banden som ”tjejband”. De är fortfarande band, punkt.

Vet du vad sónar betyder?
Fanny: Ingen aning!
Jenny: En elektronisk puls? Någonting en ubåt mäter?

Cecilia Redhe.

Vilken artist ser du mest fram emot?
– SBTRKT – allt han rör blir till guld. Sen Tokimonsta, Lorentz och Zhala.

Är det något du saknar här idag?
– Vanligt vatten. Är det normalt att vatten kostar 40 kronor?

Vad är viktigast? Bokningarna, crowden eller rätt sällskap?
– Bokningarna.

Vet du vad sónar betyder?
– Nej!

Qaaim Nayyir.

Varför är du här?
– SBTRKT, min absoluta favoritartist, spelar.

Intryck hittills?
– Väldigt bra. Varje rum har en egen atomsfär, en egen känsla. Bokningarna känns rätt spretiga. Från minimalistisk elektronisk musik till funk, men varje rum har sin egen dynamik. Festivalen är stämplad som ”elektronisk” men jag skulle säga att det inte stämmer, den är bredare än så.  

Vad tycker du om Stockholm Waterfronts omvandling från konferenscenter till festivallokal?
– Jag är från USA, så jag visste inte att det var ett konferenscenter. Så ”bra” är nog mitt svar!

Vad tycker du om vinterfestivaler?
– Det är klart Sónar skulle bli ännu fetare utomhus. Men samtidigt hade det förmodligen inte varit lika populärt, eftersom det då finns en uppsjö av andra festivaler att välja på. Jag tror det är smart att lägga festivaler med smalare artister på vintern eftersom vi är mer svältfödda, sugna på festival och smalare bokningar kan därför ta plats på annat sätt.

Vet du vad sónar betyder?
– Nej, ingen aning! Har inte tänkt på det. Betyder det ljud?

Max Adolfsson.

Varför är du här?
– Jag ska absolut inte träffa några människor. Jag ska titta på ljus.

På vilka band hittar du ljuset?
– Kindness, Kasper Bjørke och Elliphant.

Vet du vad sónar betyder?
– Ingen aning.

Har du tänkt något på könsfördelningen mellan akterna?
– Det är viktigt, men jag tycker inte de lyckades framhäva att drygt hälften av akterna är kvinnor. Det är så många festivaler som av olika anledningar inte verkar kunna boka kvinnliga akter, så jag tycker Sónar kunde skyltat med det ännu mer för att uppmärksamma problemet.  

Vad är viktigast? Bokningarna, crowden eller rätt sällskap?
– Bokningarna och sällskapet.

Linn Dahlgren.

Vad fick dig hit ikväll?
– Förra året var jag ute i sen tid med att köpa biljett, så jag fick ingen. När biljetterna släpptes hit tänkte vi direkt att ”nu gör vi det”. 

Vad tänker du om att festivalen är förlagd i en konferensanläggning?
– Det är ganska kul, rent psykiskt för människor, eftersom vi behöver ställa om. Ofta har folk en viss förväntan på hur det ska se ut och hur det ska vara när det är festival. Folk anpassar sig mer här. Vi blir åskådare i de här miljöerna eftersom det enbart är uppbyggt efter att man ska lyssna. De har satsat helt på musiken och upplevelsen av den. 

Vad tycker du om att gå på festival mitt i vintern?
– Det är väldigt uppfriskande! Fast samtidigt är det mycket svårare att peppa till innan, haha. Energin är lägre under vinterhalvåret så man får anstränga sig hårdare för att komma upp under dag två. 

Vet du vad Sonar betyder? 
– Nej! Jag önskar att jag kunde spanska. Är det ett spanskt ord? 

Foto: Harun Delic.

Med 183 dagar kvar till Way Out West sommaren 2015 bjöd Luger och Universal tillsammans med Radar Magazine in till en förfest inför sommarens hypade festival.

Redan i entrén var det tydligt hur detta var Way Out West. Fast i Stockholm, då. Armband gavs ut vid entrén, tygkassar delades ut, en fotoautomat stod i hörnet och alla var klädda som om det vore modevecka. Alla verkade känna alla och line-upen bestod av artister och band man aldrig hört talas om förut, men som man snart skulle komma att älska.

Maja Francis var först ut. I en virvel av rosa och glitter sjöng hon fram toner som lät som kommande hitlåtar, samtidigt som hon gång på gång erbjöd publiken glitter. Näst ut var artonåriga Aurora från Norge som chockade publiken med sin röst, sin mörka musik och sina säregna rörelser. På ett positivt sätt.

Sist men inte minst spelade de mest igenkända av kvällens akter: Years & Years. Scenen fylldes direkt med låtar att dansa till och hade det inte varit för kvällens tre liveakter hade tillställningen inte varit hälften så bra. Med ett halvår kvar till Way Out West hoppas vi att sommarens festival blir roligare än såhär.

I helgen händer äntligen det som vi väntat på i snart exakt ett år: det är återigen dags för Sónar Stockholm! Det vill säga festivalen som bjuder på alltifrån Lorentz till Jamie xx, Zhala till Studio Barnhus, och huserar i det gigantiska stålhuset Stockholm Waterfront vid Centralen. Vill du gå?

Det är din turdag! Vi tävlar ut ett gäng biljetter till festivalen, som alltså går av stapeln nu den 13-14 februari i Stockholm. Det enda du behöver göra för att medverka är att svara på frågan:

Vad betyder ordet sónar?

Har du redan en biljett till Sónar Stockholm? Det är din turdag också! Istället kan du vinna biljetter till originalfestivalen, som sker i Barcelona den 18-20 juni. (Obs – gäller endast om du redan har Sónar Stockholm-biljett.) Svara på föjande fråga:

Vilket år startade Sónar i Barcelona?

Oavsett vilka biljetter du siktar på kan du skicka ditt svar, samt en motivering, till tavling@nojesguiden.se.

Lycka till!

Hon var den första som signades till Robyns skivbolag Konichiwa Records, och har sedan dess förtrollat oss med både Prophet, I’m In Love och Slippin Around. Snart släpper Zhala sin första fullängdare, och Nöjesguiden har träffat henne inför spelningen på Sónar Stockholm.

Zhalas musik är svår att beskriva. Hon, och andra, beskriver den som futuristisk kosmisk pop. Och det är kanske det lättaste sättet. Men samtidigt är varje låt så unik att det är svårt att riktigt genrebestämma den. Ibland varvas marimbor med bastrummor i fyrtakt, och ibland låter det som om någon rymdbo läst en beskrivning av mainstream-EDM och efterhärmat det, med resultatet att det låter som klubbmusik hämtad från en dystopisk sci-fi-film. Det enda bestående är Zhalas mjuka, viskande röst.

När Nöjesguiden möter upp henne på ett konditori på Götgatan i Stockholm är det svårt att förstå hur mycket som förmodligen händer i Zhalas liv just nu.

Kan du berätta mer om skivan?
– Jag ser så otroligt mycket fram emot att släppa den. Alla låtar är ganska olika varandra. Jag har tänkt väldigt mycket på klassiska nittiotalsskivor som jag hörde när jag växte upp, de här stora popstjärnealbumen. Så jag har lekt med idén att det ska finnas en ballad och en snabb låt. Jag leker med olika genrer, istället för att alla låtar går i samma stil, det har blivit mycket så inom musikvärlden de senaste tio åren. 

Är det någon speciell nittiotalsskiva du har inspirerats av?
– Egentligen är det ganska många. När jag var liten lyssnade jag väldigt mycket på Bodyguard med Whitney Houston, och allt från Michael Jackson till Britney Spears. Men jag tror inte att min musik låter som de skivorna överhuvudtaget, det handlar mer om idén. Det är mina referenser från mitt liv. Jag har fokuserat mycket på barndomen, men inte alls för att vara nostalgisk. Det har mer handlat om terapi för mig.

Som tioåring var du redan Grammisnominerad. Hade du någon aning om var du skulle hamna då?
– Någonstans har jag alltid vetat vad jag vill göra, och har alltid strävat efter det. Men jag tror att det handlar om den här jantelagsgrejen, jag hade nog inte självförtroendet att säga det under alla åren.

Du har beskrivit att du inspireras av kurdisk folkmusik. Hur märks den i din musik?
– När jag gör musik försöker jag vara ganska fri att fånga improvisation, det är det man gör när man gör musik. Många gånger märker jag melodier, eller något annat jag känner igen från barndomen, från kurdisk musik. Jag lyssnade väldigt mycket på musik från Mellanöstern när jag var liten.

Du var den första som signades till Robyns skivbolag Konichiwa Records. Vilket inflytande har Robyn i skapandeprocessen?
– Under tiden jag gjorde skivan skickade jag låtar till henne och fick feedback. Vi har fått en fin vänskap, och där utvecklas relationen på ett sätt som inte bara har med musiken att göra. Båda våra liv smälter ihop med vårt arbete. Ibland är det mycket business och administrativt, och ibland säger jag bara: ”Jag ska vara med på tv, vad ska jag göra? Vad fan ska jag tänka på?”.

Och nu ska du spela på Sónar Stockholm. Vad har du planerat för showen?
– Jag är skitpeppad. Det känns kul att ha en sådan spelning i Stockholm. Planerna kring vad vi faktiskt ska göra växer fram, och vi har massor av idéer.

Zhala spelar på Sónar Stockholm den 13 februari. Fullängdaren släpps senare i år.