Inom loppet av bara några år har Matthew McConaughey gått från att vara romcom-killen till att bli en fullt rimlig Oscarskandidat. Från att ha varit ett inoljat muskelpaket i Magic Mike är han en undernärd och tärd aids-cowboy i Dallas Buyers Club. Rodeocowboyen Ron Woodroof är, åtminstone till en början, en gravt osympatisk karaktär som är lika böghatande som kvinnoföraktande till dess att han får reda på att han har fått ”bögfebern”. Världen rämnar.

Dallas Buyers Club är en film om människovärdet och sociala grupper där du hela tiden blir värderad och omvärderad. Ron får uppleva det när han får hiv-smittan och helt plötsligt ingår i den grupp han länge har föraktat. Det är ett fascinerande porträtt över ett klassamhälle där en aids-smittad cowboy är mer värd än en aids-smittad bög, en manlig läkare mer värd än en kvinnlig, och sjukhusen måste tacka och bocka för alla de medel som storföretagen är villiga att sponsra dem med.

För att överleva börjar Ron att smuggla ut bromsmediciner – som det statliga livs- och läkemedelsorganet NDA inte har godkänt – från Mexiko. Det uppstår en häxprocess där den statliga verksamheten gör allt för att förhindra den dödssjuke cowboyen från att få tag i, och sälja vidare, de mediciner han behöver för att överleva. Den enskilde individen som ställs mot det omnipotenta, och korrumperade, statsorganet är sedan länge inkodat i den amerikanska hjältesagan. För det är vad Dallas Buyers Club är. En modern version av en klassisk hjältesaga. Där cowboyen som rider mot solnedgången är proppad med mexikanska bromsmediciner.

/Jimmy Håkansson jimmy_hak

I en perfekt värld hade rapporteringen från Popaganda varit just en rapportering, men den icke-befintliga tillgången till internet förstörde idén om att skicka ut snabba vykort från gräset. För att gottgöra det: en något längre episod om vad Popaganda handlade om för undertecknad. 

Och för att sjösätta det: själva festivalområdet är kanske det mest sympatiska jag tagit del av. Man kan vara ute och vifta med moralfingret och peka på den fria tillgången till vatten, och hur den minsta av poolerna saknade stängsel mot vattnet i en festival som några meter bort tillåter en att bli rännstensfull. Men det är väl å andra sidan svårattackerat: alla festivaler har närhet till något som alldeles uppenbarligen skulle kunna skapa ett mardrömsscenario. Utöver det: Eriksdalsbadets utomhusområde är verkligen en klanderfri yta att anlägga magi på. 

Det mest bestående intrycket: de vita sjömanshattarna. Inte bara för inget kunde kännas längre ifrån vad Håkan Hellström står för år 2013, men för att så väldigt många så gärna lever kvar i myten om Håkan Hellström som popstjärna. Håkan Hellström är inte längre den liveartist som steppar fram och lattjar med axlarna och ler. Han är ju rockstjärnan Håkan Hellström. Den vildsint attackerande rockpappan som ilsket och upproriskt sliter ut sig själv genom att knyta näven och med full fokus framåt stirra ner sin publik. Han är alldeles fantastisk när han är sådan. När han ryter och slåss. Det är som att han anammat hela rockens inbyggda dramaturgi. Som 39 år gammal har han hittat en persona som är ganska långt ifrån den vita sjömanskostymen, men som fortfarande kan väsa ur känslan av att ramla dåliga gatan fram utan att det känns mindre äkta. Inget känns gammalt. Bara insvept i nya kläder. 

Annars handlade lördagen så mycket mer om vad Hot Chip bjöd på, vad Sibille Attar så oväntat bjöd på. Det är lätt att stå och raljant vänta på ett brittiskt popband som med böjda nackar ska mala fram sina poplåtar utan inlevelse. Det har blivit så. Efter ganska många år av festivalbesök har man lärt sig ungefär hur mönstret brukar se ut. Lyckligtvis var Hot Chip motsatsen till precis samtliga av mina fördomar. I själva verket: jag kan inte minnas så väldigt många liveakter där samtliga led varit så dansant, så inspirerande, så djupt glatt. 

Popaganda 2013 är up there med Way Out West-året 2009 om att vara den kvalitativt mest imponerande festivalen jag upplevt. Inte bara för att allt rann på enligt schematiska regler, men för att allt kändes inspirerande. Det är kanske alldeles för lätt att peka ut Håkan Hellström som en artist som för alltid förhöjer alla festivalers stämning, men också alldeles för sant. Det bidrar med en stämning att veta att 90% av besökarna väntar ut Den Store Sonen. Det bidrar att veta vad man kommer att bjudas på. Allt går i styrriktning mot en man som har en direktuppkoppling till sina egna nervbanor. 

Favoritupplevelser, annars:
 – den så djupt karismatiske trummisen Sarah Jones, inhoppad bandmedlem i Hot Chip sedan förra året.
 – det dåliga kaffet, som man köpte gång på gång på gång på gång.
 – när Håkan Hellström valde att stå och stirra ut över sin publik med sin hand som stoppskylt.
 – modeuppvisningen som Popaganda utgör.
 – när The xx konsert slutade.
 – Sibille Attars uppenbara glädje över att vara artist.

Några riktigt ordinära bilder nedan: 

/

Mathias Jensen

Det var till slut här den landade; den gravallvarliga självbilden. Det var hit den kom för att dö. 

Men nej, jag orkar egentligen adressera känslan av mättnad efter att ha sett, hört och försökt uppleva The xx under kvällen. Det blev som det blev när man backar tillbaka bandet fyra år och landar i Way Out West-sommaren 2009, då The xx trots allt omgärdades av en fräschör och sågs förändra en del av den elektroniska popmusiken i dess grundvalar. Men på fyra år har det inte hunnit hända sådär väldigt mycket med livebandet The xx. Som studiomusiker har de lyckats polera hela sin själ och ljudbild, som liveakt var deras spelning på den första Popaganda-dagen en nästan lika bedövande upplevelse som för fyra somrar sedan. Jag orkar inte dra ut argumenten mer än så, egentligen. Det är så lätt att hamna i en klichévärld och börja vrida på meningar om hur många av dagens indieband fortfarande verkar leva och verka i myten om sig själva i så mån att de tappar bort underhållningsaspekten av livemusik. Det är då det oftast händer: man står där och känner hur bandet spelar musik av, för och till dem själva. Vi andra tittar bara på. 

Men det är så det är med viss musik; den är formstöpt efter idén om hörlurar. Därinuti får den växa och värka. 

El Perro Del Mar. Om hon var bra?
Det kändes som hennes spelning var ungefär allt det som The Knife ville vara under sin Shaking the Habitual-turné. Det var show utan att bli kabaré, det var suggestivt utan att bli sövande och poserande, scenspråket kändes aldrig inspirerat av Bounce. (Jag älskar The Knife, men inte nödvändigtvis dans och stomp-gruppen The Knife). 

Imorgon: nej. Nej det går inte att komma runt känslan av hur Håkan Hellström trots allt sitter på alla spikarna till den kista som är festivalsommaren 2013.

/

Mathias Jensen