I efterskalvet av Way Out West faller man alltid in i en känsla av att festivalsommaren är slut. Det har dock aldrig stämt. Popaganda har sedan starten utgjort ett rakt igenom högkvalitativt alternativ till allt det där man tror att Way Out West är: soundtracket till de första höstdagarna, till sensommarljuset. Det absolut bästa med Popaganda som festival är dock att det är komprimerat. Det handlar aldrig om att springa runt och ”hitta” sina akter. Det handlar inte om att kliva omkring i blindo med en rinnande langos-pjäs i handen och flacka efter nästa akt. Det näst bästa är musiken. Det här är fem akter man absolut inte får missa i helgen: 

1. Sibille Attar
Känn Sorg För Mig, Stockholm. Håkan Hellström är inte ensam på området om att omvandla sina egna sorger till fantastiska popsånger om hur det är man befinner sig på ställen man inte vill vara på i livet. Sibille Attar – uppvuxen i Örebro – är en av landets mest intressanta artister de senaste åren, och hennes fullängdsdebut Sleepyhead är redan ett av årets mest finstämda album. 
Spelar: Lördag 16.30

2. Amason
Para ihop indieeliten i en gryta och låt dem göra vad de vill. Amason låter som ett hijackat Fleetwood Mac i en ganska unik förening med The xx.  Jag intervjuade dem igår och pratade om hur de ser på sig själva. 
Spelar: Fredag 15.45

3. El Perro Del Mar
Har man någon gång hört Sarah Assbrings röst har man hört hur det här landet kan fostra ganska unika artister som inte kompromissar med sina ideal. Det är lätt att älska El Perro Del Mar, och det finns ingen anledning att inte göra det. 
Spelar: Fredag 21.00

4. Makthaverskan
Nej, jag vet inte heller hur många gånger man kan nämna Göteborg och pop i samma mening för att beskriva nya band. Men det går inte att blunda för geografiska faktum. Makthaverskan är det man behöver när man fortfarande vill tro på att Broder Daniel kan återförenas. 
Spelar: Lördag 14.45

5. Håkan Hellström
Sveriges största och mest omdebatterade artist ställer sig på scenen klockan 21 på lördag, och vi vet hur det blir vid det här laget. Vi vet var vi har honom och vi kan aktens dramaturgi så väl nu att det känns som att han spelar innanför ens eget huvud. Men det spelar ingen roll. Inte när tårarna rinner, inte när han med darrande hand fortsätter vara det här landets mest säregna och sköra artist. Att han gått från popsjtärna till rockstjärna är en sak, men att han fortfarande gör största möjliga konst av sina känslor är allt man någonsin behöver veta. 
Spelar: Lördag 21.00

Popaganda år 2013 ser så här på förhand ut som en festival för alla som gillar att bada runt i sorgesånger över förlorad kärlek, tid och ungdom. 

/

Mathias Jensen
 

Även Popaganda hakar i helgen på trenden med food trucks då stora delar av matutbudet på festivalen kommer att utgöras av dessa. Medverkande food trucks är bland annat Chilibussen (bilden), Bun Bun Truck, Noels och Taqueria El Sombrero. 

Festivalen håller dessutom happy hour på fredag mellan 14–17 samt på lördag mellan 13–16 då extra billiga priser på mat och dryck utlovas.  

En vecka har gått sedan Way Out West 2013 invigdes. Vi ska inte bli sentimentala över favoritspelningar, dagsfesterna på Hotell Nöjesguiden eller alla dessa vegetariska wraps. Istället har vi samlat alla våra skribenters recensioner av helgens konserter. (De är med illuminati nu.)

Konsertrecensioner Way Out West 2013

Tame Impala – Sara-Märta Höglund 

Mykki Blanco – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

Gött Mos – Sanna Samuelsson 

Entusiastisk Kaah tillbaka i strålkastarljuset – Patrik Forshage

Crystal Fighters – Pelle Tamleht

Mattias Alkbergs begravning – Victor Schultz

En musikanalfabet på festival – Nanna Johansson

The Stone Roses: Made of Stone – Sara-Märta Höglund 

Håkan – Sara-Märta Höglund

Lorentz & Sakarias – Sanna Samuelsson

Haim – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Grimes – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Miguel – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Mount Kimbie – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Gnucci – Vendela Lundberg

Angel Haze – Sanna Berg (Pussy Made of Gold)

Local Natives – Patrik Forshage

Giorgio Moroder – Björn Werner

Iris Dement, Cat Power, Kendrick Lamar & Alicia Keys – NIcholas Ringskog Ferrada-Noli

Festivalens mest fotade person – Patrik Sjöberg

Hej Patrik! Hur bedömer man vem som gör bra musik? Är det den som gör flera helt ok album eller den som gör ett jättebra album?

– Det är fan den som gör det bästa albumet, en gång.

Johan Lindeberg, designer och legendarisk sommarpratare 

Vad är ditt bästa festivalmode?

– Inget festivalmode alls. Det är det fulaste jag vet, ”Woodstock” och fransar. Att inte bry sig är det yttersta tecken på dekadens.

Elsa Billgren, modebloggare, programledare och proffsminglare.

Vad är det bästa med vipen?

– Att hänga med sina vänner, dricka drinkar och att toaletterna är så fräscha.

Leif Pagrotsky, noted Way Out West-besökare.

Almedalen eller Way Out West?

– Way Out West. Här i vipen finns lediga toaletter också.

Stark summerande bild.

Ryggmärgsreflexen är given: det här är pinsamt och dåligt. Giorgio Moroder är legendarisk discoproducent, inte DJ. Ändå står han där nu på den temporära ”Daytime Session”-scenen, under fredagens Way Out West, med en personlig assistent  till hjälp för att byta låtar. De sponsade Dr Dre-lurarna är på. Dessutom är han typ 30 år past his prime, om han någonsin var en discokung är den tiden helt förbi. Den där glidiga mustaschmannen med stora solbrillor på klassiska skivan ”From Here to Eternity” är long gone. Tidens tand har förvandlat honom till en ytterst älskvärd liten farbror med grått hår och en fånig prickig skjorta.  

Där står han alltså, och spelar inte ens sina låtar själv. Visst, han har en midi-controller med en hi-hat och en rymdskeppssample som han trycker på i princip hela tiden. Men utöver det gör han liksom ingenting mer än att stå och se glad ut, snacka lite i en mikrofon och sjunga med i sina låtar ibland. Scenen är bäddad för total katstrof. Framför honom står 500 supertaggade kreddhipsters och halva Sveriges yngre DJ-elit. Pinsamheten borde vara ett faktum. Men istället utbryter total danshysteri. Allt han gjort är så ultimat dansant och är det fortfarande efter trettio år. Hur gammal Moroder än är kommer hans musik alltid vara tidlös. Chase. I Feel Love. Ja fan, till och med Never Ending Story. Vi dansar och sjunger med till allt.

Och ärligt talat. Vad spelar det ”autentiska” för roll längre? Halva festivalen består ju av namn som man går på för att de ”ska ha setts” snarare än för att de är bäst på det de gör precis just nu. Och på samma festival utmanar The Knife gränsen för vad ett banduppträdande egentligen är. Om Karin Dreijer inte behöver sjunga, varför ska Giorgio spela skivor? 

Ok, det hade varit ännu grymmare om det var en teknisk kunnig DJ-guru som stod där uppe. Men på alla sätt är det ett bra val att han inte sköter den biten. Risken att han skulle bli en dansmusikens Rodriguez är total – en deppig blek kopia av vad det nu var han en gång var, om han nu någonsin var bra live. Kraften i Moroders enorma låtskatt framförs nu istället klanderfritt och hans avväpnande mesiga knapptryckande uppenbarelse gör att allt bara blir en kärleksfull hyllning till dansmusikens största pionjär. Skitsamma att han inte gör nått! Det är ju Georgio! Jag och resten av dansgolvet kapitulerar totalt. Solen speglad i discokulans ljus lyser på oss alla.

/ Björn Werner

När två av tre festivaldagar headlinas av afroamerikanska artister som gör modern afroamerikansk popmusik – Miguel på fredagen, Kendrick Lamar och Alicia Keys på lördagen – så inser man att vi har kommit någonvart i det musik-Sverige som länge hade vit rockmusik som absolut norm. Jag minns affischen för Hultsfred ’96: ”THE CURE, IGGY POP, BJÖRK” stod i störst bokstäver längst upp. Ok Björk var ju cool, men de andra två namnen var rätt old redan då. Jag är glad att det är nu, att vi inte är i någon äldre tid där det var smalt och alternativt att gilla ”svart musik”. 

Hur som helst. Jag inledde lördagens konsertrunda med att se Iris DeMent som jag lyssnat mycket på i sommar och sett fram mycket mot att se. Hon är en väldigt speciell countrysångerska, skriver underbara låtar som är innerliga och osentimentala, ganska långt från mainstreamcountry men ändå extremt traditionstrogen. Förra året släppte hon sin första skiva med nyskrivet material på 16 år, vilket var något av en händelse, och det är väl därför som hon bokades till WOW nu. Iris DeMent är inte ung och snygg, hon är medelålders och lite sliten, och en sak jag älskar med country är att de egenskaperna har en viss status där. Hon framförde sina sånger ensam vid en stor flygel, hon sjöng vackert och hade fint mellansnack om sin mamma som var hennes första förebild som sångerska. ”She dreamed about performing at the Grand Ole Opry, but instead she had a bunch of kids”. Många av Iris DeMents låtar handlar om familjen och ursprunget. Det var en fin konsert som kanske framstod som lite för lugn och till och med tråkig för den som inte hört låtarna innan, men jag är glad att jag fick se den. Här är för övrigt en Spotify-lista som jag gjort med Iris 30 bästa låtar.

Därefter Cat Power som jag älskar men som inte gav världens roligaste konsert. Hennes låtar passar bättre för intimare sammanhang än gigantiska utomhusspelningar. Det suggestiva blev segt. Och låtarna på hennes senaste skiva ”Sun”, som gjordes på ett ganska minimalistiskt sätt med loopar och trummaskiner, förlorade sin särart när de framfördes av ett vanligt rockband här. Men det var ändå fint att höra Cat Powers bästa låt ”The Greatest” som hon generöst nog brände av redan som första låt. I en lite annorlunda version – gitarr istället för piano.

Kendrick Lamar var vid sidan av Miguel den stora anledningen för mig att vilja åka till WOW i år. Hans konsert var bra och välregisserad – låtar som ”Fucking problems” och ”Swimming pools (drank)” tänjdes ut med en fin känsla för dynamik och belöning – och han rappade som en gud och såg dessutom väldigt cool och elegant ut. Men alltså, VARFÖR ha ett liveband som består av hårt rockande trummisar och gitarrister? Det förstörde faktiskt för mig. Kendrick Lamar vet hur man begagnar sig av ett liveband – kolla upp den underbara versionen av ”Poetic Justice” som han spelade hos David Letterman – men det här var så långt under hans nivå. Det var trist. Dessutom: jag är SÅ trött på ”can that side over there bring som noise? Can this side over here bring some noise? Yo in the middle, can YOU make som noise?” och den typen av mellansnack som rappare kör med i alla tider. Herregud vad tröttsamt och gammalt det är.

Så slutligen Alicia Keys. Hon är rolig, för hon har alltid varit så präktig – hon har aldrig, inte ens som ung, varit någon Mary J Blige, Aaliyah eller Kelis, hon har aldrig varit cool. Men det tycker jag är sympatiskt med henne. Hon är glad och snäll och extremt musikaliskt begåvad. Hon hade på sig en ganska ful glittrig outfit och hade med sig ett gäng manliga dansare som framförde en ganska cheesy koreografi – men det var ändå gött. Det var en bra, bjussig show. Bäst var när Alicia satte sig vid pianot och spelade och sjöng låtar som ”If I ain’t got you”, ”You don’t know my name”, ”Unthinkable (I’m ready)”, ”Brand new me” och framförallt ”No one”. Hennes allra bästa låt är visserligen ”Try sleeping with a broken heart”, men jag tycker att den slarvades bort lite här, hon skulle ha kunnat göra ett större nummer av den, gjort den lite längre, den han knappt börja innan den var slut tyckte jag det kändes som. Men jag ska inte gnälla – det var en bra, lyxig konsert. Men jag skulle hellre höra Alicia spela ensam vid sitt piano, som Iris DeMent. En dag kanske det kommer att hända.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli