Tänk om alla kunde vara hipsters med samma enkla självklarhet som Local Natives.

Allt liksom bara finns där. Ansiktsbehåring som ett komplett Scooby Doo-gäng, eller åtminstone den manliga delen av ett, där somliga stoltserar med klädsamt helskägg, andra har imponerande ansad mustasch och ytterligare någon är bandets grungiga Shaggy. De har klädseln – blommiga skjortor alternativt svarta långärmade t-shirts. De har instrumentsnobbismen i form av Rickenbackerbas, halvakustiska gitarrer och percussion längst fram på scenkanten. De har den eklektiska musikmixen med både amerikansk tvär indie, västkustens vokalharmonier och lite afropop.

De har de rätta influenserna, tydligast i en snygg cover av Talking Heads Warning Sign och mindre lätterkännerligt i lån från både Vampire Weekend och Arcade Fire. De har ett smart scenutspel, smidigt och lätt introvert men utan ärkbar passion. Allt detta har de utan att till synes alls behöva anstränga sig, och det har förstås lett till ett par förvuxna blogghits för publiken att sjunga med i. I övrigt blir publikens reaktion rättvist hipstervärdig;  lätt avmätt, vänligt nickande och lika oengagerad som bandet.

/Patrik Forshage

Angel Haze går på Linnéscenen på den lite rötna tiden kl 15 och inleder med hiten Werkin Girls. Hon rör sig bekvämt över scenen och ser liksom sådär coolt obrydd ut som bara en hyllad rapstjärna kan. Angel Haze, 22-åringen från New York som nått en status som en av de mest hoppingivande nya rapparna, visar direkt att hon verkligen är en rappare av rang. Hon spottar fram vers efter vers med enorm säkerhet, klättrar upp på högtalarna och ser galet självsäker ut. Nya låten No Bueno får ett varmt mottagande och jag blir glad hela vägen in i hjärtat. När jag upptäckte Angel Haze för några år sedan var hon en tonåring som la upp Youtube-videor där hon varvade dikter med rapverser över kända beats. Nu står hon på Linné och får tonårstjejer runt mig att skrika som galningar.

När hon går ner till publiken och sicksackar fram mellan säkerhetsvakter och fotografer lyckas hon både rappa extremt tight och high fivea hela första raden. Tjejen bredvid mig skriker ”JAG TOG PÅ HENNE” och jag ler som en galning.

Mitt i konserten håller Haze ett kort inspirationstal om att man kan nå vart man vill och bli vad man vill bara man kämpar. Hela hennes egen bakgrund är en enda inspirationshistoria, och hennes ödmjukhet inför den egna framgången gör att hon verkligen känns inspirerande..

30 minuter in i konserten har hon inte ens blivit andfådd, trots att hon rappar vers efter vers i kulsprutefart.

Hon avslutar med New York, och går åter ut i publiken. ”I run New York” rappar hon, och jag känner bara att det fan är hög tid att Haze tar över hela världen.

/Pussy made of gold

Gnucci är en Sveriges bästa live-akter – topp 5 in fact, och då får du gärna räkna med Håkan och co – punkt. När hon kom ut på scenen igår, iförd antingen ett plastliknande lädernummer eller tvärtom, matchad med vit silvertejp, var hon en enda sak: hon var så jävla omedelbar. DIREKT köper publiken hennes introsnack om att bh:n gick sönder, direkt ville vi dansa. 

Det är märkligt att en artist som är så mångfacetterad (hennes rap ligger direkt i Angel Haze och Mykki Blancos game, med andra ord joinar hon line-upens mest intressanta akter), så hyllad och som dödar så fullkomligt live, är fortfarande något av en doldis. Hon är uppbackad av några av landets bästa producenter, har övergrymma Bella Boo vid sin sida, och ändå, ändå är det främst de hängivna klubbbesökarna alternativt P3-lyssnarna som tillhör hennes fanskara. Medan Major Lazer med frontman Diplo stoltserar på instagram med antalet dansande (läs: twerkande) fans, så är det en direkt självklarhet i Gnuccis fall – vi vet att alla kommer get low, i alla fall på sitt sätt. Det går bara inte att stå med armarna i kors, hur mycket image man än vill utstråla. Det Gnucci tillför Way Out West är direkt glädje och melodiös slakt. 

Direkt innan hon drar igång andra låten ber hon alla att dra igång sina ”Jugge-axlar”. Det är en underhållande syn att se, för de som inte kan skaka på axlarna försöker verkligen. 

När hon premiärspelar nya låten Finders keepers, producerad av 360 Donna-mästaren Cristian Dinamarca, blir det om än mer uppenbart att det är en klubbspelnings absoluta monark vi har att göra med. Jag för min del hade gärna dansat till enbart Gnucci för resten av min WOW-vistelse. Och när hon senare utlovar en video till den bastunga, nya låten, som ska vara fylld av hästtjejer, då kapitutlerar jag totalt. 

Gnucci är inte bara bland det bästa du kan se live, hon har en analys och även om hennes klubb-bangers ger en direkt access till hjärtat och kroppen, så blir det så otroligt mycket finare att hon står för en och annan bra sak också. Och, svettigare spelning kommer jag inte råka på under den här helgen, Gnucci brings the Way Out Wet. 

Jag vill ge Gnucci mer än P3, jag vill ge henne värlsherravälde. 

/Vendela Lundberg

Var förbi Alkberg på Hisingen i förrgår. Begravningen var på tapeten men även hits från tidigare plattor spelades. Platsen var Göteborg filmstudios, en industrilokal som jackats upp med krossade blyinlagda fönster och stora ståldörrar. Alkberg valsade runt i sin jokersminkning och levererade svårmodiga mellansnack om sociala issues och brände av gamla B-sidor som Yeti. Det var helgrymt, han är en landets bättre artister, med allt vad det innebär, idag. Folk skrek efter hans senaste framgång, nyproggiga Skända Flaggan, som handlar om Prinsen Carl-Philip och konstnären Carl-Johan De Geer. De Geer målade en tavla med en svensk flagga som brann och som det stod kuken på någon gång på 60-70-talet, när han hängde med Pontus Hultén och Marie-Louise Ekman och Moderna museet var riktigt coolt och han blev en samhällsprovokatör.

Det blev ramaskri. Alkbergs låt är iallafall  ganska smädande och jag tänkte på Ken Ring och Peter Jöbacks ass. Alkbergs kompband sjöng fint och spelade gitarr. En grym vj körde gamla videos av män med koner på huvudet som piskade tjejer så att de tappade sina kjolar. Pretty cool. Det fanns mycket goda haloumihamburgare till salu också, och en buss tog oss hem till Centralstationen. Idag ser jag Rodríguez kraxa sina sista andetag eftersom jag tyckte om filmen. 

//Victor Schultz

Jag blev riktigt sur på Electric Wire Hustle. De skulle börja spela kl 00:00 och en timme senare skulle Mount Kimbie gå på scen, på RBMA @ Clarion Post, en av klubbarna på Stay Out West. De gick på scen tjugo i ett och gick inte av scen förrän kvart i två – trots att INGEN ville höra detta nyzeeländska funkband. De var inte helt kassa, men de borde veta sin plats. Mot slutet applåderade folk knappt efter låtarna. Och ändå sa de ”do we have time for one more?” när de spelat sin sista låt, en märklig körfinal där 20 olika Stay Out West-artister av den mindre skalan samlades på scen för att skråla med i refrängen. Mitt sällskap drog innan Mount Kimbie hade gått på scen, för att hinna med sin sista buss hem. 

Nåväl. Jag stannade kvar och jag ångrade inte det en sekund. Mount Kimbie var nämligen helt UNDERBARA. Dessa två engelsmän och deras musik som inte är dubstep, som inte ens är ren klubbmusik, men som vi alla dansade som galna till, har verkligen nått in i mitt hjärta. Deras första skiva ”Crooks and lovers” var imponerande och påminde om tidiga, instrumentala James Blake (de inledde konserten med den skivans höjdpunkt ”Carbonated”) men det är med årets uppföljare ”Fault Spring Cold Less Youth” som de verkligen stigit upp till toppskiktet av samtidens artister. Det är en av årets allra bästa skivor om du frågar mig.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag dansade som i trans. Rytmerna, syntljuden, de mystiska klagande ackorden, den darrande elgitarren, den mumlande sången – allt var så himla bra. Att se Mount Kimbie live är som att sugas in i ett svart hål och älska varje sekund av det. Efteråt var jag svettig, tyst och väldigt nöjd. Årets hittills bästa konsert på Way Out West.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli