Hej igen! I förra inlägget glömde jag nämna den tyska hjälten Atom TM som tog på sig rollen under By Day att sprida den mer experimentellt odlade glitch- och knasterscen som på ett eller annat sätt alltid finns representerad i Sónars program varje år (även på festival i år finns Diamond Version). Hans mer humoristiska (snarare än akademiska) ingång i den scenen är en perfekt balansgång på en festival som dynamiskt skiftar mellan seriösa seminarier om teknologi till lättsam eftermiddagsdisco och hångelhouse. 

Väl ute på By Night-området, som är det gamla vanliga hangarerna, kallat Fira Gran Via L’Hospitalet ramlar jag in i Baauers snabba mixar (se bild ovan). Denna producents resa från lovande trapproducent (som jag var med och presenterade på Marie Laveau i oktober 2012) blev ett Youtube-fenomen över en natt i februari och karriären har tagit en liten annan vändning sedan dess (se publikhav). Det fanns dock stora behållningar i hans DJ-set som inte lade betoningen vid Harlem Shake-potpurrier utan vandrade längs en hiphophistorisk stig med betoning på beats för rumpan.

På en av utescenerna är det mest folk (totalt på området kanske 30 000?) men några hundra meter bort i UFOt som lyser spelade den brittiska rolighetskreatören Oneman ett set som gick många förbi men som i en situation med ett svagare sorl från publiken hade manövrerat massorna till snuskig dans. 

Ja, du ser ju vad det är. Gänget som skapade mest dansgolv. Inte helt oväntat kanske men musikaliskt sett så har Major Lazer mer att ge. Med otaliga hits i katalogen tappade setet lite momentum och missade uppenbara euforiska crescendon när för mycket fokus lades på konfettisprut, ”ta-upp-sexy-ladies-på-scen-idioti” och en Diplo som svingade sin tee i bar överkropp. Men visst, publiken gjorde detsamma som sistnämnde så något blev väl gjort på rätt sätt ändå.

Precis när jag fick känslan av att det kanske hade känts lite stadigare med en bra off-Sónar-fest denna kväll (missade bl.a. Hypercolour på Bloc, Return med Ricardo Villalobos, Patten på Sala Apolo och kanske femton andra bra aktiviteter) för att hålla ett lite jämnare takt (de flesta relevanta rytmerna fanns, på gott och ont, representerade på By Night) så öppnar Maya Jane Coles sina armar och gör ett sådant där tillbakalutat houseset som den lättflirtade publiken låter sig omfamnas av. Det är egentligen ganska anonyma basgånger som vandrar längs asfalten men det passar sammanhanget ganska väl. Det är Maya Jane Coles år i år och nu står hon där och domderar en publik på c:a 10 000 mitt i världens kanske äldsta festival för elektronisk musik (tjugo år i år). 

Hemgång.

Ps. Ursäkta alla paranteser. Ds.

/Love Lagerberg

Tjo. Igår var dagen då jag bestämde mig för att ge Sónar hela min uppmärksamhet och inte trilla runt på off-Sónar-evenemang (intressant att nämna att Sónar förbjudit omkringarren at kalla sig Off-Sónar pga att de inte vill att varumärket inte ska förknippas med allt annat som händer i stan den här helgen). Det betyder Sónar By Day och Sónar By Night hela dagen/natten. Mitt gäng ville gärna se brittiska bas&rap-galningarna Foreign Beggers så det blev första uppdraget. På bilden kan du skåda förvånade spanjorer som i ett solgassande housetempo blev som slagna av Foreign Beggers uppviglande basterrorism. Det var en väl avvägd ögonöppnare i programsättningen att bryta av den standardiserade four-on-the-floor-stämningen som lätt blir överhängande mysig ute på SónarVillage. Senare återställde Matthew Herbert stämningen och Jamie Lidells soulego matchade bra med 30 grader sol.
 

Uppe i SónarDome hände ingenting. Eller hela 30min sena var JJ Doom (MF Doom & Jneiro Jarel) på scen (vilket i vardagstid omräknat från festivaltid är c:a 4 månader). Metallmasken hade inte ens ork att komma upp förens in i tredje låten då han lunkade runt och allmänt ointresserad ut. Det är fjärde gången jag har blivit besviken på MF Dooms spelningar eller snarare hans provocerande avtrubbighet. Publiken kände nog likadant som jag för under de fem första låtarna gick hangaren från att vara full till att gapa tom med liten klick på 150pers längst fram kvar. 

Skönt att det finns trygga virtuoser som Adrian Sherwood och Pinch att falla tillbaka på. Det som på pappret är en fantastisk bokning för en festival som Sónar där det finns en del gubbar som gärna gungar till gammal dub(step). Men uppslutningen var inte överväldigande i SonárHall när de tryckte igång första eko-pedalen. Mötet mellan Sherwoods rutin och legacy med Pinchs mer digitala omskrivning av dubhistorien är det mest välskapta jag hört på festivalen hittills.

Jag återkommer senare med dåliga bilder och kommentarer från fredagens By Night senare för nu måste jag springa iväg och lyssna på Mary Anne-Hobbs set.

/Love Lagerberg

Hello. Jag (Love) kom ner till Barcelona igår (torsdag) för en av världens mest respekterade festivaler för elektronisk musik. Sónar är en utgångspunkt för många festivaler i genren och mycket av en mötesplats för ”branschen”. Festivalen sker numera på flera orter i världen som Tokyo, Reykavik, Sao Paulo osv och innefattar mer än musikartister även musikhacks, workshops, utställningar m.m. Bla bla bla. Festivalen i sig är uppdelad i ”By Day” och ”By Night” varav ”By Day” i år har bytt plats till stora mässhallarna Fira Montjüic vid Plaza España. På den här nya platsen finns utrymme för hela publiken att se alla spelningar på alla scener samtidigt, vilket såklart ska premieras, fastän det ibland kändes lite glest på SónarDome och SónarHall-scenerna (två av tre scener) på SónarDay igår. 

Well well, jag landade ganska sent igår så jag missade en del bra som Gold Panda, Mykki Blanco och JESSE & Jimi Tenor men såg headlinespelningen med Lindstrom & Todd Terje och kände på den baleariska spanska mañanan. Fin uppsluppen stämning men inte så välfyllt som det förmodligen är på fredagen och lördagen. Sen blev det ”off-Sónar”, dvs alla fester som inte arrangeras av Sonar men som olika skivetiketter och klubbar passar på att arrangera i Barcelona under denna helg. Leisure System som gör en av de bästa klubbarna i Europa (framförallt Berlin) hade en mad line-up för kvällen med Rustie, JETS, Jacques Greene, Jon Hopkins, Mosca och Gerry Read m.fl.. Jag hann bara se slutet av Gerry Reads set (tror jag) och Mosca som överraskade med ett trapigt hiphopset snarare än den typen av brittisk bashouse han brukar spela. Kanske var det den dåliga uppslutningen på Carpa & Picnic i Poble Espanyol-området som gjorde att han bytte taktik, vad vet jag. P. Puzzle, som är med och arrar, hade hoppats på lite mer folk, sa han, men musiken var så tung att han verkade glad ändå.  Det märktes också på ljudet att det hade behövts lite kroppar som täckte upp för akustiken i den kupolliknande lokalen. Det är denna stiliga scen som är på bilden.

Sen tänkte jag gå på fest i samma område där Akufen och lite andra skulle skulle spela men jag gick vilse i gränderna och hittade en taxi som gick till lägenheten där jag övernattar istället. Men idag (fredag) händer massa bra grejer på festivalen och så är det bl.a. Innervisionsfest samt annat stuff.

/Love Lagerberg

Två av r’n’b-världens absolut största kommer till Way Out West!

Alicia Keys som har sålt över 35 miljoner album och har en av världens bästa pipor, joinas av Miguel i festivalschemat – numera omåttligt berömd för sina live-framträdanden. 

Soulhoppet Kim Cesarion är klar för Stay Out West.

Way Out Wests klubbkoncept Stay Out West berikas med fler artister av flera genrer. Nya namn bland annat hajpade soulstjärnskottet Kim Cesarion, de popsjungande enäggstvillingarna i Say Lou Lou och Maya Jane Coles som gör sjungbar mjukhouse med subtila pophookar. Dessutom:

Merchandise
Tommy Trash
Vaz
Jenny Hval
Autre Ne Veut
Ducktails
Lune
Little Jinder

Mer info om de nya bokningarna finns här.