Variationsrikedomen i festivalens banduppställning motsvarar även ganska bra de kraftiga svängarna i det rent kvalitativa på Sweden Rock Festival anno 2016.

Att inleda soltimmarna med stabil dödsmetall i form av Entombed A.D. är lite som att träffa en gammal släkting. För all del ett trevligt återseende, men ett socialt sammanhang som snabbt blir ganska tråkigt. Denna upplaga av Entombed känns mer som en andrahandssortering där covers avhandlas. LG Petrov låter trött och konserten lyfter aldrig. Detta får mig mest att se fram emot Close Up-båtens bokning av originalsättningen.

Ytterligare en gammal släkting är Slayer, som däremot är mer än välkommen att stanna långt efter att kaffet har serverats. Bandet är ett säkert kort för alla festivaler i dag, både i form av dragplåster för publik men också som ett rent kvalitativt inslag. Blasfemi, psykopati och krigsbrott har aldrig låtit bättre i thrash-format och Tom Araya leder oss stadigt i en mysig, men allvarlig berättarton. Gary Holt är som vanligt ett häpnadsväckande energiknippe.

Eleine fyllde Rockklassikertältet med symfonisk och katchig metal.

Mer finstämd stämning hölls det i Rockklassikertältet när Eleine poppade till det med sin symfoniska metal. Det unga bandet spelar sina maffiga dängor oerhört självsäkert och är tajtare än många andra konkurrenter. Eleines tonsäkerhet är ett av bandets starkaste kort. Med sina starka stämband och hennes självsäkra scenpersonlighet behärskar hon konsten att lyfta låtarna från sina redan pompösa originalutföranden.

Dagens största besvikelse står det norska black metal-bandet Mayhem för. Gruppen vars historia föregår dess musikaliska bedrifter har trots allt ändå skapat genredefinierande musik och är således en av de största i stilen. Återkomsten av den forna vokalisten Maniac är dock inte ett av de smartaste dragen bandet har gjort. Hans kraxande är halvhjärtat och när han inte trasslar in sig i stativets taggtråd, framstår han mest som förvirrad gammal man med sina underliga scenkonster. Ljudmixen är i särklass en av de sämsta jag har hört, men jag kan i alla fall trösta mig med att jag fick höra den mästerliga trummisen Hellhammer tydligt.

Maniac är inte någon uppgradering för de norska legendarerna Mayhem.

Medan den norska ljudfadäsen underhållit en sparsam skara har Queen med Adam Lambert spelat för en enorm publik på festivalens största scen. Bandet bjuder på en publikfriande hitskavalkad och stämningen i öltälten liknar nära ett Glee-avsnitt. Adam Lambert äger verkligen scenen och hans ton såväl som kropp andas självsäkerhet – det är ett värdigt framträdande. Men jag kan tyvärr aldrig riktigt skaka av mig känslan att det mest låter som ett ambitiöst American Idol-framträdande så fort han öppnar munnen. Hans sång är och förblir formad för popmusik, vilket lämnar mig måttligt intresserad.

Kvällens kung, och kanske rent av hela festivalens, är exildansken King Diamond. Med ett svenskt band tar de med oss på en resa genom hans klassiska album Abigail, samt ett par hits och svängar från Mercyful Fate. Den vackert smyckade scenen bär två majestätiska inverterade kors samt ett stort lysande pentagram. Hela konserten är en uppvisning i klassisk heavy metal: riffigt drivna låtar och ondsinta melodier ramar in kvällen till ren perfektion på Lemmy Stage.

Christoffer Bertzell

Man kan undra hur pass panikartad stämningen var i kommunstyrelsen inför den potentiella vattenbristen som kunde drabba Sölvesborg då den lilla orten Norje invaderas av över 20 000 törstiga hårdrockare. Men efter en lagning av en läcka och ett antal tankbilar verkar problemen vara borta.

Festivalen inleddes med byxhumor och clownmålningar i form av stockholmska Skitarg. Du må tycka vad du vill om deras pubertala humor, men som band och koncept är de helgjutna. I showen ingår bland annat heliumballonger, en pinata i form av en skattkista och en ambitiös men något misslyckad elstötslek. Publiken är med på varje not och det är svårt att inte dra på smilbanden.

Skitarg blandade dödsmetall, allsångrefränger och byxhumor och fick många besökare att dra på smilbanden.

Jag har en svag punkt för Amaranthes smittsamma popmetal. Deras framgångståg med extremt effektiva och vackra melodier till kontrasterande hårda gitarrer är det bästa av sin sort. Det märks hur pass populärt bandet är när publiken sträcker sig långt bort från Sweden Stage. Showen är snyggt synkad mellan de tre vokalisterna (även om Elize Ryd ofta stjäl showen) på en värmande pyrosmyckad scen. Bandet har dock emellanåt svårt att nå upp till den höga standard deras polerade studioproduktion erbjuder. På en festivalscen försvinner spår av den intensitet och intimitet som deras detaljrika sound besitter.

Elise Ryd stjäl showen i popmetalbandet Amaranthe gång på gång med ett imponerande sångregister.

Efter två snygga men än dock något ytliga shower är det väldigt skönt när Tribulation ställer sig på scen i Rockklassikertältet. Kvartetten har med sin tre plattor långa karriär byggt upp ett förbannat starkt och varierat uttryck inom dödsmetall. Svängiga passager av sjuttiotalsockultism varvas med Florida-anande blastbeats – inramat i en nosferatupräglad stämning. Det blir lika vackert som brutalt och kan mycket väl vara ett festivalens bästa gig. Redan på första dagen.

Första festivaldagens avslutare är mången hårdrockares personliga lärare i fantasy – tyska Blind Guardian. Veteranerna har dominerat genren länge, och ser ut efter nattens två timmar långa gig att fortsätta göra så att ett bra tag till. Det nya materialet, från den något oförtjänt förbisedda plattan Beyond The Red Mirror, passar perfekt in bland alla bandets alla power metal-klassiker. Ljudmixen är något av det bästa jag har hört på en festivalscen och Hansi Kürch röst håller fortfarande fantastisk kvalitet. Gänget må vara något stela på scen, men den gemytliga känslan som uppstår med all allsång gör denna kväll minnesvärd.

Marduk mässade satanistisk krigsföring i Rockklassikertältet.

Att Sweden Rock lyckades matcha årets musikkavalkad med sommarens bästa öppningshelg tackar vi vädergudarna å det djupaste för. Bekvämlighetsfaktorn denna andra dag var på topp när solen spred sina värmande fingrar över alla hårdrocksfanatiker.

Vad passar då perfekt till ett somrigt landskap om inte lite aor för att mjuka upp alla möra kroppar och bultande huvuden? Irländska Dare låter precis lika smäktande och lent som under sina glansdagar i slutet av 80-talet. Ett sound som värmer upp öronen under en stund i gräsbacken framför Sweden Stage, inför kvällens betydligt tyngre underhållning.

Dagens soundtrack till solnedgången stod det svenska dödsproggundret Opeth för. Att se dem på festival är alltid lite speciellt, bra blir det, men festivalformatet är inte direkt bandets mest optimala arena. Deras dynamiska bredd som sträcker sig från brutal dödsmetall till finkänslig proggpop behöver ofta en mer intim scen än stora Festival Stage. Även om det bjuds på vackra verk som Eternal Rains Will Come och Windowpane, blir merparten en hitkavalkad av bandets hårdare sida med Deliverance, The Lotus Eater och The Grand Conjuration. Som vanligt ett utmärkt utförande, kompletterat med Mikael Åkerfeldts brittiskt torra stand-up-snack.

Om Opeth lät musiken tala, så tog Mötley Crüe till det mesta för att försöka gömma den. Med en imponerande show och pyroteknik levererades manöver efter manöver för att styra bort uppmärksamheten bort från sångaren Vince Neils bristande förråd på konsonanter. Den frontman och sångare han en gång var är nu mer djupt begraven. Genom att glömma texter, komma ur takt, snubbla över ord och hänga över textmonitorer är han inte bara orättvis mot sitt band, men framför allt mot alla fans. Han ser smärtsamt medveten ut om sin bristande förmåga att bära upp de enkla melodier och texter han en gång var med och skapade.

H.e.a.t.

Som en skänk från ovan avslutade Upplands Väsbys stoltheter H.e.a.t natten på Sweden Stage. Bandet har vuxit enormt från den unga aor-outfit de en gång var, till att vara en av scenens allra starkaste representationer av klassisk melodisk hårdrock. Bandets idol-värvning av Erik Grönwall var ett elementärt steg i den utvecklingen och deras tuffare riktning gör dem framför allt gott i live-syften. De nya låtarnas riffigare karaktär dominerar setlisten och höjer tempot, men tar också energi från deras mer melodiska bitar vilket får mig att sakna nyanser av deras tidiga neondrömska 80-talsbitar.

Bloodbath.

Få festivaler kan sätta band som Toto och Bloodbath under en och samma kväll. Men det är precis vad Sweden Rock gör, om och om igen.

På många vis skulle Toto kunna vara en ganska lättsam inledning på festivalen, deras hits kan mana upp till allsång knappt innan första riffet har slagits an. Och även om Toto självklart levererar sina erkända melodier med bravur och nostalgi, lyckas de ofta slita ut dem i jammiga passager som tycks underhålla bandet till betydligt högre grad än vad det gör mig. Det är alltid en fröjd att höra fenomenala musiker briljera, Toto agerar i elitklassen, men det rinner av mig utan att riktigt slå an någon känsla.

Moshpit under Exodus.

Det är självaste motsatsen till vad Bloodbath gör. Dödsmetall må behöva teknisk kompetens men musiken gräver upp en så jordig brutalitet att grusdimman runt 4Sound Stage blir rent av behaglig. Bandets tredje och brittiska vokalist Nick Holmes (Paradise Lost) har jämfört med bandets tidigare kakmonster (Peter Tägtgren och Mikael Åkerfeldt) en raspigt stramare röst, utan det där typiska Florida-djupet. Men med sin djävulsdyrkande uppsyn, iklädd lång rock och upp och nervänt kors storlek XL, besitter han ett minimalistiskt scenspråk som kraftigt kontrasterar till manglet och utgör en perfekt frontpersona.

Nattens höjdpunkt (och mycket möjligt hela festivalens) är dock Ghost. Linköpingsbandet som nyligen invigt den tredje installationen av Papa Emeritus, är ikväll självklara på den stora Rock Stage. Tro mig när jag säger att vi kommer vänja oss vid att se bandet på dessa stora scener i framtiden. Bandet visar med sin nya dekor och sina diaboliska masker ett självförtroende som osar storhet. Sättet hur de namnlösa gastarna för sig, höjer sina djävulsformade händer och lirar satanisk heavy metal är förföriskt övertalande. Inte ens när sextetten tar sig an nya osläppta låtar uppstår någon nervös tristess, verkens mörkt hitiga karaktär sätter sig omgående och känns som självklara redan första gången de når mina öron. Välkommen Papa nummer tre, du har en ljusbringande tid framför dig.

/Christoffer Bertzell