Foto: Johan Jakobsson, Ministry

Ministry

Amerikanerna må bära en legendarstatus med sin industriella metal, men det gör dem inte på något sätt automatiskt ett bra liveband. Detta är tredje gången jag ser dem på en svensk festivalscen och de lyckas aldrig komma till sin rätt. Nog för att postapokalysm känns malplacerat i solen, men låtskrivandet har aldrig riktigt nått samma höjd igen som bandet hade under sin finaste tid. Och det var länge sedan. Det blir mest att jag står och väntar på klassiker, som sedan känns ganska platta.

Foto: Johan Jakobsson, Klaus Meine – Scorpions

Scorpions

Det känns lite halvt familjärt att se Scorpions på Sweden Rock Festival. Det är lite som den där gamla trevliga farbrodern som du träffar på släktträffen och som alltid berättar samma historier varje gång, fast de blir successivt sämre med åren. Scorpions väljer dock ikväll att berätta en drös nya historier när de drar in ett gäng senare låtar i setlisten, vilket resulterar i att jag rent av nästan slutar lyssna. Svenske Mikkey Dee gör ett bra jobb bakom trummorna – faktum är att han är en stor del av den musikaliska behållningen när Klaus Meine sjunger surt och resterande band virrar bort sig. Att Scorpions försöker sig på en hyllning till Motörhead är hedervärt, men resultatet är katastrofalt. Förutom att ljudet totalt havererar så är det smärtsamt att höra denna mesiga coverversion. Förhoppningsvis är det nu slutrepriserat med dessa tyskar.

Foto: Johan Jakobsson

Running Wild

Running Wilds låtkvalité på senare tid må ha sjunkit likt en stenvirad pirat som puttats i från plankan, men när det ställer sig på scen i full mundering och drar av sina klassiker är det nästan som om att det går att förlåta. Rock n Rolf förstår att det är det fansen vill höra och se. Därför är det befriande att avrunda denna tyska katastrofkväll med åtminstone lite heavy metal av klassiskt snitt som visserligen nått äldre dagar, men som kan leverera den med värdighet.

Nifelheim, Sweden Rock Festival 2017

Nifelheim

Att Nifelheim placeras på 4SOUND Stage klockan 13:15 var ett ganska underligt drag från schemaläggarna och det blir inte mindre krockartat när solen tittar fram under dessa svenska black metal-ikoners spelning. Gänget kunde dock inte vara mindre brydda om de rådande omständigheterna utan levererar blasfemier på löpande band. Tyvärr dras det generella intrycket ner av inkompetent hantering av ljudtekniken då nivån på en av baskaggarna är helt nere under HELA konserten.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Doro

Den tyska hårdrocksveteranen är en artist som med sin traditionella anslag passar in perfekt på Sweden Rock Festival. Hon må ha varit soloartist länge, men när hon nu drar fram en setlist av Warlock-material blir det än mer tydligt att det är detta material som hon gjorde sig ett namn med. Bandet gör ingen besviken och med tre gitarrister lämnas inget åt slumpen. Men varför de gör en totalt onödig cover på Judas Priests Breaking The Law frångår mitt förstånd.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Steel Panther

Hata eller älska dem – men Steel Panther kommer köra sin grej oavsett. Det seriösa satirbandet spelar bättre 80-talshårdrock än de flesta av sina konkurrenter och levererar en konsert som är lika mycket musik som rå stand up. Det vältras i skämt om droger och sexism samtidigt som bandet gör narr av sig själva. Det är ett väl inrepat skådespel där bandet plockar fram de grabbigaste versionerna av sina scenroller och framför ett av de tajtaste framföranden på festivalen.

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Aerosmith

Om det är sista gången vi ser Aerosmith på svensk mark eller inte är svårt att avgöra. Att band har fortsatt efter att de har sagt sig göra sin sista visa är inte ovanligt på Sweden Rock, men skulle bandet ta ner flaggan så gör de det när den står i topp. Det är en otrolig konsert bandet ger där de blandar hits från hela karriären och ger en spektakulär show i inlevelse. Den stora behållningen är så klart den eminente Steven Tyler. Han showar på ett sätt som får en att tro att han är nära odödlig. Den 69-årige frontmannen springer runt scenen, ligger på marken, står på ett piano, headbangar och sjunger som om han inte vore en dag äldre än från deras storhetstid. De må vara tredje gången de är här, men det är en högst motiverad repris.

Ännu en slutsåld festival från vad som troligen är Sveriges mest framgångsrika festival. Om jag inte missminner mig så inledde jag förra årets första inlägg med samma vördnad och fascination inför det som har blivit ”konceptet”.

Inför detta år är det ändå något som även en inbiten lojal följare som jag måste erkänna – bandutbudet är svagare än på länge. Inte för att det nödvändigtvis är sämre band, det är däremot en sämre bredd och de åldrande banden börjar kännas något nötta.

Högt värderade gäng som Running Wild, Scorpions, Ratt, Saxon, Doro och Kix känns föga upphetsande. Jag menar inte att de kommer misslyckas leverera eller att de är dåliga. Men krocken mellan en hårdrocksvärld som utvecklas och en festival som vältrar sig i nostalgi blir inte mindre intensiv direkt.

Myrkur – Sweden Rock 2017

Det är just därför som jag applåderar Sweden Rock att boka den danska artisten Myrkur. Amalie Bruuns folkmusikaliskt präglade black metal (eller är det tvärtom?), gör sig perfekt på onsdagskvällen i Rockklassikertältet när regnet börjar falla. Med en enkel fast mystisk inramning av lila ljus och rök gör hon entré som ett demonisk skogsrå.

Hon håller mellansnacket minimalt och behåller på så sätt en stämning som liknar mer en klassisk konsert än en traditionell rockfestivalspelning. Ljudet är en av de bästa mixer jag har hört på Sweden Rocks scener. Även om ljudbilden är dränkt i reverb finns det utrymme för alla instrument utan att drunkna i det drömska ljudlandskapet. Amalie Bruuns röst skiftar utan problem mellan demoniska skrik och hennes klassiska och felfria rena sång.

Efter denna inledande fantastiska kväll hoppas vi innerligt att nederbörden håller sig på samma minimalistiska nivåer som Amalie Bruuns mellansnack resterande dagar.

/ Christoffer Bertzell

Den avslutande dagen av Sveriges bästa festival går i ett musiktekniskt format, riktad mot endagsbiljettköpande musiker, samt med en avslutning av kanske det som band – Sabaton – som är festivalbesökarens största gemensamma nämnare oavsett vilken genre du främst är här för.

Under eftermiddagen samlades alla gitarrfanatiker framför den stora Festival Stage i väntan på att guden Steve Vai skulle börja sin gitarrmisshandel. Att boka in Steve Vai känns som ett ganska riskabelt projekt, instrumental rock med experimentell gitarronani kan tråka ut de flesta. Steve Vai är dock en väldigt inbjudande man och sprider genuin glädje med sitt spel. Konceptet för konserten är det jubilerande albumet Passion and Warfare. Personligen hade jag gärna hört ännu mer från det spretiga och galna albumet, men jag misstänker att det endast underhåller oss instrumentalister.

Russell Allen snackar lättsamt med sin Jersey-dialekt till publiken.

Direkt efteråt avlöser nästa gitarrmaestro, Michael Romeo, från New Jerseys Symphony X. Proggmetalnördar flockas för att avundas och inspireras, och bandet gör dem inte besvikna. Russell Allen sjunger gudomligt och håller publiken i sin hand under en och en halv timme, trots långa komplexa låtar och instrumentala utsvävningar. Även om Symphony X är ett progressivt band så ligger styrkan i deras förmåga att skriva låtstrukturer som skapar dramatik genom finurliga melodivändningar. Det blir aldrig överdrivet utan varje drag känns motiverat. Dock fokuserar gruppen aningen för mycket på nytt material och inte en enda låt från höjdaralbum som V eller Odyssey avverkas.

Det är en enormt påkostad show som Sabaton bjuder på när de för första gången headlinear SRF.

Att se Sabaton uppgraderas från den minsta scenen till den största är ett tydligt kvitto på hur stora grabbarna från Falun har blivit. Det är också ett vågat men helt rättfärdigat drag från Sweden Rocks sida när behovet av nya headliners är akut. När allt fler äldre band antingen inte längre mäktar med att hålla uppe kvalitén eller rent av slutar att turnera öppnas nya möjligheter för moderna metalband. Och Sabaton omfamnar denna möjlighet.

Efter sju studioalbum har gruppen byggt upp en gedigen lista av hits som är omöjliga att värja sig mot. Låtarna är som formskurna för sin studspotential och refrängerna går att lära sig efter en runda.

Det märks också på sångaren Joakim Brodén att detta gig är speciellt. Han erkänner villigt att han är nervös och mitt i konserten håller även basisten Per Sundström ett känslomässigt tal om att en aldrig ska tumma på sin drömmar och berättade om hur bandet för 17 år sedan delade ut demoskivor till festivalledningen.

Den stora höjdpunkten under setlisten är när bandet drar igenom låtar från sin stora genombrottsplatta Carolus Rex. Effekten av att använda svenska som språk när en nära 20 000 personer stor publik sjunger med blir enormt mäktig.

Det sparas inte på krutet när Sabaton spelar. Du bokstavligt talat känner hur tusenlappar bränns upp varje minut i pyrokostnader. Det smälls av smällare titt som tätt och efter halva tiden tänds hela scenens kontur upp i eld. Det är en perfekt inramning för bandets krigsdokumenterande lyrik och cementerar deras position som en värdig headliner.

Vi kommer att se dem här igen. Lita på det.

Christoffer Bertzell

Som när på alltid under en festival, så kommer det att regna. Väderprognosen hade visserligen skvallrat om en betydligt sämre festival än detta, men under större delen av eftermiddagen satt nog de flesta och hukade under tältdukarna.

Simone Simons får med sig en trött publik på både headbanging och allsång.

Några som lyckades med nöd och näppe undvika de inblåsta regnmolnen var nederländska Epica. Deras symfoniska metal välkomnades med sol och lagom till att sista låten avslutades öppnades himlen. Trots en tidigt eftermiddagstid och deras storslagna musik som kräver mycket av lyssnaren, får bandet med sig publiken. Sångerskan Simone Simons behärskar obehindrat skiften mellan hennes klassiska operasång och ett mer rakare popvibrato. Det är lekfullt med samtidigt väldigt underhållande och dessutom ett makalöst musikaliskt framförande. Epica hade förtjänat en senare och längre tid.

Nicke Andersson ser ut att inte riktigt greppa det stora publikhav som samlats för att se gruppen återförenas.

En av festivalens större svenska bokningar är utan tvekan det återförenade The Hellacopters. Med Dregen tillbaka på gitarr hyllas deras nära ikoniska punkrockderby Supershitty to the max. Det är ett sammanspelat gäng som det är svårt att tro har varit ifrån varandra så länge. Jag ler konstant genom hela giget då detta är ren och skär spelglädje. Dregen ser dränkt ut i svett och Nicke sjunger tills rösten nära spricker. Avslutningen är rent euforisk och jag hoppas innerligt att jag också får se det här på en tajt klubb innan medlemmarna går vidare till nästa projekt.

Nemesis Divina är 20 år gammal men är ett album lika aktuellt i dag som då för black metal.

När mörkret har fallit ställer sig norska Satyricon på 4Sound Stage för att framföra hela sitt 20 år gamla stilbildande album Nemesis Divina. Ett black metal-verk som förde den råa norska tonen samman med den mer symfoniska. Nostalgiskt men fortfarande så aktuellt och viktigt. Satyr tar fram en betydligt mer vass röst än vad vi är vana att höra från honom i dag. Det märks att han själv är tagen av stunden och pratar med en mycket personlig av avslappnad scenpersona. Efter att albumet har spelats genom dras även ett par klassiker och nya spår av, för att sedan avsluta med deras nattliga hymn King. Även om Twisted Sister höll sitt sista gig några 100 meter bort var det framför denna lilla scen som festivalens viktigare stund hölls.

Christoffer Bertzell