James Blakes konsert var fruktansvärt bra. Det var i Annedalskyrkan och kön dit var brutalt lång, jag stod i den i över en timme och det var väldigt många som inte släpptes in. Men jag är glad att jag härdade ut, för den briljante Blake var ännu bättre live än på skiva – i alla fall i den här kontexten.

Han hade nog inte fungerat på en vanlig klubb, och ännu mindre på en stor scen, men en kyrka är kongenial för hans konst. James Blakes musik handlar om mörker. Det är inte soundtracket till att ta tunnelbanan hem ensam och bitter mitt i natten – det är soundtracket till att vara helt ensam på en perrong när alla tåg slutat gå, och att hoppa ner på spåret och börja vandra längst den kusliga tunneln, den enda vägen till ljuset. Det är drömlik musik, full av mystik och tyngd och allvar. Precis som kristendomen. James Blakes gotiska post-dubstep-låtar växte till episka dimensioner tack vare kyrkans akustik och stämning.

Basen dånade och mullrade, den var brutal, kändes i bröstkorgen och i halsen. Feist-covern Limit to your love lät bättre än någonsin, och sättet som James Blake använde kontrasten mellan pianopartierna och de elektroniska partierna där påminde om hur Beethoven gjorde med pianot och stråkarna i inledningen på sin c-moll-pianokonsert. Så bör han ses, James Blake: som en modern konstmusiktonsättare. Men han är samtidigt pop.

Hans storhet ligger i att han både kan komponera fascinerande ljudlandskap OCH styra upp en brutalt tung bas OCH sjunga om kärlek med en sångröst som omsluter lyssnaren. Han kan till och med skriva fina, haiku-korta texter till sina moderna poplåtar. ”I don’t know about dreams anymore / all I know is that I’m falling, falling, falling” sjöng han i sista låten på det ordinarie setet.

Musiken ändrade gradvis karaktär och fick orden att bli starka och hoppingivande istället för desillusionerade och pessimistiska. Det blev musik som handlade om att släppa taget, släppa sitt ego, och gå upp i något annat, något främmande men vackert. Precis som med religion alltså.

I sista extranumret körde den märkbart rörde Blake – tacksam över det massiva publikintresset – en ny låt, en kärleksballad som han framförde helt ensam vid sitt piano. Det var så vackert att man höll andan. Det var en magisk konsert. /NRFN

D e fesk ikväll (slang för fest tydligen i Gbg). Vi ska se James Blake. En trevlig cover artist. Återkommer med rec. / crfn

Klockan 7.44 imorgon börjar mitt tåg rulla och jag sållar mig till en av de tusentals stockholmare som invaderar Göteborg. Nu sitter jag här och känner som att jag har en massa saker jag måste förbereda, men jag har en plats på tåget och ett rum bokat, så jag antar att mitt största beslut är huruvida jag ska förnedra mig själv genom att ta med mig gummistövlar.

Precis som förra året har ett av de största dragplåstren, för mig, ställt in. Men medan Jay Electronica i fjol ersattes med Anna von Hausswolff, har MF DOOM hoppat in istället för Q-Tip, vilket känns som ett betydligt bättre tröstpris. Måste också passa på att kredda Way Out West för ett grymt schema. Förutom att Empire of the Sun sväljs av Prince hittar jag ytterst få saker som krockar. Om ni ser en lång jävel med svintohår (för att låna ett uttryck av Hasan) som täcker ert synfält på någon av spelningarna nedan är det nog jag.

Fredag:
16.10 – Janelle Monáe
17.20 – The Hives
18.30 – Fleet Foxes
18.45 – Santigold
19.45 – Robyn
22.15 – Prince

Lördag:
16.30 – MF DOOM
18.00 – Jamie Woon
18.50 – Wiz Khalifa
19.40 – Pulp
22.20 – Kanye West

//Amat

Det finns de som klagar på att Way Out West gör intrång på ”Göteborgarnas Trädgård”. Löpare förlorar sina invanda rundor och alla har inte råd att delta på festivalfesten. Och det kan ju tyckas vara riktigt sorgligt. Men ärligt talat så undrar jag inte om Sverige hade kunnat bli svenskare under diskussioner somdessa. Slottsskogen blir ockuperad några få dagar om året, hand i hand med att hela Göteborg befolkas med festivalglada som köper kaffe på alla våra kaféer som det kryllar av, mat hos våra skönaste krögare och bor på våra vandrarhem. Vad önskar vi oss istället egentligen? Att bara jag och alla andra små Göteborgare hänger här, att min granne inte får låna gräsklipparen för att det är MIN eller att allt möjligt bruk av offentlig plats blev förbjudet? Jag kanske blir ledsen när mina grannar ockuperar vår gemensamma trädgård, och att även om jag är bjuden, helt enkelt inte vill betala biljetten. Göteborg är en grym stad, festlig och dynamisk. Och det är lugnt om man blir arg, även i de bästa kvarteren finns det sura grannar. Nu vankas det i alla fall trädgårdsfest i Slottskogen och hela kvarteret och våra vänner laddar!
 

Vi ses! /Cajsa Vingros Carlson, kaféredaktör Göteborg

Mig hittar du på: Cajsa.Carlson@nojesguiden.se

Nedräkningen har startat. Dagen efter fjolårets upplaga.

Men nu när dygnen i Slottsskogen, Göteborg bara är ett par dagar från oss börjar allvaret. Vi har redan storögt kollat in årets festivalapp, komplett med bland annat marodörkarta som tillåter dig att hålla koll på dina vänner via GPS, och konstaterat att årets Way Out West kan bli bättre än någonsin. Om vädret tillåter. 

Nu står det även klart att vi kan äta dubbla portioner utan dåligt samvete. Tvärtom, vid varje matköp på festivalområdet skänker WOW 2 kronor till FN och svältkatastrofen på Afrikas Horn. Läs mer på FN:s hemsida!