Fortfarande lite tagen efter Presidenttalet som gick av stapeln i Östersund natten till söndagen. Närmare överdrivet fanatisk nationalism kommer man inte i Sverige. Ett fullsatt torg, tusentals flaggor och rungande slagord om Jämtlands förträfflighet – taktfast och skrämmande. Man talade om förståelse, men känslan var en helt annan. Visst, det går kanske att se det som ”en kul grej”, men den övergripande tanken som sitter kvar är den kring hur välregisserade ”vi mot dom”-arrangemang lätt kan gå från just ”en kul grej” till masspsykos. Jag betackar mig från sådant grupptänkande och exkluderande. 

Om vi lämnar politiken och ser till Yran som enbart musikalisk företeelse så innehöll lördagen en hel del bra grejer: 

// MRTN STHLM BEAT gjorde, i motsats till 99% av sina DJ-kollegor, faktiskt en grym electrospelning i ett lite halvtomt tält efter midnatt. Adrian Lux ett par timmar tidigare var dock mest ett skämt – utan hörlurar stod han och vevade med armarna, inte mycket live-DJ-ande där. Taffligt.

// Me & My Army lät bra, Håkan Hellström skadades av dåligt ljud. Frida Selander på den minsta scenen, Intiman, drunkande i grötigt ljud men gjorde en stabil spelning. Till och med Orup lät förvånansvärt pigg och spänstig i sina åttiotalslåtar. Henrik Berggren var lite sned och skev, men gjorde sin numera välkända nostalgiakt precis som folk förväntade sig den.

Yran vinner på sin oslagbara miljö, sin intimitet och sin bredhet. Det är de stora artisterna som drar mycket folk, medan mindre akter får nöja sig med entusiaster.

Stort plus för att festivalen är extremt välorganiserad – inga långa köer till någonting. Storsjöyran är Sveriges äldsta stadsfestival och inget talar för att den kommer att packa ihop inom en snar framtid.

// Petter Seander

Tripp-trapp-trull. Ungefär så kan man sammanfatta schemaläggningen på årets Storsjöyra. På lördagen händer allt. Alla från Jämtland snackar egentligen enbart om ”Presidentens tal” som traditionsenligt går av stapeln vid midnatt. I den galnaste av världar har Jämtland brutit med Sverige och bildat en egen republik. En gång om året talar presidenten Ewert Ljusberg till folket på Stortorget. Den här gången stoltserar den skäggige kufen med en plats mitt emellan Håkan Hellström och Timbuktu. Det talas om en entré via antingen linbana eller helikopter. Hallucinationsvarning. Jag återkommer med rapport.

Annars är det mycket män ikväll, med olika ålder, längd och hårfärg. Bäst blir såklart Freddie Wadling, men han har väl inget hår alls? Äldst är han också. Yran är inte lika långt bak i jämställdhetsaspekten som till exempel Peace & Love, men fortfarande är utbudet av kvinnliga artister anseligt smalare, framför allt hållet inom lättsmälta popgenrer. Jag saknar en bredd i de kvinnliga bokningarna, där egentligen bara americanaosande Frida Selander sticker ut som något annorlunda, något mer kantigt. Jag önskar att svenska festivaler i allmänhet letade djupare i skattkistan och verkligen lyfte fram kvinnliga artister, oavsett genre. Någon måste börja för att bryta en spiral av historisk manlig dominans inom musikbranschen.

Dagens kille: Adrian Lux, DJ-scenens up’n’coming. Förhopningar, förhoppningar; dataspelshy och händerna i luften.

Sista kvällen = det gäller att gå igenom alla former av vilt. Alltså lite prio på mattälten följaktligen.

// Petter Seander
 

Några snabba reflektioner kring min stora barndomsförälskelse hårdrock:

1 – Hur kommer det sig att det är samma gamla namn som spelar på alla festivaler som när jag för första gången såg ett uppochnervänt kors? Igår stod jag och kollade in Entombed lite på avstånd. Det lät i och för sig rätt bra, samma tekniska dödsmetal som alltid kännetecknat bandet. Ändå kändes hela konceptet med stenhård, kompromisslöst aggressiv musik och färgglatt blinkande Pressbyrån-skyltar, lite hopplöst.

2 – Har hårdrocken nått vägs ände? Kan man göra den hårdare? Är hårdrock farligt? För dig? NEJ, jag antar att det är över. De nya akter som kommer upp och är i ropet är mestadels retroinspirerade. Vissa riktigt, riktigt bra, som Graveyard, vissa riktigt trötta. Framför allt har den mer än någonsin blivit en industri – mer ett merchandisebås än något som kan uppfattas som farligt. Svart är kanske inte så svart längre.

Nog om det.

// Petter Seander

Att köra bil genom Jämtland upp mot Östersund och Storsjön är en nästintill absurd upplevelse, någonstans mellan totalt sagoskimmer och turisttrams. Nog för att jag också skulle vilja se det där odjuret som sägs visa sig någon gång om året, på tillfällig semester från Storsjöns djupaste djup, men känslan av att vara på väg in i Disneyland tilltar och växer sig lite starkare varje gång man ser en skylt som berättar att snart närmar man sig besten. 

Storsjöyran, Sveriges äldsta stadsfestival, har väldigt lite med odjur att göra. Tvärtom framstår festivalens snarare som en av Sveriges lugnaste och mest välorganiserade. Idylliskt så det förslår med terasserat centrum ner mot Badhusparkens scener. Musikaliskt är det bredd som gäller (bra och trist, ibland skönt, ibland irritaton) men i år har man också positionerat sig som ett indiens andra fäste, när Emmaboda verkar göra sitt bästa för att utplåna den sidan. Man blir nästan lite betagen över hur mycket bra musik, framförallt skev indie/indiepunk, som kommer uppifrån norr. Klart intressantast i Sverige om du frågar mig. Ikväll ser jag fram emot koncept Text & Musik där bland annat Mattias Alkberg, Magnus Ekelund och Kajsa Grytt tolkar varandras låtar.

Maten är ett kapitel för sig. Galet gott med vilt. Ren. Älg. Mums. Rökt. Kött. Mums.

Det finns nästan inget att klaga på ännu. Till och med mobiltäckningen fungerar. Inte min mobil dock, därför får ni vänta på bilder tills imorgon. SORRY. Jag kan berätta att hälften är suddigt skakiga från min minusgradersbadning i Storsjön (är det en sjö eller bara is?), hälften lite stroboskop från delar av Mike Snows DJ-set. Och lite jag inte minns. Cliffhanger.

// Petter Seander

Bäst: Timbuktus uppmaning(ar) till publiken att lugna ner sig och inte slåss. Det var välbehövligt.

Sämst: Mycket märkligt val av avslutningsband, Highway Stars hade fan vart bättre. 

Godast: Hemgångskäket från thaikiosken, med extra kycklingspett. 

Svårast: Att hitta scenen där Style Of Eye spelade.

Snyggast: Daniel Adams-Ray och deras scenkostymer.

Farligast: Ågläntans rökta räkor med aioli, höll nästan på att missa Confusions för att vi inte kunde slita oss.

Önskemål: När ska ljudtekniker lära sig att höja Maggios mick? Hon försvann helt i brölande publikröster nu.

Störst: De krokodilformade hoppborgarna.

Motto: ”Alla var där”

Det var allt för i år, ett allt som allt mycket värdigt återbesök. Tack Sundsvall.