Efter 15 års fångenskap får Mukunda, en av huvudpersonerna i dokumentären The Wolfpack, nog och ger sig ut på en rymningsexpedition på de ännu främmande gatorna i New York – dramatiskt förklädd i en skräckinjagande papier-machémask. Det blir den utlösande faktorn till att övriga fem bröder snart följer hans exempel. Inom kort går det upp för dem vad Google är och de blir bekanta med uttryck som typ, ba och liksom.
För att överleva livet med social interaktion och miljöombyte minimum konsumerar Wolfpack-bröderna film till den milda graden att de citerar Pulp Fiction från A till Ö och med något slags hemmasnickrat hantverk utkonkurrerar vilken Batmandräkt som helst.
Till att börja med är The Wolfpack en feelgood-film, vilket med tanke på premissen är minst lika besynnerligt som att bröderna ingår i kategorin ”normala människor”.
Temat är som upplagt för skuldbeläggande, men regissören Crystal Moselles porträtt av familjen är tvärtom nyfiket och varmt. Pappan framställs endast av uppenbara skäl som familjens dominanta överhuvud, samtidigt som hans motiv till frihetsberövandet lyfts fram som mänskligt och välmenande. Nåja, åtminstone ur hans perspektiv betraktat.
Mamman växer successivt fram som en kärleksfull och fundamentalt viktig del i barnens mot alla odds positiva utveckling. Hon är även sannolikt den av föräldrarna som bröderna har ärvt sin humor från.
Att ett begär till att ge sig in i filmbranschen kan skapas från olika grogrunder är givet, men upplägget ”inlåst i en lägenhet i hela sitt liv” hör förhoppningsvis till ett av de ovanliga.
/Maja Waltré
