Det kan inte vara världens mest tacksamma uppgift att stiga upp på scen tio minuter efter att en Lauren Hill i magisk toppform uppträtt, men det är inget som verkar bekomma vare sig Florence eller hennes Machine.

Det är ett extremt välsmort och proffsigt maskineri som framför sina låtar under den stekheta sensommarkvällen, och Florence Welch är sedvanligt hypnotiserande. Hennes totala scennärvaro gör en glad och tacksam över att hon inte valde en annan karriär, som till exempel sektledare. Hon är som ett konstant gympass i ultrarapid. Att se henne explodera runt på scen ger mig dåligt samvete över att mina promenadtrötta festivalknän genererat gnäll hela dagen. Tidigt förklarar hon för publiken att de inte hade råd att frakta hit en kör från England (jag köper det rakt av), så vi i publiken får agera sådan åt henne. Sedan bränner gruppen av sin superhit Shake it out. Exakt alla tar sin nya arbetsuppgift på dödligt allvar. Det är öronbedövande vackert.

Om deras P3-kompatibla arenapop någonsin känns lite väl jämntjock och monoton under spelningens gång så kompenseras för detta när gruppen avslutar med Dog Days Are Over. Det är ett evigt stegrande crescendo som får hela festivalen att koka över, och jag kommer på mig själv att tänka att om Florence var sektledare så hade jag gladeligen sålt allt jag äger och anslutit till hennes gemenskap.

Himlen är blå som i en tysk tvättmedelsreklamfilm från mitten av 90-talet när jag äntrar Slottskogen tillsammans med en till synes oändlig ström människor. Det är så mycket folk att jag inte längre känner mig som en individ. Jag är en mikroskopisk beståndsdel i en enorm pulserande köttmassa. En köttmassa med Weekday-kläder. För någon som lider av lätt social fobi är det som att kastas huvudstupa in i ett KBT-slutprov. Ångesten lindras något med hjälp av ett par extremdyra Norrlands Guld Ljus i första bästa ölområde. Mantrat som maler på repeat i huvudet: Det ska nog gå bra det här, jag fixar det. 

Kort därpå börjar Belle & Sebastian spela på Flamingo-scenen och jag kastas genast in i en ny existentiell kris. Frontfiguren Stuart Murdoch har bokstavligen talat blivit hundra år gammal. Vad fan, det var ju typ i förrgår jag spisade Tigermilk hemma i pojkrummet. Har tweepop blivit det nya gubbrock? Nåväl, det är ändå rätt trevligt att se det äldre gardet i publiken stå och vicka nostalgiskt på höfterna till The Boy with the Arab Strap. 

Där bakom lövverket skymtar han, hundraåringen som klev upp på en scen

Jag ångrar inte längre att jag åkte hit. 

Upptäcker till min stora glädje att pengarna inte omedelbart dras från ens konto när man handlar med kort på området, varför jag unnar mig tio Norrlands till och en quornburgare. ”Då är det ju nästan som att det är gratis”, ljuger jag högt för mig själv och ler ett stelt men tappert leende. 

Sedan blir det pårökt nygubbrock med The War on Drugs. ”Det låter exakt som Dylan fast ändå rätt modernt”, fejkkonstaterar jag min vän Erik och låtsas att vi lyssnar på något hippt. 

I ett försök att skölja bort den lökiga känslan som uppstår när man bevittnar scientologen Beck stå på scen och tokrappa och booga loss bestämmer vi oss ett par timmar senare för att ta en taxi till Bananpiren och titta på voodoorockarna i Goat. Mina Majorna-vänner behöver naturligtvis sin dagliga dos av voodoorock. Trots att vi är på Hisingen två timmar innan konserten börjar kommer vi inte in. Det är som det alltid varit på Way out West; för att lyckas se en spelning utanför Slottskogen måste man vara tålmodig som ett lamm och listig som en räv. Segt och trist för oss slöa gamla kossor. Jag förlikar mig med tanken på att jag resterande festivaldagar bara kommer se det som spelas i Slottskogen. För sinnefridens skull.

Kön till färjan som pendlar mellan ö och fastland är så lång att den känns som en optisk illusion, så vi avslutar kvällen med en promenad över Götaälvbron med ett hundratal trötta och slokande ungdomar i släptåg. Här skulle jag kunna skriva något trött lokalpatriotiskt om hur vackert Göteborg är i soluppgången, men jag låter för allas bästa bli.

/Linus Larsson

Det svettiga Linnétältet har fortfarande inte hämtat sig från Future Islands kokheta set när ILoveMakonnen hustlar upp på scen.

Iklädd lackröda sneakers och en vräkig merchtröja ser Atlantarapparen inte lika krambjörnsgo ut som jag minns honom från musikvideorna. Men han får med sig publiken från start, och när han tjyvstartar superhiten Tuesday lite tidigare än väntat välter han tältet. Det visar sig vara en teaser, för kort in i Tuesday bryter han och river av I don’t sell molly no more i stället.

Stundtals är det bländande bra, nästan så att jag glömmer bort den dåliga basen. Och när Makonnen överraskar med min favorit Whip it har jag inga andra alternativ än att kapitulera villkorslöst. Däremot följer han upp med en soloversion av Look at wrist som låter sorgligt stympad när han står ensam på scen och inte backas upp av Father och Key.

Att Makonnen kör I don’t sell molly no more två gånger är förmodligen en hint om att den 26-årige rapparen ännu inte sitter på en tillräckligt stor låtskatt för att på egen hand lyfta ett helt set. Men säg det till den förhäxade publiken, de verkar inte bry sig om sådana petitesser. Och när det skimrar som mest gör inte jag det heller.

/Jimmy Håkansson

Igår smygstartade Way Out West med en ”Needle in the Hay”-spelning på Pustervik. För att komma in krävdes förutom ett tredagars festivalarmband även ytterligare en biljett som kostade 300 kronor. 

Det snackades vitt och brett om vem den hemlige artisten var, och även om vissa medier började sprida ett alltmer bekräftat rykte hoppades inte bara en person i kön till Pustervik på ett återförenat Broder Daniel. Ryktet visade sig dock vara sant, och när ridån gick upp stod torsdagens headline Beck på scenen. 

Redan i första mellansnacket kommer det obligatoriska ”Spela Shoreline”-ropet, och trots idogt arbete från nittiotalsikonen – Loser redan som andralåt – känns det som att han kämpar lite i motvind för att få igång publiken. Bandet är snortajt, mellansnacket witty och koreografin minimalistisk. 

”If feels like we’re here on a blind date. So…what are your hobbies?”

Men det är en tungrodd publik Beck tampas med, och det lyfter heller inte under det akustiska partiet. Det är egentligen först i slutet av konserten, då Quentin Tarantino-gitarrerna i Gamma Ray går igång och följs upp av nya dunderhiten Dreams som stämningen kommer igång på riktigt. 

Ikväll får Beck ett nytt försök på festivalområdet, för en förberedd och betydligt större publik. Mitt råd till honom då är att köra exakt samma setlist fast baklänges. 

Festivalen Dans Dakar lägger ned.

“Vägen i år har varit kantad med svårigheter varav vi har haft olika finansiella partners som har gett sig in men sedemera lämnat projektet”, skriver arrangörerna i ett pressmeddelande.

Festivalen skulle ha ägt rum nästa helg, 21-22 augusti. Bokade artister var bland andra Georgio Moroder, Joy, Robyn & La Bagatelle Magique, Diplo, La Fleur och Silvana Imam.

”Vi har de senaste dagarna suttit i förhandlingar med många leverantörer för att få ner kostnaderna för att försöka ha möjlighet att genomföra festivalen i annan skala. Men tyvärr är vi idag tvungna att meddela er att det inte kommer att gå och att vi blir en i raden av independent-festivaler som de senaste åren har gått i graven”, fortsätter pressmeddelandet.

Istället hoppas man på att utöka programmet för nyligen återupppväckta Docklands 20-årsjubileum,  för att erbjuda de med biljett till Dans Dakar tröst. Ingen garanti för att få pengarna tillbaka utlovas i dagsläget.

Alla biljetter som har inhandlat till Dans Dakar kommer vara giltiga till Docklands inomhus-klubbnätter 20-22 augusti och till Docklands Day Session. För de som inte vill gå på Docklands utlovas dock ingen ersättning i dagsläget. ”Vår målsättning är att kunna betala tillbaka biljetterna vilket är en pågående process av förhandlingar med övriga partners. Vi kan därmed idag inte garantera att de kommer att återbetalas, men mer information om det kommer utgå till biljettköpare och senast den 1 september skall alla biljettköpare få veta mer exakt kring återbetalningar”.

Läs mer: Dans Dakar flyttar från Riddarholmen.