I dagarna presenterade Way Out West en stor förändring till årets festival. Bananpiren, som det nya festivalområdet kallas, kommer under kvällstid att innebära en slags festival-i-festivalen med Stay Out West-akter.

Efterfrågan på Stay Out Wests klubbprogram har blivit så stor att man nu har bestämt sig för att flytta sig till rymligare platser. Det nya festivalområdet vid Bananpiren har en yta på omkring 93 000 kvm och kommer att bestå av tre scener (Panama, Honduras och Magasin 105) dit man kan bege sig efter det att spelningarna i Slottsskogen är färdiga.

Läs även: ”Ms. Lauryn Hill till Way Out West”

För tre somrar sedan bestämde sig ett av Amsterdams mest framstående skivbolag att utveckla de klubbkvällar som de arrangerat de senaste 6 åren till en festival. Som skivbolag har Dekmantel varit en av de främsta uppviglarna till dans med släpp av artister och producenter tillhörandes den lokala scenen. Namn som Tom Trago, Juju & Jordash, San Proper och Makam har synts på bolagets etiketter, men även svenska Skudge. Tillsammans med bland annat Rush Hour, Delsin, ADE, Red Light Radio och den numer nedlagda klubbklassikern Trouw har dem hållt Amsterdam i topp de senaste åren.

Mitt i detta presenterade Dekmantel sin första upplaga för tre år sedan med en superb finsmakarlineup. Det var ny, intressant house och techno uppblandat med stora namn. Festivalen blev en succé, hyllades unisont och har fortsatt leva i mellanrummen av sommaren genom några starka Boiler Room-ögonblick.

Så, i allmänhetens tjänst och för att för en gångs skull i livet få kalla sig utrikeskorrespondent är det nu hög tid att festivalens tredje upplaga dokumenteras. Festivalen äger rum samma helg som Sveriges nya superfestival Into The Valley i Rättvik, vilken med några undantag kan ses som en svensk motsvarighet till Dekmantel. Musikmässigt är en stor del av akterna gemensamma. Namn som Carl Craig, Four Tet, Ricardo Villalobos, Ben UFO, Dixon, John Talabot, Ben Klock och Nina Kraviz är representerade på båda festivalerna och bokarna har säkert haft nytta av varandras musikintressen den här helgen.

Något som dock lyser med sin frånvaro på Dekmantel är ett svensk inslag. Inte en enda av våra framstående akter är tråkigt nog på plats i spelschemat. Kanske är det den klassiskt överdrivna svenska självbilden, men ändå! Något av alla våra proffs hade varit fint att få höra i den nederländska skogen.

Där Into The Valley äger rum i ett kalkbrott är omgivningen raka motsatsen på Dekmantel. Ett park- och skogsområde som heter Amsterdamse Bos (tre gånger så stort som Central Park i New York) är platsen för festivalen. Upplägget påminner en smula om Way Out West, när området stänger vid 23 fortsätter den officiella festen på klubben Melkweg inne i Amsterdam, kompletterat med gott om andra fester och starka klubbkvällar runt om kanalerna.

Så inför festivalen kan en se bland annat se fram emot technolegender som Jeff Mills, Model 500-giganter som Madlib, Squarepusher och DVS1 uppblandat med ”mindre” akter som Joy Orbison, Blawan, Steffi och Matrixxman.

/Christoffer Reichenberg Andersson

För de festivalbesökare som ännu är kvar i Płock, har festivalområdet flyttat en kort promenad bort, till ett litet parkliknande område. Där fungerar två eftermiddagsscener och ett picknickområde som nedvarvning, söndagsdans och chill.

Anja Schneider inleder sitt set med mjuk jogginghouse, för att öka tempot till tuffare techno allteftersom folk vaknar till. Det är sjukt kul att dansa utomhus och på dagen, alla borde testa. Det är även befriande med fast mark under fötterna, efter två dagar av sand.

Stämningen är så fin och beskedlig, förmodligen eftersom alla är ganska trötta efter helgen. Min stegräknare i telefonen säger att jag har dansat omkring sex mil.

Överlag känns Audioriver som en rätt icke-kaotisk festival, det syns inte mycket bråk eller alltför fulla människor, det enda som händer är att det luktar gräs lika mycket som cigg. Tydligen är det rätt hårda straff för droginnehav i Polen, men det tycks inte bekymra någon.

Hälften av söndagsbesökarna nöjer sig med att sitta ned på filtar och dricka öl, mittemellan de båda scenerna, där den andra är ägnad åt drum’n’bass. Det är uppenbarligen fler som tycker att det är en svårdansad genre, för publiken står mest stilla och lyssnar.

Även några av matvagnarna har kört hit och bitvis apatiska matförsäljare dealar tacos, pommes och korvar till de hungriga. Här får man en vanlig fralla till sina två sorters korvar, vilket gör själva ätandet till en ganska obegriplig procedur. Någon klagar på att det vegetariska utbudet är för snålt, men min polska vän säger att den här festivalen inte är den mest hipstriga och att vegomat i Polen kanske mest förknippas med hipsters.

Men det man mister i matutbud, vinner man i snygg gatukonst.

/Sara Berg

Läs även: ”Audioriver – dag 1” och ”Audioriver – dag 2”

Lördagen börjar med 32-gradig hetta och festivalbesökarna vandrar lojt runt bland foodtrucks och ett temporärt modeområde där lokala designer säljer tröjor med tryck och gympapåsar med ”Techno” skrivet i olika typsnitt.

Just 90-talets gamla gympapåse är nog den mest typiska klubbaccessoaren just nu, smidigare än en ryggsäck, mer praktisk än en tygpåse och med mer plats än en midjeväska. Folk bär dem i guld, mönstrade eller enfärgade.

Väderappen har varnat för varierande grader av oväder under eftermiddagen, ett tag sa den tornado, nu mest bara åska och ösregn, vilket är precis vad som händer. Fem timmars oväder senare klarnar det upp och det går att återvända till festivalområdet igen.

John Talabot är en av de bokningar jag sett fram emot mest, men hans två timmar långa dj-set är ganska lamt, ointressant och homogent, utan några musikaliska överraskningar eller skojiga låtval. Jag hade hoppats på något roligare och framför allt fler av hans egna låtar. Inte ens visualsen är kul.

Det gäller tyvärr även för Solomun, vars flera timmar långa dj-set som går att hitta på Youtube är behagligt housiga, med otippade låtval och trixiga mixar. Här avslutar han istället lördagen med grabbig muskeltechno och går rent tekniskt på default (dra ned basen, mixa in ny låt, dra upp basen). Oerhört oinspirerat.

Då är istället Damian Lazarus & The Ancient Moons mix av afrobeats, electro, peppiga trummor och souliga rytmer en mycket gladare överraskning och kvällens bästa akt tillsammans med Technimatic, trots att det inte går att dansa till drum’n’bass.

När klockan närmar sig sju på morgonen är det extra plågsamt att klättra de hundratals trappstegen uppför backen. Varje plastglas representerar cirka en halv till en försvunnen festivalbesökare.

/Sara Berg

Idag stod det klart att Ms. Lauryn Hill gästar Way Out West i augusti – en bokning som Nöjesguidens Soraya Hashim faktiskt förutsåg redan 20 dagar innan den offentliggjordes. Den gamla The Fugees-legenden gör namn som Patti Smith, Pet Shop Boys och Tyler The Creator sällskap på Göteborgsfestivalen.