Redan på tunnelbanan till Gärdet märks det att det är Summerburst i luften. Vagnen är full av kraftigt tatuerade, rödbrusiga unga män som kommunicerar med hjälp av bröl. Jag känner mig lastgammal fast jag med största säkerhet är yngre än majoriteten av dem.

Jag kommer in på området lagom till att Aronchupa, ni vet, I’m An Albatraoz-mannen, börjar spela. Innan han, med hjälp av sin ”lillasyster från Borås”, kör sin hit och publiken exploderar i jubel hinner han riva av Benny Benassis Satisfaction, We Will Rock You, Alla som inte dansar (är våldtäktsmän) och den låten där någon upprepar ”Barbra Streisand” gång på gång. Det känns som att vara på ett vidsträckt, långdraget studentflak. Jag smsar en kollega och säger att jag befinner mig i ”apokalypsen i Gina Tricot-färger”. Det är förvånansvärt trivsamt.

Dimitri Vegas och Like Mike får hela publiken att sätta sig ner genom ett simpelt ”sit your fucking ass down”. De gör alla födda på tidigt nittiotal – det vill säga 100% av de som befinner sig på Summerburst – överlyckliga genom att spela Crazy Frog, och jag får en stark känsla av att det här är den mest internationella svenska festival jag varit på. Det kan förstås ha med värmen och kvällssolen att göra, men det är inte svårt att för ett ögonblick låtsas att man i själva verket är på Coachella. Tills ett ungt, shortsklätt par börjar skrika på varandra på bred värmländska.

Till slut kommer kvällens tveklösa höjdpunkt ut på scenen. Avicii har kepsen bakochfram, kryckorna efter sin knäskada på stand-by, och inleder med en låt ackompanjerad av visuals i form av helikopterbilder på Stockholm. En gullig hyllning till sin hemstad, nu när han äntligen är hemma igen. Sen går det fort. Ett tag blir jag fånigt nog orolig att han bränner av sina hits för fort, när han har 45 minuter kvar och har hunnit spela både Hey Brother, The Days, I Could Be The One, Fade Into Darkness och nya Waiting For Love.

Men när Levels – nästan tio minuter lång, som väntat helt underbar – har kommit och gått är det strax dags för superstjärnan att avsluta. Ofattbara mängder eld har bränts av, fyrverkerier har smällt under nästan varje låt, och bakom Tim Bergling rullar mer och mer surrealistiska videos på omväxlande träd och höghus som demoleras av meteorer. Efter sista låten, inte helt oväntat Wake Me Up, säger Avicii några rara och tacksamma ord, och sen vandrar han av scenen. Den första Summerburst-dagen är slut.

/Greta Thurfjell

Just nu pågår Summerburst på Gärdet i Stockholm. Festivalen är slutsåld men det finns fortfarande ett sätt att ta sig in.

Uber lanserar klockan 16 idag UberCHOPPER som för det facila priset av 2500 kronor tar dig och ditt sällskap från en upphämtningsplats in på området. 

Helikoptern bokas som vanligt via Ubers app, och alternativet finns tillgängligt fredag 16–21 och lördag 14–21.00.  Farkosten tar max 3 personer.

Marduk mässade satanistisk krigsföring i Rockklassikertältet.

Att Sweden Rock lyckades matcha årets musikkavalkad med sommarens bästa öppningshelg tackar vi vädergudarna å det djupaste för. Bekvämlighetsfaktorn denna andra dag var på topp när solen spred sina värmande fingrar över alla hårdrocksfanatiker.

Vad passar då perfekt till ett somrigt landskap om inte lite aor för att mjuka upp alla möra kroppar och bultande huvuden? Irländska Dare låter precis lika smäktande och lent som under sina glansdagar i slutet av 80-talet. Ett sound som värmer upp öronen under en stund i gräsbacken framför Sweden Stage, inför kvällens betydligt tyngre underhållning.

Dagens soundtrack till solnedgången stod det svenska dödsproggundret Opeth för. Att se dem på festival är alltid lite speciellt, bra blir det, men festivalformatet är inte direkt bandets mest optimala arena. Deras dynamiska bredd som sträcker sig från brutal dödsmetall till finkänslig proggpop behöver ofta en mer intim scen än stora Festival Stage. Även om det bjuds på vackra verk som Eternal Rains Will Come och Windowpane, blir merparten en hitkavalkad av bandets hårdare sida med Deliverance, The Lotus Eater och The Grand Conjuration. Som vanligt ett utmärkt utförande, kompletterat med Mikael Åkerfeldts brittiskt torra stand-up-snack.

Om Opeth lät musiken tala, så tog Mötley Crüe till det mesta för att försöka gömma den. Med en imponerande show och pyroteknik levererades manöver efter manöver för att styra bort uppmärksamheten bort från sångaren Vince Neils bristande förråd på konsonanter. Den frontman och sångare han en gång var är nu mer djupt begraven. Genom att glömma texter, komma ur takt, snubbla över ord och hänga över textmonitorer är han inte bara orättvis mot sitt band, men framför allt mot alla fans. Han ser smärtsamt medveten ut om sin bristande förmåga att bära upp de enkla melodier och texter han en gång var med och skapade.

H.e.a.t.

Som en skänk från ovan avslutade Upplands Väsbys stoltheter H.e.a.t natten på Sweden Stage. Bandet har vuxit enormt från den unga aor-outfit de en gång var, till att vara en av scenens allra starkaste representationer av klassisk melodisk hårdrock. Bandets idol-värvning av Erik Grönwall var ett elementärt steg i den utvecklingen och deras tuffare riktning gör dem framför allt gott i live-syften. De nya låtarnas riffigare karaktär dominerar setlisten och höjer tempot, men tar också energi från deras mer melodiska bitar vilket får mig att sakna nyanser av deras tidiga neondrömska 80-talsbitar.

Bloodbath.

Få festivaler kan sätta band som Toto och Bloodbath under en och samma kväll. Men det är precis vad Sweden Rock gör, om och om igen.

På många vis skulle Toto kunna vara en ganska lättsam inledning på festivalen, deras hits kan mana upp till allsång knappt innan första riffet har slagits an. Och även om Toto självklart levererar sina erkända melodier med bravur och nostalgi, lyckas de ofta slita ut dem i jammiga passager som tycks underhålla bandet till betydligt högre grad än vad det gör mig. Det är alltid en fröjd att höra fenomenala musiker briljera, Toto agerar i elitklassen, men det rinner av mig utan att riktigt slå an någon känsla.

Moshpit under Exodus.

Det är självaste motsatsen till vad Bloodbath gör. Dödsmetall må behöva teknisk kompetens men musiken gräver upp en så jordig brutalitet att grusdimman runt 4Sound Stage blir rent av behaglig. Bandets tredje och brittiska vokalist Nick Holmes (Paradise Lost) har jämfört med bandets tidigare kakmonster (Peter Tägtgren och Mikael Åkerfeldt) en raspigt stramare röst, utan det där typiska Florida-djupet. Men med sin djävulsdyrkande uppsyn, iklädd lång rock och upp och nervänt kors storlek XL, besitter han ett minimalistiskt scenspråk som kraftigt kontrasterar till manglet och utgör en perfekt frontpersona.

Nattens höjdpunkt (och mycket möjligt hela festivalens) är dock Ghost. Linköpingsbandet som nyligen invigt den tredje installationen av Papa Emeritus, är ikväll självklara på den stora Rock Stage. Tro mig när jag säger att vi kommer vänja oss vid att se bandet på dessa stora scener i framtiden. Bandet visar med sin nya dekor och sina diaboliska masker ett självförtroende som osar storhet. Sättet hur de namnlösa gastarna för sig, höjer sina djävulsformade händer och lirar satanisk heavy metal är förföriskt övertalande. Inte ens när sextetten tar sig an nya osläppta låtar uppstår någon nervös tristess, verkens mörkt hitiga karaktär sätter sig omgående och känns som självklara redan första gången de når mina öron. Välkommen Papa nummer tre, du har en ljusbringande tid framför dig.

/Christoffer Bertzell