Den lilla polska staden Płock ligger en jättevarm tågresa från Warszawa, precis vid floden Wisła. Den är ungefär som Hultsfred brukade vara eller Emmaboda fortfarande är, ganska lugn och händelselös under större delen av året, men så en helg varje år (i Płocks fall två, eftersom det arrangeras en reggaefestival här också), förvandlas den till något slags hedonistiskt musikmingel kombinerat med utomhusdisco på en sandstrand. Just nu pågår Audioriver för tionde gången i ordningen, en halvalternativ, elektronisk festival, med akter som Simian Mobile Disco, Tiga och John Talabot som några av huvudakterna.

Just sanden var en överraskning för de flesta som inte varit här tidigare. De med koll har flipflops som de sparkar av sig när de dansar, vi andra tömmer sand ur skor och strumpor i oregelbundna intervaller.

Eller så går vi till den H&M-sponsrade pysselhörnan och sprejar textilfärg och klistrar glitter på varsitt par gratisskor.

Igår spelade Hercules & Love Affair på stora scenen, en ganska folklig show som innefattade ett par klädbyten (från brokigt mönstrad kostym, till mindre brokig skjorta, från svart jumpsuit till klänning). H&LA är det perfekta Main Stage-bandet, de kör hitsen, de har spexiga mellansnack och de ropar saker som får publiken att jubla: ”På vårt språk heter det [plokk], men ni säger [plosk]”.

Jag föredrog de mer dansfokuserade akterna, som Barcelonabaserade dj-duon Fur Coats ganska mörka, industriella Berghain-techno och Ben Klocks hårda avslutningsset back to back med Marcel Dettman, vilket pågick fram till kl 07.

Brittiske Joy Orbison och hans karga techno hade några av de snyggaste visualsen, i form av diagram, grafer och digitala klockor på snabb nedräkning, vilket fick hela cirkustältsscenen att kännas som en kontrollpanel i ett gigantiskt rymdskepp.

Längst bort, på den gulliga lilla housescenen, där marken är fast och campingområdet ligger runt hörnet, spelade Kalipo klipp-och-klistrig myshouse innan Bicep tog över och stängde scenen med italohouse och snurrande överarmar i neon bakom mixerbordet.

Så här såg det ut när jag vandrade hemåt någon gång strax före gryningen. Då hade de flesta inte slutat dansa.

/Sara Berg

Gagnef 05.30 på söndagen.

Det positiva med när det regnar på festival är hur glada alla blir när det slutar och solen kommer fram. Efter två dagar med frekventa skurar och spöregn blev sista dagen av Gagnef 2015 en lyckans dag.

De som inte sov till klockan 15 (jag) kunde ägna förmiddagen åt att bada i tjärnen 10 minuter bort, gå på loppis, titta på konst i Missionshuset och se en uppskattad spelning med AnnaMelina.

16.00 startade den årliga konstauktionen. Fulla människor som budade och betalade några tusenlappar för verk av erkända konstnärer som Linda Spåman (utställningen ovan).

18.30. Efter auktionen i amfiteatern var det dags för den hemliga akten som alla visste var Amason. Bandmedlemmarna trängdes, bytte instrument och plats på scen, hade mellansnack om bebisar som blivit gjorda i Gagnef, sjöng på engelska och på svenska. Solen brände på axlarna och Amanda Bergmans röst var otrolig. På taket till ett ljudbås längst upp på läktaren stod några av arrangörerna och såg ut över sin skapelse och poppade en flaska bubbel.

00.30 var det dags för Madi Banja att spela på dansbanan. Han hade bara 30 minuter på scen innan nästa band skulle upp men var ändå tvungen att köra Inga problem två gånger för att fylla tiden. Det var autotune party, också i mellansnacken, och Lorentz kom upp och gjorde Du och jag.

01.45. Bandet Uran, som tidigare under dagen svinat loss och fått polisen att besöka festivalen, hade en jobbig spelning där tio gubbar bar vita overaller, kände sig tuffa med gitarrer och brölade.

02.15 kom sista dagens, kanske festivalens, höjdpunkt. För oavsett vad man tycker om Joys musik så är hon helt fantastisk på scen. Mäktig som få. Något som blev extra tydligt när både Lorentz och Madi Banja kom in och gjorde Där dit vinden kommer. Det enda man kunde titta på var Joy. Sedan, för att toppa, kommer Zara Larsson in på scen i röd hiphop-mössa och krigsmålning i vitt. Tillsammans gjorde de Joys största hit Kattliv. Måste använda ordet mäktigt igen.

/ Jenny Nordlander

Det är en småkylig vykortsidyll jag anländer till på fredagen, men det är betydligt varmare stämningsmässigt. Jag hinner knappt klampa över sågspånshavet in på campingen innan en främling erbjuder mig en kall öl. ”Gagnef är som Söder fast alla är mycket mer avslappnade”, sa en vän till mig en gång. Och visst, ingen kan förneka parallellerna. Jag går förbi Lång-Kalle som spelar skivor i ett bås, köper dricka i ett stånd med skylten ”Åsögatan 166”, funderar på om Stutterheim sponsrar festivalen. Hinner reflektera över att det här förmodligen är den enda utomhusfestivalen i Sverige där lika många dricker cava ur medtagna cavaplastglas som öl. Sedan slår klockan ett och det är dags för dagens konserthöjdpunkt – Sabina Ddumba.

Temperaturen har sjunkit till tio grader men när 21-åringen från Fisksätra tar sin första ton värmer det bättre än den medtagna vinterjackan. Med Dalaälven i bakgrunden, björkar och faluröda stugor är det inte omöjligt att det här är Sveriges vackraste scen. När Effortless börjar är jag övertygad – det är landets vackraste scen och Sabina borde alltid stå på den.

Så vad görs på Skankaloss just nu?

Den här centralt placerade spånbollen blev precis klar. Det tog fem dagar att göra den.

Man kan röka pipa och klättra i träd.

Eller dansa på bryggan.

Eller göra svinstora såpbubblor, som vår NG-medarbetare på bilden.

/ Nathalie Borgman Peters

 

Medan mina vänner på Roskilde är färdiga och så bakfulla att de ser ljuset och mött sina skapare vaknar jag lugnt till ljudet av mitt alarm för festivalens sista dag, och hinner precis med hotellfrukosten.

 

Det är söndag och på båten ut mot festivalområdet har jag med mig Fireball som färdkost. Gårdagens timmeslånga kö till båten har i dag bytts ut mot att båten istället väntar för att det är för få ombord. ”Så är det alltid på söndagen.” säger min nya finska vän. ”Vi finskar kan dricka på Ruisrock, men på sista dagen är vi döda.” säger hon, blicken på min Fireball jag precis svept.

 

Gårdagens avslut på festivalen med Axwell och Ingrosso känns som en dröm när festivalområdet nu knappt är befolkat, man kan gå utan att ramla på en full finne och funktionärer kollar sina mobiltelefoner för det inte finns någonting att göra. Mina steg siktar jag mot en av barerna men får ett ”We’re sorry, we’re out of everything. Except this!” och visar upp några centiliter champagne som hon häller upp i ett plastglas. ”It’s ok!” lägger hon till när jag plockar fram mitt kreditkort. Med ett leende säger jag tack och går iväg med ett glas champagne jag druckit färdigt efter ett svep. Plötsligt var jag på en efterfest hos någon man inte känner där all dricka är slut och alla har däckat. 

 

 

I den något glesa publiken på dagens första spelning, A$AP Rocky, syns fiskehattar var jag än kollar. Tio över sju, tio minuter senare än när Rocky skulle gå på scen står scenen ännu tom. Medan jag fläktade mig i den grillande solen ber en finsk snubbe, Aleksei, om att få låna pappret jag fläktar mig med. Så fort jag sagt att jag är svensk droppar han exakt alla svenska artister han vet. Efter vad som känns som en månad senare blir jag tvungen att applådera honom för kunskapen han besitter. Silvana, Robyn, Adam Tensta, Alesso, Seinabo Sey, Petter och Stor. ”Finland är sämst på musikexport” lägger han till smått sorgsen. Plötsligt är klockan halv åtta och ingen Rocky på scen ännu. Det är då festivalens konferencier, en clownklädd äkta finsk man, säger att det är tekniska problem som ställt till det men att det skulle vara värt väntan.

 

 

Tio i åtta, tio minuter innan spelningens egentliga slut springer en något irriterad men hypad A$AP Rocky upp på scen med sina click-bröder Nast och Twelvy. I mitten av publikhavet har vi skapat en mild moshpit, mina solglasögon flyger av mig högt upp åt helvete och jag blir slagen i levern. Under Fuckin’ Problems har även resten av publiken vaknat till och mainstreamlyssnarna känner också ett sug på att bli skadade.

 

Han kollar ut mot publiken, ler jävla gulligt som han alltid gör och säger ”Shit, Finland.”, precis samma ord jag ville ropa ut. 23 minuter in på spelningen säger han att han är tacksam för att vi kom dit, trots de tekniska problemen. Främst är han tacksam för att han, med resten av sin Mob, är den enda renodlade internationella hiphopakten på festivalen. ”I just hope I’ll have the opportunity to come here again soon.” och går av scenen. Fan Rocky, jag hoppas också det.

 

Som enda native svenska reportern på plats (vad jag vet i alla fall, var fan gömde ni er annars?) så kände jag att jag även skulle vara rapportera om modet från andra sidan Östersjön! Jag levde min dröm och fick gå fram och säga att jag är ”a Swedish journalist” och fråga om jag får ta en bild. Nedan har jag sammanfattat denna samling i en härlig gif för er pleasure:

 

 

Japp. Jag vill aldrig igen se en Kånken i mitt liv.

 

På scenen Niitty, festivalens största, väntar tio personer på Disclosure för att avsluta årets Ruisrock. Festivalområdet har redan nästan blivit tomt och det känns nästan som att någonting är fel. Har allting ställts in? Går det något virus på området? Ovetandes ställde jag mig vid Disclosure-scenen och inväntade bröderna tillika duon. Några låtar senare, några tidigare hits och några helt nya, finner jag mig helt malplacerad med mitt hoppande och skrikande. Vid kravallstaketet framför mig sitter en vakt och stretchar, på scenskärmarna syns publik som mer ser ut att vara på bio än på en electrospelning och det är så dött att det känns som att jag med mina 187 centimeter och rop sticker ut för mycket. Jag blir tvungen att lämna för att allting blir lite för awkward. Var energin helt slut, Finland? Varför avslutar ni en festival så milt? Tog pengarna slut på gårdagens fyrverkerishow?

 

 

Jag finner min väg till hamburgarståndet i en helt tom foodcourt (samma som under gårdagen krävde polisstyrkor för att undvika kravaller) och försöker med varje bett förtränga den maximalt antiklimaxiga avslutning på en annars skitfet festival. Finland: ingen går på festival en söndag. Och enough med Kånken nu. Vi ses kanske nästa år.

/Patrick David, en väldigt svensk festivalare

PS. Ruisrock lockade i år 95000 människor och slog därmed rekord igen. 2014 besökte 93000 personer den finska festivalen.

Så lägger vi ännu en upplaga av Roskildefestivalen till handlingarna, och kan med facit i hand återigen konstatera att danskarna är något av en förebild för oss svenskar när det kommer till den här typen av aktivitet. Festivalen fortsätter varje år att utvecklas när det kommer till hållbarhet (till och med kisset tas om hand, blir till ny öl), mat och logistik. Sen att de envisas med att ha de fetaste bokningarna i norra Europa får givetvis också sättas på pluskontot. 

Något bedrövade att vi missade torsdagens Florence & The Machine-spelning (nåväl, hon kommer till WOW) beger vi oss ut för att möta vad som visade sig vara en Seinabo Sey i absolut toppform, även om hon enligt egen utsago led något av pollenbesvär. Tre år tidigare stod hon som bakgrundssångerska på Orangea scenen, nu själv på den bra mycket mindre Apollo. Något som inte rör sångerskan i ryggen, utan hon ser det snarare som positivt då den senare är ”mycket snyggare”. Allt som allt en värdig inledning på festivalens slutspurt. 

Efter ett snabbt besök på Barrington Levy, vars framträdande inte kommer att få några spaltmeter i musikhistorieböckerna även om han stod för dagens roligaste catchphrase ”Are you reagge?”, tar vi oss vidare till Arenascenen och Thåström. Där väntar oss en suggestiv matta av ljus och distorsion, framför av fyra femtioplussare i svarta skjortor med uppknäppt krage. Vi konstaterar att det än är krut i karln, även om inte konserten lyfter skyhögt publikmässigt. En höjdpunkt dock när allsången kommer igång under Sönder Boulevard. 

Tillbaka till Orangea scenen och Nicki Minaj. Här lyfter det REJÄLT. Det enda minuset i en spelning där det är omöjligt att inte stå med ett fånigt leende på läpparna, är att den är något för kort och helt utan extranummer. 

Alltså nicki minaj, på @orangefeeling?!! Så satans bra. pic.twitter.com/HTmJ2SBJER

— pelle tamleht (@pelletamleht) July 4, 2015

Denna film säger väl i princip allt? 

Festivalen avslutas med nästan tre timmar Beatles, framförd av Sir Paul McCartney himself. Allsång till Hey Jude, Let it Be och ett rungande fyrverkeri till Live and Let Die. 73-åringen spelar bas, gitarr, ukulele, piano och i princip alla andra instrument själv. Hyllningar till både John och George hinns med. Ni som har möjligheten att se honom i Stockholm senare i år, gör det. Såhär borde varje festival avslutas. 

Tack för i år, Roskilde.