Festivalbesökarnas nattliga intag av Koskenkorva verkar ha marinerat dem utan att ha tagit kål på dem. I kön till båten som tar oss ut till festivalön är finnarna redan packade. En finsk kille pratar med mig om att vi svenskar är bättre på allt men att finska folket vägrar prata om det.
Han nämner att det går skitdåligt för Nokia, att vi är snyggare, pratar bättre engelska och att de gett upp i Eurovision så länge Sverige deltar. Jag ler och i huvudet dyker det upp bilder på Måns Zelmerlöw som dansar med sina svettfläck-lösa armar. Jag vågar inte vara patriotisk, ”Haha!” är det enda som lämnar min mun.
Pharrell blir min första spelning för dagen. ”We’re not in the US! We’re not in France! We’re not in China!” ropar han ut mot det proppfulla publikhavet. Till svars får han ”NO” mellan varje land han nämner. ”We’re in Finland!” skriker han och håller ut mikrofonen mot publiken. Det är då hela publiken i patriotisk symbios skriker ”YEEEEES!” och mina trumhinnor drar åt helvete. ”When I say Fin, you say Land” lägger han till.
Han drar igenom några av sina nya låtar från senaste albumet lite smått lamt. Dansarna är inte helt med och Pharrell verkar ha kommit upp i sin ålder fastän han ser ut att vara yngre än mig när han i själva verket är dubbla min ålder. Det är först när han säger att han vill ta oss tillbaka i tiden och spela några klassiker som publiken, och han, verkligen vaknar till. Han frågar oss om vi hört talas om N.E.R.D. och jubelropen verkar höras från kilometers håll. Det är då medlemmarna ur hans gamla band hoppar på scen och det känns som att det är just då spelningen börjar. Var Pharrell just förband åt sig själv?
På väg mot VIP-området ramlar jag på en solande finne i gräset, men det är hen som hinner be om ursäkt först. Jag ler, nickar och rusar iväg. Ruisrocks VIP-biljett kostar ungefär dubbla standardbiljetten och ger dig VIP-områden, tillgång till champagnebarer, lyxig buffé bestående av olika finska rätter som alla innehåller rödbetor i olika format, tillgång till genvägar mellan varje scen så man slipper bli spydd på samt tillgång till båten till festivalområdet.
Mätt på veganska biffar och attackerad av vad jag trodde var guacamole som visade sig vara wasabi, går jag mot strandscenen för att se vår svenska stolthet Veronica Maggio. Hon öppnar med Hädanefter och möts av en publik som, i alla fall i refrängen, kan texten felfritt. Under Trädgården en fredag sjunger alla med och hoppar till musiken, ovetandes vad för struggle Trädgården-kön är. Jag tar ut mitt Trädgården-kort ur min plånbok och vajar det i luften, visandes att jag har löst hennes problem. Hon ser mig inte och jag lägger sorgset tillbaka kortet. Som encore hoppar Veronica tillbaka på scen för Sergels torg och beskriver platsen som ”Stockholms deppigaste. Eller kanske inte, beroende på vilken karaktär man är.” Jag skrattar rätt ut, den enda i hela publiken. Allas ögon mot mig.
Några timmar senare finner jag mig själv i den största publiken jag någonsin varit med om. Framför oss lyser Axwell ^ Ingrosso-loggan, alla verkar peppade och packade och en snubbes backslick framför mig petar mig i ögat. Redan från att duon gått på scen börjar fyrverkerierna och pyrotekniken lysa upp landskapet. De blandar egna hits med EDM-kollegornas singlar och remixer och marken på ön bokstavligen studsar av alla människor som hoppar, fastän ett gäng bredvid mig är uppenbara hårdrockare. Visserligen gör de det i otakt, men de låtsas i alla fall älska det. Är housespelningar en nöjespark mer än de är musikakter? Jag hoppar vidare i publikhavet.
Plötsligt står jag där, svenska housefenomenet på scen framför mig, deras remix på Tove Lo och Alessos hit Heroes ur högtalarna och jag med en insikt: jag har aldrig varit så här jävla svensk.
/Patrick David
