Jag hoppade över Håkan Hellström-konserten (det ryktas om att han fick 10 miljoner för att spela på WOW?! o_O) för att få en bra plats på Miguels konsert. Man hörde ändå Håkan medan man väntade, och jag kunde inte låta bli att fyllas av intensiv glädje när ”En midsommarnattsdröm” revs av i en boogieversion. När Håkan sa hejdå sa han ”jag sätter på en låt som ni kan lyssna på i väntan på The Knife” som om det inte fanns något att göra i väntan på konserten som skulle börja en och en halv timme senare. Jag vet inte om Håkan Hellström har hört talas om Miguel, men jag tror att han skulle gilla honom. Det här är nämligen en sångare, låtskrivare och showman som slår det mesta. För mig och för många andra var Miguel en av de absoluta höjdpunkterna inför Way Out West, inte minst efter att alla som såg honom i Stockholm i våras snackat om hur bra han var live. Vi blev inte besvikna.

Miguel var precis som väntat enormt professionell live, vilket var en fröjd att se – vartenda danssteg, varrenda takt, allt var perfekt inrepat. Det var en välregisserad R&B-show i den bästa bemärkelsen. Miguel sjöng så otroligt bra – godnatt alla som tror att alla moderna soulsångare är beroende av autotune. Han strippade inte lika mycket som i Stockholm, men det var fint när han efter halva konserten tog av sig sina solglasögon, hur genomtänkt det än var så kändes det som man kom honom närmare när han visade sina ögon. Han dansade som Jackie Wilson och sjöng som Sam Cooke, och vilka låtar han har: ”Do you”, ”Sure thing”, ”Adorn”, ”All I Want Is You”, ”How Many Drinks”… det känns som detta bara är början, som om Miguel kommer släppa många klassiska soulalbum precis som Marvin Gaye eller R. Kelly. Det känns bra.

Det enda som jag tyckte var lite bull var att trummisen inte kunde vara lite mer chill. Varje låt skulle överösas med hårdrockslika fills och ett ös som låg ganska långt bort från den R&B som Miguel gjort sig känd för. Det matchade den muskulösa liveshowen såklart, men det var övertydligt om man säger så. Det kom i vägen för Miguels sång, som ju ändå borde ha huvudrollen på en Miguel-konsert. Men men. Det var ändå en knäckande bra konsert, och efteråt var man så omtumlad att man (i alla fall jag) hade svårt att uppbåda något större intresse för The Knifes cerebrala show.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

”I don’t want to have to compromise my morals in order to make a living
I dont want my words to be taken out of context
I don’t want to be infantilized because i refuse to be sexualized
I don’t want to be molested at shows or on the street by people who perceive me as an object that exists for their personal satisfaction”

Grimes skrev i våras ett argt öppet brev på sin tumblr där hon gick till attack mot den sexism som omger henne och alla kvinnor, i synnerhet kvinnor i offentligheten. En av många anledningar till att älska henne. På Way Out West gjorde hon en toppkonsert. Flankerade av två coola dansare sprang hon fram och tillbaka mellan scenkanten och sina syntar och sjöng sina underbara förvridna moderna poplåtar. Grimes motbevisar alla trötta gamlingar som tror att elektronisk pop handlar om att trycka på play och sedan sjunga över en färdig bakgrund. Hon skapar i stunden, tweakar alla ljud på sina syntar, ingenting är någonsin klart, allt är öppet för diskussion. Det är pop som inte är instrumental men som är bortom texter, eftersom Grimes sång är så full av effekter och ekon att det inte går att urskilja orden. Hon är så fruktansvärt musikaliskt begåvad och så fruktansvärt cool, det går inte att inte älska henne. Och nog älskade publiken henne på Way Out West. Beatsen pumpade euforiskt, alla dansade. Grimes låtar låter ofta . Det var härligt att få uppleva på hög volym utomhus.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Om man hade sett en konsert med ett band bestående av fyra hårt rockande män,  som i mellansnacket hade snackat om vad de vill göra med sina croupiers efter spelningen,  så hade man kanske tyckt det var lite ofräscht. Nu består Haim av tre systrar och en manlig (ej besläktatd) trummis. Och man tycker inte att de är ofräscha, tvärtom tycker man att de är coola. Är detta fel? Nej. Kön har betydelse. Kontext har betydelse. När Haim leker med rockklyschor bekräftar de inte en könsmaktsordning, de utmanar den, för de tillhör inte patriarkatet själva, de tillhör inte det vinnande laget. Därför är det logiskt om det finns en acceptens, till och med en uppmuntran, mot deras stil.

Haim släpper snart sitt debutalbum, efterlängtat av bland annat undertecknad. De spelar rock som den lät precis innan punken kom – behagligt headbangande riff,  trum-fills, Fleetwood Mac-snygga sångmelodier och tight, clean produktion. Det svänger på ett sätt som ibland tangerar den Nile Rodgers-disco som hyllades av Daft Punk på deras senare skiva, särskilt på den underbara singeln ”Falling”. Det är hårt men aldrig skränigt. Och de tre systrarna Haim är både charmerande och coola i sitt mellansnack, det är svårt att inte gilla dem. Kanske är det ännu roligare att se dem live efter att skivan släppts, så att man har hunnit lyssna på den och få en relation till alla låtar. Det känns hur som helst bra att om 2001 var The Strokes så är 2013 Haim. Uturuses before duderuses.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Vid entrén till GBG filmstudios där Lorentz & Sakarias ska spela står en kille och argumenterar med vakten med gråten i halsen. ”Jag… Vill ju bara… Se Lorentz…” ”Nej du är för full.” ”Snälla jag vill ju bara se Lorentz…!!!”. Och det är lite religiös stämning bland de runt 2000 personerna som hade tagit sig dit. När Lorentz & Sakarias kommer in och kör typ, öh, den bästa låten nästan direkt, ”Nike”, hade hade Nikeloggan snaggad i nacken boy, var det svårt att inte bli jävligt peppad. Känslan på senaste skivan är ju ganska tung, liksom sentimental, nostalgisk och lycklig på samma gång. Känslan av att stå på ett dansgolv med händerna i luften och veta att man aldrig kommer minnas just det här dansgolvet men, att allt är en dimma, att världen brinner därute, att man har sårat någon, att det aldrig går att inte såra någon, att kärleken ändå är större än allt. Att vara 24 och tänka ”så många goda vänner man tappade längs vägen var tog de världen”. När det känns som ens hjärta är uråldrigt, ärrat, men ändå så jävla levande, bankandes i 180 bpm.

Det är Lorentz & Sakarias sista spelning efter en turné nu i vår och de är jävligt glada att vara på Wow, det märks. Men samtidigt är det den där sentimentala känslan, nostalgin över nuet. ”Vi kommer alltid att minnas det här.” Publiken är rätt seg, jag vet inte riktigt hur man kan stå still men börjar undra om inte de där stela pinnarna som envist vägrade röra sig på Knifespelningen tog sin tråkmobile direkt till Lorentz & Sakarias. Och jag börjar fundera över det där, att stå helt stilla på ett gigantiskt dansgolv, med armarna i kors, helt apart från omgivningen, vad är det egentligen? På Knife var det väldigt tydligt att de ville involvera publiken, att alla skulle dansa, som en kollektiv virvel av kroppar. Och även om L&S kanske inte använder sig av samma teoretiska termer så handlar det om att vara en del av något större, att stå på ett dansgolv, att gå upp i något uppfuckat, att glömma bort sig själv för i alla fall en låt. Att stå där med armarna i kors, att vägra låta sig påverkas, det är märkligt, på gränsen till oempatiskt. Och nä, alla måste inte röja, men att inte låta musiken påverka en fysiskt, inte nedlåta sig till att känna känslan i kroppen, inte låta basen dra igenom en som en autobahn, det tycker jag är tråkig stil!

Lorentz & Sakarias körde alla bra låtar och som bonus körde bästa Alexis Weak en låt på slutet! JJ gästade även men tyvärr var den andra medlemmen i JJ med på scen, även känd som ”den störiga killen utan någon funktion som alltid fuckar ur på scenen.” när Elin Kastlander sjöng. 

(Tillägg: vakterna på GBG filmstudios var extremt osköna, verkligen på sin vakt. Så fort någon såg lite trött ut var de framme och ”kollade läget” på ett hotfullt sätt. Folk var inte ens så fulla, men vakterna lade lite sordi på stämningen med sin osofta 1984-stil.)

/Sanna Samuelsson

Han kallas både evig underdog och Sveriges största artist. Klart är att Håkan Hellström år 2013 är så pass folkkär att han inte längre behöver sitt efternamn. När Göteborgssonen under fredagskvällen uppträder i staden han så ofta skildrar glimrar det mer än vanligt. Detta trots att Håkan återanvänder både ett och två mellansnack från sin spelning på Skansen i Stockholm. Men jag tror egentligen inte att ni är så intresserade av hur jag upplever Håkan när han far runt med sitt Phil Lynott-rufs och river av hits iförd Christiania-linne. Jag tror att det är det här ni vill ha (håller tummarna att det är nedanstående Hellström väljer att upprepa nästa gång) :

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du får mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång lång tid

Kom igen Lena

Extranummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnattsdröm

Du är snart där

/Sara-Märta Höglund