Här är han som inte kom med på Sonics lista och hans två (2!) timmar långa radda av Greatest Hits.  

Mot en svinsnygg, rosa backdrop som var som hämtad direkt ur det gamla barnprogrammet där ett litet tåg åkte runt små miniatyrhus i vinjetten (namn, minns någon?) stod mannen som snart har sin egen kvällstidningsbilaga. Han har en lång grön scarf och han frågar publiken menande om de har gjort sin plikt och sett Hästpojken som spelade några timmar innan. Publiken nickar, och Håkan är nöjd. 

Hästpojken fick kvällssolen under sin spelning där Caligula var bäst. 

Håkan fortsätter sedan med att förklara varför han egentligen stammar på Du kan gå din egen väg (det rör sig om en vän). För min del får Håkan gärna vara den evige 17-åringen. Allsången till Nu kan du mig så lätt blev kanske lite mjäkig i jämförelse med vad hans fans KAN uppbringa men det är fortfarande i sådana stunder, eller i mer klubbiga låtar som Klubbland som det känns mest under huden. Allt är dramaturgiskt planerat in i minsta tempoväxling, och inget nytt kuppas in i den tighta ramen. Men som alltid, himmelen brinner när Håkan spelar. Under den avlslutande Du är snart där kommer jag ändå på mig själv att undra om han inte har blivit lite gammal ändå. Det kanske inte spelar någon roll. Magin kommer finnas där i minst tjugo år till. 

Gårkvällens Putte i Parken var festivalens kanske tyngsta dag bokningsmässigt, med Håkan som festivalens kronjuvel att stoltsera med. Det blir lite problematiskt när landets mest älskade artist ska spela sist av alla på kvällsschemat. Oavsett om du rest till festivalen för Lillasyster, Looptroop eller Näääk&Nimo så går det inte att ducka för det faktum att Håkan går på klockan halv tolv. Det blir som ett julaftonsskimmer över hela dagen, även om din väntan är inte är av det mest entusiastiska slaget. 

Tidigt på kvällen spelade Lune inne på teaterscenen. Jag minns att hon en gång berättade att musik är som sport för henne. Och tävlingskänslan fanns verkligen i gårdagens show. Med klädombyten, hemmasnickrade ljuseffekter (bland annat att tända en tändare bakom en flaska rosé för ett chockrosa sken på kinderna), badtofflor och Putte i Parkens bästa jävla röst fångade Lune in allt det som man kan önska sig av en artist. När Leave the world behind kom dansade tio tjejer bakom scenstaketet som i trans. Och man älskade Lune för att hon fick dem att göra det. Hade konserter verkligen varit en sport, hade Lune vunnit i min bok.

Festivalens bästa indian och sidekick. 

Lite senare, på samma scen, uppträdde Lorentz & Sakarias med ytterligare ett ben av deras oändliga turné. Många hade tagit sig dit för att se dem, och alla Putte i Parkens olika publiktyper fanns representerade. Konserten inleddes direkt pang på med Sommarsnö, med en väldigt omedelbar känsla som skulle hänga med under hela spelningen. Big up till deras trummis Kalle Perlskog, som lyckas ta den produktion (som gav dem en Grammis) till live-scenen som om det var den naturligaste saken i världen. Duon var i mer symbios än vad jag tidigare har sett dem i, deras dansande, avvägande mellan tempo i låtarna och uppenbara scenglädje landande direkt på publiken som löd deras minsta vink. Att höra en kör av unga tjejer, äldre män i rutiga skjortor och tonårskillar i grupp (varav en var väldigt mån om att ge sina solglasögon till Lorentz) sjunga med i Molnen, var en av festivalens starkaste stunder. 

Kom hem nyss. Det känns rätt skönt att vara hemma och se klart alltihop på lagom avstånd. När man väl är där är det liksom ganska svårt att greppa vad folk håller på med och vad det hela är bra för. Är de där för de ofta gäsptråkiga och superinterna seminarierna? För att slå igenom i media? För att knyta kontakter? För att smida planer?

En sak är i alla fall säker, Almedalen är verkligen inte den där ”demokratiska mötesplatsen som vi ska vara stolta över” som varenda internationell besökare passat på att säga så fort de fått uttala sig i en public service TV-soffa under veckan. Kom igen – vilka har råd att vara där egentligen? Visst att Göteborgarna pumpar upp priserna när Stockholmarna invaderar under Way Out West men det är inget mot vad det kostar att bo i Visby (och i sann stockholmsanda är det creddigast – och dyrast – att bo innanför ringmuren). Har svårt att se att nån som inte har politik som jobb ser ett värde i att betala minst 2000 kronor natten för att se på lite dassiga seminarier och lyssna på Reinfeldt – LIVE! Det skulle väl vara statsvetare då. Så atte… jag har iaf haft kul om nån undrade.

Veckans roligaste

DJ battle

Ex redax Attladottir stod för de enda lyssningsbara låtarna på Almedalens DJ Battle där hon representerade sin nya tidning Aftonbladet. Dj Batteln är ju annars veckans ultimata revenge of the nerds-fest där alla som var för upptagna med att dela ut flygblad för sina ungdomspartier i gymnasiet får en ny chans att festa lite. Ni tror mig inte? Kolla bara på alliansens aggresivt awkward publikfrieri. Finansmarknadsminister Peter Normark och ordföranden för centerns studentförbund (tror jag). Aldrig sett två  personer ”röja loss” och ”festa” så mycket innan.

Debatt-SM

Daniel Suhonen vann rättvist när han rätt enkelt smashade in boll efter boll till fördel för nästa års valfråga – stopp för vinst i välfärden eller inte? Ryggbiffshögern är en modern klassiker som nog kommer segla upp som lite slapstickförolämpning fler gånger innan året är slut.  Enda snesteget var när han blandade in sin döda morsa i sammanhanget. Under bältet!

Rykten

Kent Ekeroth ska uppenbarligen ha blivit lite sur när någon gled in före honom i baren och beställde ”Två järnrör, tack”. Classic!

Det var allt!

/ Björn (som härmed tackar för sig, fortsätt följa hans krokiga stig genom samtiden här)