Första dagen på årets WOW var för min del trevlig men inte direkt magisk. Och det säger jag inte för att jag kände mig som en idiot som gick omkring i gummistövlar i väntan på ett regn som aldrig kom, utan för att konserterna inte var jätteroliga. Neil Young & Crazy Horse ställde in ett par timmar innan de skulle spela, riktigt tråkigt eftersom deras senaste skiva ”Psychedelic Pill” var oväntat bra. Tame Impala och Beach House var båda bra, men rätt lika varandra musikaliskt (Pitchfork-indierock av bästa kvalitet) och Omar Souleyman var, trots publikens entusiasm och det glädjande i att den absurda storyn med hans inresetillstånd fick ett lyckligt slut, inte jättekul live. Jag såg i alla fall två bra filmer på Way Out Wests biovisningar – Noah Baumbachs ”Frances Ha” och Wong Kar-Wais ”The Grandmaster” (med fantastiska skådespelarprestationer av Greta Gerwig respektive Zhang Ziyi) – och kom in på klubben som jag ville till, RBMA @ Clarion Post, för att se Mykki Blanco.

Han hade två uppvärmande akter (varav den andra, transsexuelle Boy Child som gjorde en suggestiv tolkning av Destiny’s Childs ”Say my name” var asbra) men när Mykki Blanco gick på scen var det ingen tvekan om vem som var kvällens stjärna. Klädd i bermudashorts, tejpade bröstvårtor, bak-och-framvänd keps och löshår i luggen rusade han runt på scenen och rappade med en underbar frenesi, som en Redman som hängt på Berghain de senaste 72 timmarna. Jag blev lite besviken över att min favorit-Mykki-låt, ”Ace Bougie Chick”, slarvades bort – han rappade första versen lite slappt över ett helt annat och mykke sämre beat – men så är det ofta på hiphopkonserter, lite random. Man ska vara glad att man slapp en livetrummis och en keff basist (fast det är kanske bara rappare som har blivit rätt stora och får för sig att livemusiker är den ultimata lyxen som kör med sånt). Ljudet var inte så bra, men det irriterade inte mig så mycket, det fanns en punkig energi som gjorde konserten ganska ljuvlig. VIlket accentuerades av att Mykki Blanco hoppade ut i publiken och moshpittade, helt vild. Jag rörde vid honom och kände att jag rört vid en legend. Det är inte alla artister som får en att känna så.

Idag är Angel Haze en av dagens absluta höjdpunkter. Intressant att de största hiphopartisterna på årets festival är icke-hetero. Okej, med undantag för Kendrick Lamar, men ändå. Förändningens vindar blåser.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Tame Impala med flygande tefat/ drönare.

De fluorescerande maneterna som dinglar från Azaleascenen passar Tame Impalas lightpsykedelia perfekt när de intar Way Out West under torsdagskvällen. Nyheten om att huvudakten Neil Young tvingats ställa in ligger som en blöt filt över hela Slottsskogen, men det gör också trion från Australien till en av festivaldagens största bokningar. Spelningen börjar lite trevande och Beatlesosande låtar löser av varandra. Frontmannen Kevin Parkers mellansnack flyter ut över den väl tilltagna publiken och bli stundtals ohörbart, speciellt när det blandas med vobblande ljud á la Primal Screams ”Come Together”. Men jag uppfattar att Parker är mkt förtjust i den drönarkamera som svävar över publiken och att han ”vägrar gå av scenen innan han får toucha den”, det får han. (Oklart om kameran var del av nån trist promotionpryl, eller bara tillhörde ett fan som gått lös på Claes Ohlsson.) Det är först med ”Elephant”, nästan en timme in i spelningen, som det lyfter ordentligt. När de är framme vid ”Feels Like We Only Go Backwards”, en låt som är så bra att den under r’n’b-året 2012 till och med gick hem hos de mest hårdföra riffhatarna, är alla med på noterna. Allra bäst är avslutande ”Apocalypse Dreams” och istället för trista rockposer lägger sig Parker ner på scenen för att spela gitarr ett tag, passar perfekt med deras mysiga mjukpsyk. /Sara-Märta Höglund

Prince på Coachella (foto: Wikimedia commons)

Prince kom en timme efter utsatt tid. Det är okej med mig, jag noterar bara att han inte får samma utskällning och hobbypsykologiska diagnoser som Rihanna. Men så är han 1) medelålders man och inte ung kvinna, 2) verksam i en genre som har högre status än radiovänlig R&B, 3) en av pophistoriens mest ikoniska artister vilket borde innebära ett carte blanche till det mesta. Detta carte blanche innebär också att han får göra vilken typ av konsert som helst och alla kommer att älska det, för alla vet att det blir förbannat bra hur han än gör. Prince är inte bara en extremt rutinerad liveartist, han är också – och det är detta som skiljer honom från Madonna och Michael Jackson, de två andra av 1980-talets tre största popgudomligheter – en galet skicklig musiker. Han älskar att lira. Och denna kväll valde han att lira rock’n’roll.

När Prince nämns som en inspirationskälla till dagens artister – från D’Angelo och Andre 3000 till Kaah och Robyn till The-Dream och Pharrell Williams – är det hans funk och hans libido, och i viss mån även hans popsnille, som lyfts fram. Men det är lätt att glömma att det som gav honom hans breda genombrott i mitten av 1980-talet var hur han gjorde rock bättre och coolare än alla andra. Rock, denna vita mainstreamgenre. Gitarrsolon, glam, läder, motorcyklar. Michael Jackson fattade att han behövde den rockälskande publiken och bjöd in Eddie Van Halen som fick göra ett gitarrsolo på ”Beat it”. Prince fattade att han behövde den rockälskande publiken och valde att bli Eddie Van Halen. Mellan all fantastisk funk och utsökta poplåtar fanns det alltid en massa rocklåtar med gasen i botten, vindmaskin i håret och ylande distade gitarrsolon. Det var inte cyniskt publikfrieri – Prince älskade rock. För Prince älskar musik. Han gjorde dock rock så som bara Prince kan göra, med fokus på feelgood, party, hög volym och explosiv musik. ”I like my rock’n’roll funky” fick han publiken att skandera på sin konsert igår, och det är det som är hans grej. När Prince gör rock finns det i grund och botten hela tiden ett sväng, en stenhård groove.

Mycket rock blev det, och det kanske var en besvikelse för alla som ville höra funkmästerverk som ”I wanna be your lover”, ”Controversy”, ”Sexy MF” eller ”Alphabet Street” (som han gav oss ett par sekunder av bara, den lurifaxen). Det var också en besvikelse för den som ville höra Prince popklassiker som ”The most beautiful girl in the world”, ”Cream”, ”Kiss” eller ”When you were mine”. Men det var ändå en bländande show – det finns något speciellt med att se ett band som verkligen rockar, det är gött på ett enkelt och fint plan. Sedan hjälper det att Prince är väldigt långt ifrån rockens machokultur. Bara en sådan sak som att samtliga i hans band – en trummis, en basist och en gitarrist – var kvinnor. Det var en tung symbol. Jag glömmer aldrig när Prince presenterade TLC på MTV:s VMA-gala 1999 och sa ”this is my favorite band, TLC”. Jag tror han menade det. TLC var funky, coola och poppiga – precis som Prince. Och att ha en ung kvinnlig R&B-trio som sitt favoritband är inte heller särskilt macho.

Oavsett vad man tyckte om rocken så var konsertens höjdpunkt, i alla fall för mig, de tillfällen som Prince satte sig bakom pianot och spelade ballader. ”Purple Rain” och ”Nothing compares 2 U” var härliga, men ”The Love We Make”, ”Diamonds and pearls” och ”The Beautiful Ones” var ännu bättre. Allra finast var de låtar som i originalversion var upptempolåtar men som gjordes om till ballader – ”Something in the water” och ”I could never take the place of your man”. Han sjöng så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kan ha en sådan röst, fortfarande. Men så gör han väl ingenting annat än att spela musik. I ett litet mellansnack sa han: ”Music is a wonderful thing, isn’t it? I don’t know about you, but when my day starts, no matter what mood I am in, when I listen to my music, when the day ends I always feel all right.” Det lät som det kom från hjärtat. Och Prince, den dokumenterat coola och integritetsfixerade, blottade sig för ett ögonblick. Det var fint. Tanken på Prince som är lite hängig en morgon men muntras upp av att lyssna på Sly Stone eller vad han nu lyssnar på, eller lira lite själv, och sedan mår lite bättre, den tanken fick mig att älska honom ännu mer.

Trots att Prince gjorde tre encores och spelade i sammanlagt två och en halv timme skulle jag nog inte säga att denna spelning var bättre än den på Way Out West häromåret. Men det var en riktigt bra spelning hur som helst. För övrigt insåg jag varför Prince är så mån om att ingen ska fotografera honom: han gör de sjukaste minerna när han spelar gitarrsolon, hans mun, ögonbryn och haka förvrids i grimaser som är alldeles för fula för att vara fejkade. Men så går det när man förlorar sig själv i ett gitarrsolo, i en ton, i ett musikaliskt ögonblick. Så går det när man är Prince.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Söndagen, den sista festivaldagen, var en utmaning i uthållighet. Frågan som alla ställde sig var: hur långt innan Prince konsert pallar man stå och vänta för att få en bra plats? Hur bra eller intressanta konserterna innan än var så rådde det ingen tvekan om vem som var dagens, ja hela festivalens, höjdpunkt. Eftersom jag var våldsamt opeppad på Billy Bragg nöjde jag mig med att se konserten innan Prince, Laura Mvula, och sedan stå kvar. Jag hade turen att hitta en plats typ en meter från stängslet, mitt framför scenen. Tyvärr tilläts ingen fotografering under hela denna dag, så jag kunde inte dokumentera denna treat.

Hur som helst. Laura Mvula: asbra! Hon släppte sitt debutalbum tidigare i år, och det tillhör genren neo-neosoul, eller helt enkelt den nya generationen neosoul. En given jämförelse är Janelle Monae, men där Monae känns spexig och forcerad, liksom glättig och ytlig, där briljerar Mvula. Bandet var en intressant konstellation: en harpist, en cellist, en violinist, en kontrabasist, en trummis (alla utom trummisen sjöng kör) och så Laura Mvula själv på Wurlitzer (det ljuvligaste elpianot i världen) och sång. Låtarna var komplexa men inte jobbiga, de var svängiga och med starka melodier. Och Laura Mvula hade, förutom en makalös sångröst som hon inte slösade på meningslöst wailande, en underbar scenpersonlighet: varm och ödmjuk, hon fick alla att le.

Innan hon spelade den svävande balladen ”Is there anybody out there?” frågade hon om publiken kunde sjunga med, och det gick vi med på. Refrängens fråga fick rungande ”yeeeeahwooooh!”-vrål till svar, men det visade sig att det inte var call-and-response som Mvula var ute efter, utan regelrätt allsång. Hennes låt gick nämligen över i, otippat nog, Bob Marley & The Wailers ”One Love/People get ready”. Jag brukar inte vara ett fan av organiserad allsång. Men något hände när Laura Mvulas konsert, full av avancerade arrangemang och intellektuellt stimulerande musik, plötsligt övergick i en tung reggaerytm, klassiska, kristallklara popackord, en melodi som känns helt självklar och ett budskap som känns förtvivlat relevant. ”One love / one heart / let’s get together and feel alright” – det är inte barnsligt, det är inte bullshit, det är den enda axiom som skiljer oss från sverigedemokraterna. I dessa tider när klassiska demokratiska värden ifrågasätts, allt är löst, en världsartist inte släpps in i Sverige på grund av att han kommer från Syrien och ett av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemsländer trappar upp sin statligt sanktionerade homofobi, så gick denna enkla sång rakt in i mig.

Laura Mvula gjorde helt enkelt ett starkt intryck, och jag ser fram emot att följa hennes karriär i framtiden. Inte för inte avslutade Prince sin presentation av sitt band med ”and my name is Laura Mvula”.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

¨Malik Bendjelloul sa i något sammanhang att när han gjorde ”Searching for Sugar Man” så var han orolig för att Rodriquez musik inte skulle vara bra. Detta var alltså innan han hade hört den. Berättelsen om singer-songwritern som försvann, antogs vara död och blev stor i Sydafrika utan att veta om det själv var bra nog i sig själv – det hade blivit en bra film även om musiken hade varit dålig. Nu var musiken faktiskt rätt bra, Malik kunde andas ut, och hans välgjorda feelgood-dokumentär kunde påbörja sitt välförtjänta segertåg över världen.

Men hur bra är egentligen Rodriguez musik? Det är fullsmockat med människor framför scenen när han uppträder på Stockholm Music & Arts. Alla har sett filmen, alla älskar honom. Men föremålet för all denna kärlek är, skulle jag vilja påstå, inte musikern, låtskrivaren och sångaren Rodriguez så mycket som levnadsödet Rodriguez. Att gå och se honom uppträda är en manifestation för feelgood, och det är ju trevligt, men själv är jag inte så mycket för konserter där musiken kommer i andra hand.

En del av legenden om Rodriguez bygger på att han ”var lika bra som Bob Dylan” och att det är totalt oförtjänt att han inte blev superstor. Jag kan inte skriva under på det. Hans två skivor som släpptes i början av 70-talet är rätt trevliga, det är folkrock med fina arrangemang på sina ställen. Men det var smått daterad musik redan då, Rodriguez låtar är låtskrivarmässigt inte fantastiska (många texter är fulla av klichéer och platta metaforer) och hans sångröst är bra men inte trollbindande bra. Det är trist att hans karriär avbröts så fort, men det är ingen superstor tragedi, det var många som gick samma öde till mötes. Och har gjort det sedan dess. Musikbranschen är en vidrig och brutal bransch, inget nytt med det. Det som var ovanligt med Rodriguez var att han blev stor i en annan del av världen tio år efter att han lagt ner sin musikkarriär. Hade filmen gjorts om det inte hade skett? Givetvis inte, men det hör inte hit.

Det jag försöker säga är att Rodriguez konsert på Stockholm Music & Arts inte var så himla bra. Och det var inte på grund av att Rodriguez, som nu är över 70 år gammal, är för rostig för att göra sitt material rättvisa – det var för att materialet i sig var mindre-än-briljant. Att han var gammal märktes dock – hans röst var svag (utan att vara bedrövligt kraxig à la Bob Dylan), han spelade långsamt, allt var lite segt. Det blev en del pauser – Rodriguez hade lite problem med att öppna vattenflaskan som han skulle dricka ur. Och när allt var slut fick han ledas av scenen av sin dotter. Gulligt i och för sig, men ändå lite deppigt att behöva en ledsagare för att kunna rocka.

”Crucify your mind” är en riktigt bra låt, det ger jag er. ”I wonder” är däremot rätt bull. ”Sugar Man” har en ödslig kvalitet som jag uppskattar, men det kändes konstigt att höra denna deppiga historia framföras på en mysig musikfestival. Den fick följande eftersnack:  ”Sugar Man is a discriptive song, not a prescriptive song. Enjoy hugs, say no to drugs. Be smart – don’t start.” Man undrar hur mycket droger Rodriguez själv har tagit genom åren – det kanske inte bara är åldern som gjort honom så svag och sävlig. Men det ska jag inte spekulera i. Övriga låtar var i alla fall rätt horribla, seg bluesrock som kändes mer som Eric Clapton än Bob Dylan. Rodriguez som scenpersonlighet var inte jättekul, fast det var soft att han såg ut som snusmumriken i sin slokhatt och sin coola attityd. Mellansnacket var dock inte lika coolt. Han drog bland annat detta skämt: ”Mickey Mouse is having a nasty divorce with Minnie Mouse. Mickey speaks to the judge about the separation. ”I’m sorry Mickey, but I can’t legally separate you two on the grounds that Minnie is stupid”. Mickey replies: ”I didn’t say she was stupid, I said that she’s fucking goofy!” Man vände bort ansiktet i genans.

Förlåt, vad negativ jag låter. Jag önskar Rodriguez all framgång, det är grymt att han har det bättre nu och får försörja sig på sin musik. Men om ni som ska till Way Out West funderar på om ni ska se Rodriguez eller Angel Haze (som uppträder samtidigt) skulle jag bara vilja säga: se Angel Haze.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli