Foto: Nån på Instagram som använder sig av hashtags

Dumma dumma festivalbloggen-bloggarna vaknade nu? Detta ansvarslösa beteende som nu har bidragit till att vi missat hela paraden kan eventuellt härledas till att vi drack cirka 38483 enheter alkohol per person igår. Trädgården var dock MAGIC och vi hade askul men mycket mer än så minns vi inte. Eller jo, vi har vaga minnesbilder av att Anders Timell var där och hånglade med sin tjej alternativt dotter. Dessutom delade vi taxi med en snubbe som enligt egen utsago dejtade en italiensk prinsessa. Han visade oss även en bild på en känd svensk artists kön. Det var… stort. 

Pride Park sket vi i helt och hållet eftersom att vi somnade till när vi såg gårdagens schema för parken. I Pride House skedde det dock fler intressanta saker. Annika Lantz bjöd till exempel in Mian Lodalen för ett samtal som fokuserade på årets pridetema ”we are family”. Vi kollade på bögfilmen ”Weekend” (betyg: ) i biografen och missade ni den så har ni en sista chans imorgon klockan 12:15. 

När det gäller kvällen så kan vi egentligen bara ge er ett tips: Undvik Pride Park till varje pris. Om ni inte vill ”utmana Andres Esteche på SingStar”. Låter det intressant så sker alltså detta (på riktigt) klockan 18:00. Urk. Ni behöver dock inte hänga läpp över detta för på Trädgården ikväll är det nämligen dags för lebbkalaset GIRLS GONE WOLF. Det blir lesbiskt quiz, mäktiga DJs och performanceakter. Woho! På Berns är det Berns Pride and Premature Ejaculation. http://www.berns.se/en/calender/berns-pride-premature-ejaculation

Ligger ni hemma och är sjuka/allergiska så visar SvtPlay Xavier Dolans fantastiska film ”Laurence Anyways”. Den handlar om snubben Laurence som på sin 30-års dag meddelar att han vill byta kön.
http://www.svtplay.se/video/1373704/laurence-anyways

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Många avgudar Mattias Alkberg och Bear Quartet. Jag håller också honom väldigt nära hjärtat, men inte så mycket på grund av hans och Bear Quartets skivor som för att han i flera år var en flitig kommentarskribent på min blogg, vi hade små samtal där och även på Mattis egen blogg som jag läste ibland, och vi mailade varandra lite också. Han var alltid så himla sympatisk, butter och svårimponerad men aldrig dryg och överlägsen, alltid otroligt ödmjuk. Jag blev förtjust i personen Matti Alkberg innan jag tog mig an hans musik. Men när jag började lyssna på den älskade jag den – Bear Quartet-låtar som ”Helpless” och sololåtar som ”Helgen v 51” är ju helt underbara.

För mig var Mattias Alkbergs Begravning – som både är namnet på hans nuvarande band och på hans senaste skiva som släpptes i våras – fredagens självklara höjdpunkt på Stockholm Music and Arts. Det var en svinbra konsert. Mitt på scenen stod en gravsten där det stod ”ALLT HAR ETT SLUT – DET TAR ALDRIG SLUT”. Musikerna i bandet – fem unga snygga killar – var alla svartklädda, likblekt vitsminkade i ansiktet med svart runt ögonen. Matti klev in på scenen, dubbelt så gammal och dubbelt så tjock som musikerna, med samma smink i ansiktet men med slitna ljusblå jeans och en ännu mer sliten jeanskjorta. Han vaggade, dansade, imiterade två olika sätt att dö på (elektriska stolen och hängning), slickade sig runt munnen och sjöng, sjöng, sjöng. Han var så totalt inne i känslan, han gav allt. Visserligen på bekostnad av att man sällan hörde texterna, och det är ju synd eftersom Matti Alkberg är en av de mest litterärt begåvade inom svensk musik, men det var ändå okej. Hade han varit behärskad och välartikulerad hade konserten förlorat något.

Sjuk grej nr 1: mitt i konserten hade Matti ett långt tal om sverigedemokraterna, högervindarna, moderaterna, nyliberalismen, individualismen, kylan, empatilösheten – och då hånglade en kille och hans tjej! Alltså jättemycket och jättelänge, de fick verkligen feeling. Så konstigt. 

Sjukt grej nr 2: när Matti spelade ”Skända flaggan” som jag älskar sjöng jag med och dansade som om jag var på karneval. Det var härlig stämning. Min syster och min bror bredvid mig dansade också. Och då kommer en kvinna som står bakom mig och knackar mig på axeln och säger ”om du fortsätter att dansa sådär så kommer du snart armbåga mig i huvudet”. Man ba okej. Vet inte vad jag tänkte, det är en musikfestival, vi är utomhus, det är sommar, allt är härligt, vi står framför ett band som spelar sin hitlåt, alla blir glada, vissa dansar – det var riktigt sjukt gjort av oss. ”Kan ni snälla låta bli att ha så kul? Skulle ni kunna njuta lite mindre av att ni är på en musikfestival? Tack.” – den stämningen. Aja.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Årets lineup på Stockholm Music & Arts är inte lika bländande som förra året, som i princip var ett enda fuck you till alla som trodde att man inte kan göra en musikfestival med stora artister där den överväldigande majoriteten av artisterna är kvinnor. Det är ändå rätt många kvinnor detta år – inte en enda av de tre festivaldagarna har flera manliga än kvinnliga artister – men de är inte lika ikoniska som fjolårets Björk och Patti Smith, och de stora dragplåsterna i år är två män: Prince och Rodriguez. Nåja, det är ändå en festival som det är svårt att inte gilla. Det är mysig stämning på festivalområdet, inte så hippt, inte bara ungdomar.

Festivalen inleddes med en skandal – den världskände artistern Omar Souleyman vägrades inresetillstånd i Sverige, och hans spelning, som skulle inleda hela festivalen, fick ställas in. Svenska konsulatet fattade sitt beslut med hänvisning till att det finns en risk att Omar Souleyman, som kommer från Syrien, skulle försöka stanna kvar i Sverige. Det är så pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det här är en kille som har en 19 år lång musikkarriär bakom sig, som spelat över hela världen, inklusive Glastonburyfestivalen i England. Men nej, Svenska konsulatet buntar ihop honom med syriska flyktingar som GOD FORBID inte får släppas in i Sverige! Hela poängen men musik och konst som gränsöverskridande och förbrödrande, något som får människor från olika delar av världen och samhället att komma närmare varandra… nej tack, säger Svenska konsultet, det är fett jobbigt med utlänningar. Om de inte är från västvärlden (Prince har inte nekats inträde). Skönt att veta att vi har institutioner som jobbar för demokrati och allas lika värde.

Hur som helst. Ersatte gjorde… *motstår frestelsen att säga ett lamt skämt om Looptroop Rockers*… Goran Kajfes och hans Subtropic Arkestra. Det var fint, dels för att han är så bra, men också för att det gav ett eko av Stockholms jazzfestival som tidigare höll till på Skeppsholmen men som lade ner när det kom färre och färre folk. Folk är inte så peppade på jazz (det är ett läskigt ord, till skillnad från de mer neutrala ”music” och ”arts”). Men nu fick jazzfestivalen sin revansch, för nu tvingades alla festivalbesökare se Goran Kajfes, den kanske bäste ambassadören som finns för svensk jazz som något modernt, livfullt, uppkäftigt och kul. När jag recenserade hans senaste skiva ”The Reason Why, vol 1” i våras skrev jag att den inte var lika bra som föregångaren ”X/Y”. Men att höra låtarna framföras live var helt perfekt. Goran har inte bara ett otroligt bra band – framför allt trummisen (minns inte vad han hette?!) och Per Ruskträsk Johansson som spelade barytonsaxofon och flöjt var asbra, och gitarrgeniet Andreas Söderström höll sig förvånansvärt och beundransvärt nedtonad – utan även riktigt bra, melodiska låtar. Subtropic Arkestra spelar en sorts funkig jazzfusion med wah-wah-pedaler både på gitarr och elpianot, vilket gjorde att allt liksom dallrar och kokar. När de är som bäst – och live är de verkligen i sitt rätta element – är de faktiskt otroligt bra. Missa inte att se Goran Kajfes & Subtropic Arkestra nästa gång ni får chansen. Jazz är inte töntigt. Att tycka att jazz är töntigt är töntigt.

/Nicholas RIngskog Ferrada-Noli

We got nothing but love för Pride MEN efter några timmar inne i Pride Park under torsdagens traditionsenliga schlagerkväll lägger vi benen på ryggen och drar till närmsta sunkhak (där ölen inte kostar 13432 kronor) för att dricka och försöka glömma. Från klockan 18:00 till 23:00 har det nämligen varit en nästan hundraprocentig buskisstämning på Östermalms IP. Upplägget ser ut ungefär såhär: En raffig transa står och drar fräckisar på scen följt av att Shirley Clamp kör en låt och efter det går Sean Banan upp och visar röven. Alla jublar.

Schlagerartisterna avlöser varandra i ett imponerande tempo och showens innehåll är för det mesta under all kritik. Men ibland glittrar det till, som när exempelvis Anton Ewald ÄGER scenen eller när The Big C aka Carola oannonserat gästar Richard Engfors under en del av hans show ”Cirkus Schlager”. Pride har i år även valt att lägga en antagligen oproportionerligt stor del av sin artistbudget på superstjärnan Agnetha Fältskog. Sjunger hon? Nej, hon gör ett ”framträdande”. Hon har kvällen till ära lämnat sin bunker på Ekerö och tar emot en guldskiva för sitt senaste album ”A”. Hon babblar lite kort i en mikrofon och går sedan av scenen till ”Dancing queen” som hon tar några motvilliga danssteg till på sin väg ut.

Vi har givetvis förståelse för att det finns folk som tycker om risiga Eurovisionhits men nivån är stundtals så OTROLIGT låg och det känns som att vi befinner oss i någon halländsk folkpark för att motvilligt bevittna en maratonbuskis med Stefan & Krister. 

Skippa Burleskgalan i Pride Park ikväll och lägg istället era cash på Trädgården som firar Pride genom att bland annat förvandla veckans Daytime Sessions till GAYtime sessions.

OM en mot all förmodan ÄLSKAR schlager och poppers rekommenderar vi Kolingsborg som fortsätter på det temat fram till klockan 05:00.

  Att Pride i år tagit några små steg mot en stereotypsbefriad stämning i Pride Park i samband med bokningar som exempelvis Amanda Jenssen, Melody Club och P3 Sommarsession. Den årliga schlagershow som beskrivits ovan har tidigare stått för Pride Parks underhållnings intellektuella klimax. Att en festival som arbetar mot normer ständigt förutsatt att schlagerbögen och butchflatan är normen för festivalbesökarna och anpassat underhållningen efter dessa stereotyper har aldrig känts fräscht. 

  Prides anspråk på att vara en välgörenhetsgala. Dj:s lockas att spela gratis på vip-området med anledning av det ärofyllda att engagera sig i HBTQ-frågor, trots förra årets vinst på 1,2 miljoner kronor. Även artister och konferencierer har förväntats jobba gratis genom åren – Stockholm Pride är en festival som (utöver av sponsorer) finansieras av biljettförsäljning, precis som vilken festival som helst.
 

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Vi bad den person som vi gärna en dag ser som statsminister att guida till Pride. Copy-paste:a och spara. 

Vad borde vara obligatoriskt att göra/besöka under Pride?

– Pridehouse har alltid varit det viktigaste för mig. Ja, det är kul och festa, speciellt att kunna festa utan heterokillar, men på pridehouse har alla samtal skett. Där finns seminarium om allt mellan himmel och jord, alltså verkligen. Allt från Stolta Föräldrar, BDSM-sex-regler, Fittan i centrum till Från bromance till romance. GÅ DIT!

Vad bör man skippa?

– Jag är väldigt trött på opolitiska bögar. Skippa dom.

Vad har du för tips till förstagångbesökare?

– Gå till pridehouse och delta i samtalen, hbtq är politik, vare sig du vill eller inte. Gå på Rehabfesten, en riktigt köttig lebb- och transfest som några queers har haft så länge jag kan minnas!
Och njut av att en vecka om året, kan du som homo KANSKE få hålla din partner i handen utan att bli utstirrad.

Men minns också att varje pride, och året om, pågår hatbrott. Nästan varje år sker några misshandlar utanför eller i närheten av Pride Park. Sverige är jävligt noga med att upprätthålla bilden av oss som ett jämställt land. Men det är vi inte. Passa också på att delta i manifestationerna mot Ryska ambassaden och visa ditt missnöje med deras homohat!