Äntligen så är de tillbaka. De unga och bortskämda. Programmet för alla med dålig kroppshållning. Quasimodos ostbågskrökta ättlingar. Första pris är ett presentkort på en naprapatklinik. Bara en av dem kommer att kunna få sin rygg tillrättad och kunna leva ett normalt liv. Vem det blir får vi veta efter några veckor. Förmodligen inte tjejen som vilar fötterna på en skateboard man ser ut att kunna slå ihjäl sig på. 

Årets deltagare ser lovande ut iallafall. Vi börjar med tjejen längst ut till vänster med den knutna fistnäven. Hon ser rätt farlig ut, så vi går raskt vidare till den brunhåriga tjejen bredvid som kombinerar posen ”Naken på en klippa för en Slitz-fotografering” med en stram businessoutfit perfekt för både jobb och begravning.

Sen så har vi killen i bar överkropp med scarf, som för övrigt känns överflödig att kommentera, men han får väldigt gärna trassla in mig i sin scarf och bjuda mig på en resa han köpt för sin pappas pengar. Killen i randig tröja verkar leva kvar i ett skolfoto från 2006. Det där är helt klart kamratstödjarposen. Kamratstödjarna var de som fick vara längst bak i skolkatalogen och posera lite mer avslappnat och casual än på de mer seriösa klassfotona, där man på sin höjd fick ligga snett i sina klasskompisarnas knä. 

Resten känns rätt så öppet faktiskt. Jag ser fram emot att följa programmet i höst och tror det kommer bli precis så som man förväntat sig att det ska vara. Man vet vad man får, och det är därför jag gillar det. Stabil teveunderhållning i realityformat när det är som bäst. 

SVT 1, tisdagar 20.00. 

Kände mig lite ensam. Men eftersom att jag är en strong independent woman så hämtade jag min studentskylt och nu sitter vi med en varsin kniv och tröstäter ur smörpaketet och låtsas att det är Ben and Jerry-glass. Bregott är det nya Ben and Jerrys. Alla säger så på Mercedes Benz Butter Week i Paris just nu. Världens största smörkonvent. 

Mitt hår på skylten är en peruk förresten. Tyvärr. Outfiten är dock från vårkollektionen 1995. Jag blev alltid utklädd sådär och fick gå omkring på gräsmattan tills jag somnade. Långa sköna sommardagar tills jag däckade bland tussilagon. 

Förstår att ni alla undrar hur det går med mitt brösthår. Helt okej, om jag får säga det själv. Det är många som ringer och frågar. Man kanske inte går vilse i det, men det är som en liten botanisk trädgård och man vet aldrig vilka smultronställen man kan hitta där bara man ger det en ärlig chans. 

För mig så är det livskvalitet att kunna klia mig på brösthåret och känna det där rispande ljudet av hur det krullar sig när man drar fingrarna genom det. Jag har även funderat på att börja använda balsam till det, för att stärka strukturen och kvalitén så att det ska hålla under en lång, lång tid framöver. Jag ser det som en investering i framtiden. 

Sörjer nu över hur fula ens öron är när man fotar dem från bröstperspektivet. Det ser ju ut som om att man har klistrat dit en liten kotlett som fladdrar hit och dit. Min kropp har blivit en freakshow så det är dags att börja ta inträde. 

Är så himla oroad nu över att Andreas Wijk inte ska hinna gå på alla visningar han vill under Mercedes Benz Fashion Week. Det verkar bli VÄLDIGT tight där på sina ställen. Personligen så hatar jag när pressträffen krockar med ens möte på Kanal5.  Det skulle vara MYCKET tråkigt om man skulle missa en meet and greet med Frida Fahrman. 

Antar att det blir väldigt många kaffemuggar on the go mellan visningarna för att kunna vara 100% fokuserad och kunna notera korsstygnen i Carin Westers nya kollektion. 

Skönt att fredagen ser ut att vara helt tom iallafall. Då kan man åka ut till skärgården för en photosession och testa höstens nya ullplagg ute på de kalla klipporna med höstvindarna som sällskap. Det skulle jag ha gjort iallafall.

Mitt eget schema den här veckan är SÅKLART fullspäckat det också. Till exempel så måste jag köpa nytt toapapper, och jag vill absolut inte missa pressvisningen av mina nya dammsugarpåsar. Jag tror det kommer att bli en helt fantastisk vecka, så nu kör vi. 

Pratade nyss med en femåring i telefon som jag aldrig har träffat förr. Han ska sälja sitt PlayStation2 till mig och min rumskompis. Är så glad nu. Han sparade till en Xbox så han skulle typ sälja ”allt jag har”. Han småskrek det i telefonen iallafall. Spargrisar kommer att krossas och det kommer att göra ont, men vi har alla varit där. 

Men vi behöver verkligen ett PlayStation. Vi gör inget på kvällarna och sitter bara och låtsas ha kul. Nu kommer vi att få ett helt nytt liv. Jag blundar och fantiserar om sena nätter och rinnande svett, och mina händer sensuellt fastklistrade på en klibbig spelkontroll. 

Så tragiskt att en femåring säljer sin spelkonsol till två UNGA VUXNA ändå. Borde ju typ vara tvärtom. Den enda elektroniska leksaken jag haft är min bankdosa, men den får jag bara ångest av. De enda spelen som går att spela på den är ”Betala hyran” och ”Köp kurslitteratur för flera tusen”, så jag börjar bli lite sugen på att slänga den faktiskt. 

Vill inte ha den längre. Det finns inte ens några fusk till den så att man får mer pengar. Jag hatar när TheSims2 överträffar det verkliga livet.