Här är lysknappen i mitt sovrum. Den är just en lysknapp och inget annat. Det var väl därför inget hände nyss när jag blundade och tryckte på den och låtsades att det var en direktlinje till roomservice. Jag som hade tänkt beställa en iskall prosecco och en Toast Skagen att mumsa på. Det enda jag fick var lite ljus så att jag kunde se mina myggbett lite tydligare än förr. Typ i HD-kvalitet. Så det får man väl vara glad för. Man kan ju inte ens beställa en skön film genom att trycka på den där knappen, så jag får väl underhålla mig själv ikväll istället. Kommunicera med myggbetten och småprata lite och gå vidare i livet utan varken Toast Skagen eller något att dricka. 

Okej. Såhär är det. Jag ska ju plugga på Stockholms Universitet till hösten. Som ni kanske redan vet. Franska. Jag är typ livrädd men det blir säkert bra. Hur som helst, eftersom att det bara är en kurs jag ska plugga och inte en hel utbildning, så kommer jag att ha massor med tid över och behöva någon form av extraarbete för att dra in extra pengar och typ kunna överleva och köpa chips. Det skulle kunna vara vilket jobb som helst egentligen, men jag är bra på att hantera människor, är social, och har tidigare erfarenhet av försäljning. Jag är van med att ta ansvar och har hög arbetsmoral. Jag kan jättebra spanska och har gått på en internationell utbildning hela högstadiet och gymnasiet. Om jag mot förmodan skulle vara på fest någon gång så är jag personen som skulle torka upp det som folk spiller ut och ta hand om de som har druckit för mycket. Ni fattar. Jag är inte rädd för att jobba hårt och kavla upp ärmarna och hjälpa till där det behövs. Kan hantera stressiga situationer och är bra på att improvisera för att lösa problem. Jag är trevlig, väluppfostrad, och försöker att göra det mesta med ett leende. Det är så jag är uppfostrad, och jag reflekterar inte speciellt mycket över det. Det är självklarheter liksom. 

Jag kan bli så frustrerad ibland när jag hör hur kompisar och andra klagar på sina jobb. Typ ”ååååh det är så himla jobbigt att stå i butik, jag hatar alla kunder, jag vill bara vara ifred”. Jag går typ sönder varje gång jag hör det…. Jag skulle kunna döda för ett butiksjobb, och de som redan har såna jobb verkar inte ens tycka att det är kul eller passa dem över huvud taget. Jag fattar att det inte är skitkul att gå till jobbet varje dag, det vet ju jag också, men jag känner så många som bara KLAGAR KONSTANT och verkar hata sina jobb men ändå får behålla dem, trots att de inte förtjänar det. Det gör ont i mig när jag tänker på det, och de där människorna finns överallt. Det vet man ju själv. Igår när jag handlade så var det en jättevresig kassörska som knappt tittade upp och bara mumlade när man sa hej, och jag ville bara leda bort henne från kassan och ta hennes jobb för att jag vet att jag skulle göra det så mycket bättre än vad hon gjorde. Nu vet jag inte varför hon var så otrevlig och hon kanske hade någon jättebra anledning, hon kanske bara hade en dålig dag, men ni fattar principen. Det finns så många människor som inte borde ha jobben de har, och när man själv vet att man skulle göra det så mycket bättre så blir man rätt frustrerad och nästan lite arg…. 

Jag är intresserad av alla sorters jobb, men om jag skulle få välja så skulle jag väldigt gärna jobba i butik eller inom service. Vad som helst. Hjälpa folk, ha kundkontakt, stå i kassan, hålla butiken snygg och fräsch, packa upp varor osv osv. På deltid alltså. Jag är övertygad om att jag skulle ha hur mycket som helst att tillföra bara jag fick chansen. Jag har arbetserfarenhet sedan tidigare också, så jag är inte helt nybörjare. Just nu jobbar jag som ringare på en biståndsorganisation på kvällarna, och jag skulle väldigt gärna ta steget från telefon till IRL och slippa gömma mig bakom en röst. 

Om ni skulle veta något ni tror ni skulle passa mig så kan ni ju alltid mejla mig på fransstrandberg@gmail.com. Jag är intresserad av allt, som sagt, och jag tar vara på varje chans jag får. Jag känner mig så billig och desperat när jag skriver sånahär blogginlägg, men jag vore ju dum om jag inte tog chansen. Jag söker jobb via Arbetsförmedlingen varje dag och är absolut inte lat, men jag vill prova andra vägar också för att öka mina chanser. Jag gör vad som helst, så hör gärna av er om ni vet något som skulle passa. Det är ju bara deltid jag söker, så jag skulle kunna börja typ imorgon och jobba vid behov och så mycket det behövs. Helger och kvällar och sånt. Nu ska jag inte tjata mer. Hejdå. 

Jag tycker det är så svårt att förklara varje gång man varit borta från bloggen i några dagar. Det värsta jag vet är när folk bara ”ÅÅÅÅH förlåt för SÄMST uppdatering hihihhi typiskt mig hehehe :P”. Liksom ingen vill varken veta mer eller läsa vidare i så fall. Man måste ju vara mer kreativ om folk inte ska tröttna på en. Typ ”Näää alltså förlåt men min….vandrande pinne dog” eller typ ”Nää alltså… jag fick andningsuppehåll när jag dök ner i en chipspåse och blev inlagd på sjukhus över helgen”. Ja ni fattar. 

Ett annat alternativ är ju att säga att man ska ta en ”paus på obestämd tid”. Typ skriva ett jättekryptiskt inlägg som bara ”Blablabla LIVET, ja, vi får väl se om jag kommer tillbaka, alltså om jag gör det över huvud taget… jag vet inte….” och så är man typ tillbaka tre dagar senare som om att inget har hänt och bloggar om skor. Så himla mycket dramaqueen över det. 

Men men. Jag lovar att jag inte ska göra så mot er. Jag finns alltid här. Mina fingrar är lyckligt gifta med tangentbordet sedan en lång tid tillbaka och kommer att fortsätta vara det. Funderar på att teckna en sånhär försäkring för mina skrivarfingrar. Konsertpianister brukar ju ha såna, typ att de får en miljard om deras händer råkar ut för en skada. Jag ska göra det jag också. Annars så får jag väl börja videoblogga då och sitta där med mina stumpar till fingrar och mumla framför kameran. 

Alltså jag har alltid tyckt att bloggande är exakt som standup. Iallafall för mig. Inte för att jag vet speciellt mycket om standup, men jag kan ju tänka mig iallafall. Kan se mig själv gå fram och tillbaka flera kilometer på scenen i kostym och titta ner i marken och dränka munnen i en stor tunna Ramlösa mellan alla skämt och leka viktig. Hur som helst så känns det ju som om att bloggandet är exakt som standup, med skillnaden att man aldrig får se sin publik och om de skrattar eller inte. Det är därför det är så skönt att blogga. Man slipper se hur folk reagerar, typ. En av hundra kanske skriver en kommentar på inlägget, men mer än så blir det inte. Inga tinnitusapplåder och man slipper stå där och skämmas om det inte skulle gå bra eller om ett skämt inte skulle funka. 

Man kan inte göra standup i kalsonger och t-shirt heller. Eller om man hade haft en jättesnygg torso och vältränade ben och varit allmänt snygg så hade det kunnat kompensera för dåliga skämt, men rent allmänt så kan man ju inte stå där i gamla underkläder och försöka vara rolig. Det funkar dock utmärkt när man har en blogg och det är därför jag älskar det. Kommer aldrig att våga prova standup.

Jag vågar inte ens videoblogga bara för att jag är så rädd över hur det skulle bli!!!! Guuud skräcken. Tänk om man skulle behöva göra alla de där standup-gesterna då. Här är de tre viktigaste:

1: Gå längs scenen och titta ner på golvet och prata samtidigt. Uppskattningsvis 5 kilometer under en kväll, så se till att ha bekväma skor och ta med ett par gångstavar för ökad bekvämlighet. 

2: Drick massa Ramlösa. Ja, LOKA FUNKAR VÄL OCKSÅ!!!! Det viktigaste är att det står en stor flaska där som man kan amma som ett bröst för att få lite moderlig trygghet. 

3: Upp med händerna i olika sorters frågande gester! Ja ni vet vad jag menar. Typ den här handgesten ”Jag har ingen aaaaaning” och så kompletterar man med en blick som ba ”WTF????” och är riktad mot samhället, Ullared, stureplansbrats eller något annat inaktuellt man råkar skämta om för tillfället. 

Kan man göra det där så är det lugnt. Sen så gäller det bara att komma på lite skämt som utfyllnad, men det är problem som man får ta i takt med att de kommer. Kan man grundpunkterna så löser det sig alltid. 

Imorse så vaknade jag upp och tänkte att DET HÄR SKA BLI DEN NYTTIGASTE DAGEN I HELA MITT LIV!!!!!!!! Det är därför jag sitter framför teven nu och äter jordnötsbågar istället för chips. Ja jag intalade mig att det var typ som att äta frukt. Folk säger ju alltid ba ”Amen ta en näve nötter!” när man är hungrig och inte vill falla för något onyttigt, men jag tänker att 200 gram jordnötsbågar också är rimligt isåfall. Varför inte. 

Ibland så läser jag igenom min egen Twitter och inser att typ var tredje inlägg handlar om matfantasier. Typ sånt som jag ätit, saker jag äter, saker jag drömmer om att äta, mat som jag ätit och som måste transporteras ut ur min kropp och så vidare. Jag hade lite ångest över det ett tag och tänkte att alla skulle se igenom mig. Trodde att min familj och mina närmaste vänner skulle hoppa fram ur kylskåpet någon dag och säga ”Frans, this is an intervention” och ställa mig mot väggen och skicka mig till en anstalt där jag kan komma till rätta med mitt matfantiserande och inte låta mig skriva något förrän det har hänt.

Sen så accepterade jag faktumet att mitt liv typ går ut på att äta och sova. Man bara ”HAHAHAHA! JA! MITT I PRICK!”. Jag är glad att jag insåg det redan nu när jag är 18 för det hade blivit väldigt jobbigt om sanningen hade kommit ikapp mig när jag var typ 40. Hade väl fått någon livskris då och bara ”Åååhh nej jag har inte levt mitt liv, jag har suttit här och ätit kladdkakesmet när jag borde ha bestigit Kebnekajse och haft min egen svett som energidryck”. Men nu så känns det helt okej faktiskt.

Mitt liv går ut på att fantisera om mat OCH JAG ÄR STOLT ÖVER DET!!!!! När jag gifter mig så vill jag att jag och killen ska stå under en enorm böjd ostbåge och säga ja till varandra och lova att leva ihop ”tills hjärtattacken på grund av för mycket transfett skiljer oss åt”. Men jag tänkte att prästen kunde säga det antingen baklänges eller på latin så att det ska låta bra. 

”Transfrans” förresten. Ni har väl trott att det står för ”transa” hela tiden men tänk om det har stått för Transfettsfrans hela tiden??? Isåfall så är det ju lugnt att jag typ bara skriver om matorgier hela tiden….. Bra… Då säger vi så….. Krisp krisp.