Jag har funderat länge nu på alla människor som typ tycker om att sitta och jobba på caféer och sånt. Hur de har sina favoritställen dit de ALLTID går och fäller upp sin dator över smuliga bord och beställer in två liter kaffe och bara låter INSPIRATIONEN flöda. De säger typ saker som ”Ååååh ja det är så fantastiskt att sitta och jobba här, jag älskar att vara bland människor och hämta inspiration här på Café Blabla, jag sitter här fem timmar om dagen minst och personalen vet att jag vill ha socker i kaffet, här vill jag att min aska ska spridas när jag dör”. Och så har man typ sitt eget lilla hörn där ingen annan får sitta och störa den kreativa processen. 

Det där  har jag aldrig fattat. Jag hatar att jobba när jag är på café. Det påminner mig om när man gick på gymnasiet och tog med sig skolböckerna och ba ”SÅ SJUKT HIMLA MYSIGT OCH BRA IDÉ ATT PLUGGA PÅ CAFÉ!!!”  men så satt man typ och pulade i sig muffins istället.

Jag tror att det är en stor lögn alltihop faktiskt, allt det här caféjobbandet. De gör det bara för uppmärksamheten. Typ att folk på caféet ska vända sig om och gapa och iaktta SKAPANDET som pågår framför deras ögon och bli IMPONERADE och känna att de är en del av något stort. Att de ska säga om några år ”Jaa, hen den där stora författaren satt alltid i sitt hörn på caféet när alla vi andra fikade, idag så tjänar hen miljoner på sina böcker och vi blev visst bara överviktiga, men vi har alltid vetat att hen skulle bli något stort”. 

Om jag skulle jobba någon annanstans så skulle jag ha valt ett McDonalds. Gratis wifi, stora bord, spännande människor, en cheeseburgare i timmen och öppet dygnet runt så att man slipper avbryta sin SKAPANDEPROCESS om man är inne i ett FLOW. 

”Jobba”, förresten??? Vad gör caféjobbarna ens??? Typ svarar på massutskicksmejl de fått från någon internetsajt och skriver ett stycke på vad de tror ska bli nästa generationsroman. 

Ja, jag har ju varit på Popaganda både idag och igår. Det var min första festival så jag har inte så mycket att jämföra med. Jag bara ”Men gud vad lerigt det var här då”  efter att det hade regnat och alla andra bara typ ”HAHAHAHAHA du skulle ha varit med i Hultsfred 2006” eller något sånt. 

Jag jobbade typ hela tiden. ”Eventpersonal” som det heter. Representerade Fred Perry och var glad. Jag stod och delade ut vatten och det kändes som biståndsprojekt, men istället för magra mörkhyade barn så var det bleka, tärda hipsters jag hjälpte, så det känns bra att jag har utfört något vettigt för mänskligheten. Popagandas alldeles egna Moder Teresa. 

Men jag har jättesvårt för festivalkultur faktiskt. Det kommer aldrig att bli min grej. Jag är alldeles för bekväm, men det visste jag ju redan innan. Ni ser mig aldrig ströva omkring på  söndertrampade gräsfält med rester av langos i ansiktet påväg till en spelning med band som luktar svett. 

Ja här är vi, jag och min rumskompis, i arbetskläderna. Är nog rätt säker på att vi var de enda på hela området som hade på oss piké, men vi var glada ändå. 

Har länge funderat på att köpa en bebis till hösten och så hittade jag det här erbjudandet och fastnade. 199:- är priset utan navelsträng men om man vill ha den intakt så får man betala 229:-. Tyvärr så verkar det som om att någon hann köpa den före mig eftersom bara kläderna ligger kvar på bordet. 

Varje gång man klipper av en lapp från ett klädesplagg så känns det ju som om att man knipsar bort navelsträngen på den och välkomnar den till livet och garderoben. Det blir som en liten förlossningsceremoni varje gång man står hemma med saxen och ska inviga plagget. Den känslan kan ingen ta ifrån mig. 

Jag ska på Popaganda! Både idag och imorgon. Men tro inte att det är någon lösaktig festivalorgie för min del för jag ska stå och jobba tolvtimmarspass i Fred Perry’s monter och bidra med något till samhället. Det känns så kul. Tidigare i somras satt jag ju och skröt om att jag aldrig har varit på festival, men det verkar ju som om att den oskulden kommer bli spräckt om några timmar. Kanske dags att göra en liten checklist inför vad man borde ha upplevt i form av könssjukdomar, fukt och sprängda trumhinnor för att man ska känna sig nöjd när helgen är över. Återkommer sedan med en gedigen avslöjande rapport. 

Kom och säg hej om ni också ska dit. Jag kommer stå där i montern och hålla in magen och vänta på er. 

Personalen på NK:s groomingavdelning känner igen mig för att jag är där jämt och tigger varuprover. Därför så har jag framställt en liten guide till er som också vill börja göra det. 

1: Säg något smart om porer. Vad som helst. ”Ja porer, can’t live with them, can’t live without them”. Invänta ett ansträngt skratt från butikspersonalen. 

2: Få personalen att inse att du kan mjölkas på pengar som en belgian blue-kossa. Säg typ ”Ja, bra hudvård är verkligen värd varenda krona, så är det bara”. Tappa en sedel på golvet. 

3: Ge komplimanger till butiksinredningen och ragga på ljussättningen. Fjäska tills personalen blir generad. ”Det är verkligen fantastiska lokaler ni har, är den där taklampan vintage?”. Titta runt i butiken tills du får nackspärr. 

4: Hinta om vad du verkligen vill ha. Börja med att berömma en annan produkt. ”Jag älskade er diamantscrub med extrakt av mango, har ni något liknande?” och styr in samtalet på produkten du vill ha. 

5: Glo på den du pratar med och le som ett barn på julafton eller hanukka. Invänta din tester. Om du inte får en då så kan du lika gärna gå därifrån och aldrig komma tillbaka. 

Funkar alltid. XOXO/ han som har en skolåda fylld med varuprover.