Jaha. Hittade den här i mormors gamla veckotidning.  Jag vill också kallas ”Lill-Hadar” och rida en mil på en ponny varje dag. Det finns så många frågor som kräver svar när man ser den här bilden. Typ vad han gjorde när han kom fram till skolan. Band han hästen vid cykelstället då? Kanske såg till att välja en plats med välsmakande gräs och klappade lilla hästen och bara ”Ah du är snäll och så men SES OM ÅTTA TIMMAR DÅ!!!!” och sprang iväg och lärde sig saker om livet medan hästen fick stå utanför och vara ledsen.

Eller kanske hästen fick följa med in i klassrummet!!!!! Typ bara ”Åhh hehe prov idag då, tur att min häst sitter bredvid så att jag kan sno hans svar och fuska”. Eller typ om man var elak mot någon men försvarar sig och bara ”MEN DET VAR MIN HÄST SOM GJORDE DET!!!!”. Alla borde ha en skuldhäst i skolan egentligen. En sån som alltid står på ens sida och aldrig sviker. Jag vet att det är mer normalt att man typ får en laptop av skolan nu för tiden, men JAG tycker iallafall att man skulle ha mer nytta av en valfri häst istället. 

Det här var ju innan det fanns mopeder. Då fick man stå på skolgården med hästen istället och uppmana den att sparka med hovarna i marken och gnägga accelererande som ett mandomsprov och statusmarkör. Ja, det var faktiskt bättre förr. Undrar vad det blev av ”Lill-Hadar”. Skulle vara kul om han eller hästen kunde höra av sig och berätta hur det gick senare i livet. 

Kan inte förstå att jag sitter här och är ledsen över att OS är slut. Jag tycker det är SÅÅÅ jobbigt med avslut. Alltså oavsett vad det handlar om. Typ oavsett om det är ett smörpaket eller ett förhållande som tar slut. Det är så konstigt. Jag kanske såg max en timme av hela OS under de där två veckorna, men det FANNS alltid där i tevetablån och tog upp massa plats och snodde sändningstid från finlandssvenska pysselmagasin och repriser på ”Mitt i naturen”. Man kunde alltid glo på någon tränad gymnast eller kolla på släggkastningen och imitera det där charmiga avgrundsvrålet som kommer en sekund efter att de kastat iväg släggan. Det är väl det jag kommer att sakna mest. 

Det är ju inte så att man blir tröstad av att det bara är fyra år kvar tills nästa OS. Jag kanske är gravid då! Liksom GUD vet vad som händer om så lång tid. Jag kanske är med i OS själv. Har alltid drömt om att åka till Rio de Janeiro. Vet bara inte vilken sport jag ska satsa på, men förmodligen någonting med stavgång. Det är nog min starkaste gren. Snart så går jag och mina stavar där längs Copacabana och ler i den brasilianska solen! Jag får trösta mig med den tanken nu tills nästa OS typ. 

Mina föräldrar var här i helgen! Jag var tvungen att homestyla lägenheten innan de kom så att de skulle tro jag lever ett hälsosamt liv med en välbalanserad diet och långa, stärkande havsbad vid vattnet klockan sju varje morgon. Riktigt så är det ju inte, men jag ansträngde mig iallafall för att det skulle se bra ut. Det finns massor av saker att man göra. Tillexempel så köpte jag ett knippe bananer och la i ”fruktskålen” som aldrig tidigare har innehållit frukt. Det såg jättegott ut och jag kan till och med tänka mig att äta upp någon av bananerna sen om jag blir hungrig. Jag har ju ändå betalat för dem liksom, men nu ligger de där och stirrar på mig på ett sterilt homestylat soffbord med ett ensamt brinnande emoljus bredvid.

Högtidlig stämning. Man blir nästan sugen på att gå ner på knä och tillbe bananen. Den måste ha haft ett så spännande liv!!!! Uppvuxen någonstans i Colombia och smekt av en hunkig plantage-arbetare från tidig ålder. Jag är övertygad om att den har fått mer kärlek än vad jag har hunnit samla på mig i hela mitt liv.  Sen handplockad och utskickad på en fantastisk resa runt jorden via Bogotá, Paris, Köpenhamn med slutdestinationen Ica Kvantum i Solna Centrum. Det är nog en resa som alla bananer gör när de är klara med sin utbildning, alltså åker runt och upptäcker jorden och ser vad den har att erbjuda. Precis som vilken identitetskrisande tonåring som helst.

Men men. Nu ligger hen här och glor på mig från skålen och verkar vara rätt nöjd, så jag vet inte vad vi ska göra härnäst. Funderar på att eventuellt konservera den och frysa in den så att jag kan ta fram den igen när mina föräldrar kommer hit nästa gång. Så att jag slipper köpa en ny. Ja så får det bli. 

Aja. Helgen var bra iallafall. *Bild på en köttbit och pommes frites*. *Bild på mig själv och mina föräldrar när någon av oss råkar blunda*. *Bild på Stockholm tagen från Google*. 

Plötsligt så händer det. Man sitter där i köket. Äter vitt bröd med philadelphiaost men lagret av philadelphiaost är tjockare än brödskivan. Läser DN och tror att man är smart. Och så hittar man ett recept och ba ”shit det här låter ju gott, skulle vara kul att prova!” och innan man hinner stoppa sig själv och tugga klart det där berget av philadelphiaost så har man KLIPPT UT RECEPTET OCH KLISTRAT UPP DET PÅ KYLSKÅPET OCH BLIVIT SIN EGEN MORMOR???

Ja jag vet inte vad jag ska göra med mig själv nu. Det börjar med att man klipper ut ett recept, men det slutar med att man sitter där med sybeskrivningar till en folkdräkt som måste bli klar innan svampplockarsäsongen har tagit slut. Får panik av det här husliga beteendet. Snart kommer jag bara att ha tid att blogga medan jag väntar på att min hemgjorda hjortronsylt ska koka upp på spisen. Snart har jag flätat ihop ett laptopfodral av näver som jag har hittat i skogen. 

Nu fattas det bara att jag blir ELALLERGIKER och flyttar ut till en stuga i Härjedalen och isolerar alla väggar med hjälp av brödrecept jag har hittat i klimakteriemagasin. Ni kan ju skicka vykort till mig och skriva om ni vill att jag ska virka något varmt och skönt till hösten. Själv så ska jag göra en riktigt varm mössa som utestänger all 3G-strålning från mitt huvud så att jag och mina garnrullar blir lämnade i fred. 

Oftast så är det rätt otacksamt att kalla sig själv för ”språkfascist”. Ni vet en sån som typ ser ner på folk som inte kan stava och använder ord på ”fel” sätt och såna grejer.  Det kommer liksom inte något bra ur det. Alla hatar den som inte kan vara tyst utan måste påpeka alla andras språkfel. Det blir liksom så tröttsamt, och det leder absolut ingenstans heller. Folk stavar fel hela tiden men alltså jag skulle aldrig orka rätta någon. 

Det skulle vara skitjobbigt om jag hade känt att det var mitt ansvar att rätta alla som stavar fel. Det skulle ju vara som att gå omkring som en afrikansk kvinna med en jättetung vattentunna på huvudet och aldrig få någon stund över till att vila, fast med ett 1000 sidor tjockt lexikon balanserandes på skallen istället. Jag fattar inte hur folk orkar med det. Jag blir alltid irriterad när någon stavar fel men det har aldrig varit min uppgift att rätta någon. Klart att jag skulle kunna göra det, men jag skulle ändå bara bli uppfattad som någon dryg korsordsöversittare och aspirerande generationsromanförfattare. Kan inte förstå hur man frivilligt går in i den rollen och ba ”duu det heter faktiskt ”enda” istället för ”ända” i det sammanhanget bara så att du vet:)”. Vad förväntar man sig för sorts svar då EGENTLIGEN?!  

Ingen gillar en självutnämnd språkrättare. Det är ju inte direkt så att personen som skrivit fel ba ”Åååååh tack så mycket du är bäst för att du sa när jag stavade fel i min facebookstatus, fan vad grymt gjort av dig, I like your work asså, vet inte vad jag skulle göra utan dig!”. Sånt händer ju inte. Förstår inte varför man påpekar andras språkfel över huvud taget, alltså som man själv inte har att göra med. Det är inte ens eget ansvar och kommer aldrig att vara det heller.

Då är det bättre att vara tyst istället. Mitt hjärta går alltid sönder när någon skriver ”enda” istället för ”ända” vid fel tillfälle, men jag skulle ALDRIG få ut någon tillfredsställelse av att rätta den personen. Fattar allvarligt talat inte vem som får det över huvud taget, men inte jag iallafall.