Förlåt för rubriken. Gud vad alla ska åka till Way Out West då!!! Nu ska jag inte börja skämta om hipsters och sånt för det känns ju lite gjort, men ah ni fattar. Känns som om att alla ska dit. Om mitt liv hade varit The Hills så hade jag varit Heidi nu och fått stanna hemma medan alla andra åker till Cabo och badar bubbelpool och blir osams under vajande palmer och dricker drinkar under krystad pinsam tystnad. Lite så känns det, så på ett sätt så är det ju skönt att man slipper vara där. 

Det blir ju ett så jobbigt instagrammande när folk åker på festival. Exakt detta kommer att ske de närmsta dagarna:

1: Foto på dataskärmen och bokningsbekräftelsen. Det brukar stå ”Blabla festival 3672 kronor” och oftast kommentaren ”Festivalbiljett bokad, GÖTEBORG WOOP WOOP”. Räkna med femtio likes.

2: Dags för bild på tågbiljetten och tillhörande transaktion. En bild på biljetten och ba ”HERE I COME GOTHENBURRRRRRRG”. Den brukar man inte få lika mycket likes på, men kanske typ hälften av vad man fick på den första bilden. Någon måtta får det ju vara.

3: En bild på packningen. Ett berg av väskor och ba ”Hehehehe oj ska vara borta fyra dagar men har packning för fyra veckor tihihihihi”. Väskor har ju aldrig varit kul, men folk gillar ändå bara för att man är så urspårad och har packat ner hela sitt liv och ska gå omkring och släpa på det som en kutryggad åsna tills man kommer fram. 

4: Äntligen en bild på sig själv i tågsätet med iPhonens framkamera när man gör ”tummen upp” eller någon annan liknande pose. Obligatorisk. Bonuspoäng om man dessutom checkar in sig själv på tåget på Facebook.

5: Framme på festivalen har man fullt upp med annat, typ träffa kompisars kompisar och sitta i gräset och röka som ett kolkraftverk av kött och blod. Slänger in en bild som visar hur trevligt man har med bildtexten ”Skönt häng med skönt folk”. Myller av killar i linnen med solglasögon.

6: Dags för de första spelningarna! Man sträcker upp iPhonen med darrig hand och tar kort på scenen och säger att det var det bästa man sett i hela sitt liv och att man lika gärna kan dö nu.

7: En mix av lite allt möjligt. En sladdrig hamburgare man betalat 80 kronor för, en bild på någon tjej i poncho i ösregn och kanske någon rolig skylt man har sett. Det är då det börjar gå utför. 

8: Tid att åka hem. Fundera på vilka bilder man ska lägga ut i facebookalbumet. Sen så är det över på riktigt och man börjar längta till nästa sommar igen, då proceduren upprepas.

Men det kanske bara är jag som hänger på Instagram för mycket. Och jag dömer inte för jag skulle göra exakt samma sak själv om jag hade åkt dit. Men jag vet vad som väntar nu de närmsta dagarna och jag är fullt förberedd. Sitter här med min like-tumme och försöker stretcha den så att jag ska kunna gilla så mycket bilder jag bara kan! 

Jag vet att jag tjatar mycket om hur det är att flytta hemifrån men det är en SÅ konstig känsla. Jag har varit hemma nu i några dagar och det är typ en enda emotionell nostalgifest. Det är som om att jag går omkring och är gravid för allting får en typ att vilja börja gråta och ba ”BUHUHUHU JA DEN DÄR BUSSHÅLLPLATSEN HAR MAN JU STÅTT OCH VÄNTAT VID NÅGRA GÅNGER OM VI SÄGER SÅ” och ”JA VID DEN DÄR KORSNINGEN SÅ BET JAG MIN SYRRA I FINGRET EN GÅNG”.

Det är som att vara på besök i ett nöjesfält där alla attraktioner består av minnen från förr och det enda man kan göra är att glo på dem och ba ”jaha MEN NU DÅ!!!!”. Allt finns ju kvar och ser ut exakt som förr bara det att jag inte har någon riktig anknytning till det längre, förutom att ens föräldrar bor där. Det är som att bo i ett museum för ens eget liv! Man vet att man inte har någon framtid där och att man aldrig kommer flytta hem till samma plats igen, men ens rum kommer alltid stå orört bara för att man ska kunna komma dit typ någon helg i månaden och bo och vältra sig i gamla minnen från förr och det som redan har hänt. Man kommer aldrig ligga där igen och ha ångest för något prov i skolan dagen efter. Det känns SÅ konstigt. 

Trivs verkligen fantastiskt bra i Stockholm, det är inte det. Jag kommer bo här i en lång lång tid framöver, kanske i resten av mitt liv, men det känns fan inte som ”hemma”. Såklart. Det har bara gått två månader sen jag flyttade så det är ju inte alls speciellt konstigt. Jag har liksom inte fattat det än och det känns fortfarande som om att jag typ är på semester och snart ska tillbaka hem igen. Skulle kunna göra vad som helst för att få gå ett år till på gymnasiet bara för att det känns så tryggt och rätt, men det går ju inte. Jag måste ju typ hitta nya grejer att göra nu. Jobba och pensionsspara och typ lära mig koka potatis utan att den blir stenhård. Såna grejer. Det känns kul, men samtidigt så känns det inte som om att det är mitt liv. Jag bara väntar på att typ helt plötsligt bara slungas tillbaka till när man var 16 igen och bodde hemma och ens enda utgifter var chips och hårvax. Nu lägger jag tre studiebidrag varje månad på hyra och reser runt stan och letar extrapriser på Ica. Det är en rätt stor omställning, och det hade varit konstigt om det inte hade känts omvälvande. 

Det här är ju gamla nyheter nu, men det är verkligen hemskt att ta studenten. Sålänge man inte känner ett djupt kall och vet exakt vad man ska göra efteråt så blir det så. Jag visste ju iallafall att jag ville till Stockholm och det ångrar jag verkligen inte en sekund, men det är klart att det är jobbigt att komma hem ändå eftersom man upplevt så mycket där man har växt upp. Det kändes kanske inte jättekul att växa upp och vara tonåring när man var mitt uppe i det, men sen när man kommer hem och kan se tillbaka på det med en nykter blick så saknar man det. 

Men jag har liksom accepterat nu att jag aldrig kommer flytta hem igen och att jag aldrig kommer vara 16 och ansvarslös en gång till. Jag längtar till i höst faktiskt. Jag har någonstans att bo och ska plugga och extrajobba och ha kul som fan. Det är ett skitbra liv, men det skiljer sig så mycket från hur det var att gå i gymnasiet att det knappt går att jämföra de två med varandra. Det är ju DET som är det svåra att smälta. Att man helt har bytt liv och ba vaknar upp helt plötsligt och inser att man har blivit vuxen. OMG på det. 

Jag har kommit på en jättebra suicidal grej att fylla min tid med i Stockholm. Jag ska börja cykla!  Gärna i innerstan också. Tänker mig att jag ska trampa till universitetet varje morgon som en äkta tönt med hjälm och ryggsäck. Kanske ska gå all in och köra hela kitet med en blinkande discolampa både där fram och där bak också så att folk vet när jag kommer rullandes som en ambulerande prideparad fast i mindre skala. Ska väl installera någon härlig levnadsglad melodi som ringklocka också så att det blir en fröjd att meja ner sina medtrafikanter när man susar bort mellan refuger och väjningspliktsskyltar. 

Kommer väl att ha dött innan september. Jag är SÅ rädd för att cykla i Stockholm. I Gävle så är det ju lugnt. Det är typ bara att rulla iväg. Har inte ens någon ringklocka på min cykel. Tror att den GICK AV någon gång när jag plingade för hårt (man bara, va????) så jag måste skrika om jag vill få uppmärksamhet från fotgängare och sånt. SÅ jobbigt att jag inte vet var jag ska börja någonstans. Det var ju ännu jobbigare när jag var yngre och inte hade full kontroll över min röst heller och målbrottsbrölade och ba ”FLYTTAAAAAAAA PLING PLING” om det var någon som blockerade cykelbanan. 

Är mest rädd för att folk cyklar så SNABBT i Stockholm. Folk slungar iväg sig själva som vårdslösa köttprojektiler på sina magra sadlar och tror att cykelbanan är någon startbana för flygande mopeder trots att folk (jag) korsar den hela tiden och är allmänt i vägen. Det händer typ minst en gång i veckan att jag är en meter från att bli överkörd av en cyklist och märker hur fartvinden smeker ens kropp när hen svischar förbi som en tyst turbofästing. Blir livrädd varje gång och jag har kommit på att det enda botet är att bli en av dem själv. 

Kommer väl att bli skadad, och jag vet inte riktigt hur det ser ut rent statusmässigt om man vurpar med en cykel. Vet inte riktigt hur jag skulle stå mig i konkurrensen från folk som typ visar upp ärr från hungriga björnar som försökt att äta upp dem. Om jag skulle komma där och ba ”ja det där björnärret du har ser verkligen otäckt ut, men igår ramlade jag faktiskt när jag stod stilla vid ett trafikljus på Södermalm och skrapade upp mitt knä”. Det känns på något sätt som om att jag skulle förlora den argumentationen. 

Hur det går vet vi inte förrän jag har börjat cykla på allvar. Det blir väl en diskussion jag får ta med mitt försäkringsbolag, men får väl ta och köpa någon gullig hjälm med blommor på och hoppas på det bästa.  

Sitter här och väntar på att jag ska få gå och skölja av mig min ansiktsmask. 10 minuter kvar tills det är dags. Om ansiktsmasken är som balsam för min hud så är bloggandet ett jättebra schampo för mitt psyke. Jag masserar in mina tankar via tangentbordet och sköljer det med er respons och blir som en helt ny människa. Och så känner man sig som ny människa efteråt och nöjd och tillfreds med sig själv. Det är så det ska vara ju. Frågan är dock hur mycket tid man ska ägna åt sin psykiska frisyr i förhållande till den fysiska. Om jag lägger en halvtimme om dagen på att duscha mig och scruba och prova diverse ansiktsmasker så borde jag ju lägga minst lika mycket tid på mitt psykiska välbefinnande också och blogga typ det dubbla av den tiden.

Det bästa är ju när jag kan blanda båda två som nu och sitta och skriva medan ansiktsmasken torkar. Nu så måste jag dock sluta. Jag ska smörja in mina fötter med fotkräm med argan-olja och stoppa in dem i varsin plastpåse och sen dra på mig ett par strumpor och behålla det så över natten. Det är väl såna här gånger jag inser att jag är ett freak, men jag gör ALLT för att vakna upp med bebisfötter. Helt silkeslena och släta och ba mmmm känner mig som ett nyfött foster minus allt slem…. 

Igår var jag på Gröna Lund. Tyvärr så finns det inga bildbevis som bevarar den hysteriska skrikfesten till eftervärlden. Ni vet när man åkt klart karusellerna och man får se hur någon kamera har tagit ”tokiga” bilder på en när man sitter i bergochdalbanan och är mitt uppe i ett ansträngande fullblodsvrål? Öppen vrålande mun och blodröda ögon och håret som flyger som i en schamporeklam minus allt sexigt och förföriskt. Den posen rockade jag typ i sex timmar igår så jag känner mig helt sned i ansiktet nu. 

Spyr typ av alla åkattraktioner. Nästan iallafall. Men jag hade köpt ett skitdyrt åkband och man vill ju ha valuta för pengarna SÅ JAG HADE INGET ANNAT VAL ÄN ATT ÅKA TILLS  MIN HJÄRNA VAR EN SMOOTHIE!!! Blev såå rädd när alla barn åkte samma karuseller som jag och ville hålla allihopa i handen. För min egen skull alltså, så att jag skulle slippa åka själv och vara rädd. Barnen klarade ju uppenbarligen sig själva. 

Igår när jag skulle sova så snurrade det i hela skallen. Kunde inte ens tänka och mådde illa. Kände hur jorden snurrade runt solen och hur gravitationen hade mig som i en liten ask. Låg där med åkbandet knutet runt handen som ett festivalband och tänkte att det är sådär det måste kännas att komma hem bakfull från Peace & Love, med skillnaden att jag bara hade åkt en karusell för mycket och blandat det med en orgie av sockervadd och mjukglass och annat fluffigt som får en att vilja somna när man åker Kärlekstunneln.  

Aja. Det blir ingen Pride för mig iallafall. Köpte ett åkband på Gröna Lund för pengarna istället. Allt handlar om prioriteringar tyvärr men jag GRÅTER BLOD över att jag kommer att missa både Jedward. OCH Kikki Danielsson Träningsvärk i mitt pulserande paljetthjärta, men det är ingenting att göra åt. 

Angående förra inlägget om CSN och tillhörande kommentarsstorm (wow fem kommentarer, SNART KOMMER JAG VÄL ATT GÅ OM KENZA I BESÖKSSIFFROR!!!) så blev jag ju bara ännu mer förvirrad över det. Man får tydligen ta studielån enligt er så det var ju skönt iallafall, men jag fattar fortfarande ingenting. Får väl köpa tre påsar chips och ta en myskväll framför CSNs hemsida på en projektor och låtsas att det är som hemmabio.