Ja jag vet att det kanske är sommar utomhus. Iallafall här i Stockholm. Folk går omkring och flashar sitt kroppskött och har på sig så lite tygslamsor som möjligt. Det gamla vanliga alltså.  Själv så köpte jag ett par nya långkalsonger igår och de är SÅ sköna. Sitter här inne nu och bara blundar och känner hur tajt bomull omsluter mina ben. Det är som om att jag och mina håriga ben har blivit inslagna i ett tygpaket och bara väntar på att någon ska ge bort oss som en personlig romantisk sommarpresent. Naww. 

Det blir alltid så himla klyschigt när man bloggar om att man längtar efter hösten. Typ ”Ååååååh jag längtar tills träden blir vackra och mysiga skogspromenader med te och sen när man kommer hem så kan man mysa med några gosiga filtar och dricka något gott te till de där himmelskt goda kantarellerna jag plockade från skogen utanför min mormor”. Oavsett vad man själv ville skriva från början så spårar det alltid ur och man börjar skriva om typ ”naturen” och annat man klarar sig utan under resten av året. Man blir utmålad som någon sorts höstig mys-Ernst invirad i någon härlig jordfärgad scarf så fort man tar meningen ”Jag längtar till hösten” i sin mun. Typ hur man står där på någon åker och bara andas djupa andetag i ett par fuktiga stövlar. Inte för att jag har någonting emot det, men man känner sig verkligen som en stor tönt.

Men så fort löven börjar falla ner från träden och dör så känner jag mig äntligen levande igen. Ett lövliv släcks, OCH ETT MÄNNISKOLIV VAKNAR TILL LIV IGEN!!!! Det är exakt som den där emolåten Carola sjöng typ 2004. Den där ”när lööven faller aaaav och kvar är viiiiii, då veeet jag att du äääälskaaaaaaaaaar”. Det är soundtracket till mitt liv. 

Nu kanske jag måste börja blogga om typ vilken ved jag brukar elda med, vilken min bästa svamp är (fotsvamp) och hur härligt det är i höstmörkret när man ligger bredvid brasan (DVD-brasan alltså) och kvider med någon SKITTRÅKIG bok som Blondinbella har sagt att man ska läsa. Nä det skulle inte ha blivit så bra. I väntan på att jag startar en höstig livsstilsblogg så tänker jag stå här och posera i mina långkalsonger och le snett som ett fån. 

Alltså….. Igår kväll när jag satt helt laglydigt i vardagsrummet och gjorde ingenting så kunde jag plötsligt höra hur några röster pratade i högtalarna bredvid stereon. Trots att den var avstängd. Trodde jag hade blivit psykiskt störd en gång för alla. Allting var avstängt men ändå så kunde jag höra små brölande dvärgröster från hjärtat av högtalarna. Helt surroundljud. Dog på riktigt och trodde att jag äntligen hade fått de där låtsasvännerna jag så länge har önskat mig. Trodde att jag ÄNTLIGEN hade blivit mottaglig för utomjordisk kommunikation och en länk mellan Jorden och Kosmos. Jag trodde att jag var nästa Thomas Di Leva.

Jag höll nästan på att duka upp en skål med chips och lite läsk till rösterna inifrån högtalaren innan jag tog mitt förnuft till fånga och googlade fram vad det skulle kunna bero på. Precis som varje medveten medborgare skulle ha gjort. Gripas av panik, svettas som fan och vråla ”NÄÄ DET HÄR MÅSTE JAG KOLLA UPP PÅ GOOGLE” och hoppas att det inte blir ens sista ord. 

Typ ni vet förr (ett, max två år sedan) när man lekte med walkietalkies och man lyckades komma in på samma frekvens som polisradion? EXAKT SÅ VAR DET NU!!!! Fast polisen har bytt ut sitt radiosystem, och nu är det typ bara bevakningsbolag som typ Securitas (och andra företag som brukar sätta upp klisterlappar på dörrar utanför skolor där det står ”HÄR BEVAKAR VI” och skrämma mellanstadieelever) som använder såna radiosystem. Det var det jag hörde i mina högtalare igår. Sladden funkar tydligen ibland typ som nån sändare som kan ta in såna signaler. Typ korta mumlanden som ba ”blablabla kaffe snart då eller blablabla KLART SLUT”. 

Tyvärr så blev det inte mer spännande än så. De sa aldrig vem som hade mördat Palme till exempel. Måste säga att jag blev lite besviken. En sån där chans får man bara en gång i livet. Fan. Kommer sitta med örat pressat mot högtalarna framöver nu för att kanske fånga upp ett scoop nästa gång jag hör något och kunna ringa Expressen och tipsa och bli rik. En underskattad kvällsysselsättning nu när nätterna har börjat bli mörkare igen. 

Igår hade jag parfymprovning i tre timmar. Om ni undrar… Det är ungefär lika homosexuellt som det låter. Man vidgar ut näsborrarna till max, stretchar näsbenet, andas in så djupa antag att man svimmar (typ yoga) och tillåter sig själv att bli uppslukad av citrus, mysk, hallon, eller någonting annat man lika gärna skulle kunna ha bryggt en god cider av. Det är kul! Tyvärr så ser det ut lite som att man knarkar när man sitter där med alla små doftpåsar och sniffar på allting man kommer åt. Man känner sig lite som en såndär galen knarkhund som tullpolisen brukar ha! En sån där som glor på en med brinnande rovdjursögon och vill komma och lukta på allting man har med sig. Det kanske är lika bra att köpa en liten bur till mig så att jag känner mig som hemma. Eller ett litet gulligt koppel. 

Inte för att vara den som är den, men de där små doftflaskorna ser faktiskt ut  som små behållare till urinprov… Men men. De luktar gott iallafall. Fast när man sniffat på parfym tillräckligt länge så blir näsan helt förstörd. Näshåren blir marinerade i dofter och börjar förvränga luktsinnet så mycket att man inte känner någon skillnad på svett och citrus. Man blir nästan rädd för sig själv. Först och främst över att man sitter och fördriver tiden med att ha parfymprovning, men också för att näsan ska ramla av på grund av alla doftintryck. 

Jag blir ju fortfarande skiträdd av den där småbarnsgrejen som föräldrar brukar göra. Ni vet hur de säger typ ”åhåhåhå nu kommer jag och tar din näsa” och låtsas rycka av den från ansiktet? Kommer alltid att vara traumatiserad på grund av det. Det kommer väl sluta med att jag får köpa ett fint munskydd som skyddar både mun och näsa. Så kan jag gå omkring där och se ut som en kirurg och känna mig trygg. 

Shit vad fula alla mina bilder på bloggen är. Det ser ju ut som att en darrig häst har tagit dem med sina klumpiga hovar! Tyvärr så har jag ingen systemkamera (haha ”högupplösta bilder”, hatar såna) så ni får klara er utan sån pixelpornografi. Hoppas att ni inte läser den här bloggen för de fina bildernas skull. 

Ja såhär är det… Jag hatar att be om saker och tjata och vara dryg men ibland så har man inget val. Jag blir bostadslös den första september. Kommer inte ha något kylskåp att förvara transfetter i. Kommer inte ha någon ugn att värma pizza i och intala mig att det är ”nästan som på en italiensk trattoria”. Kommer inte att ha någon teve att sitta och bli gammal framför och känna hur livet rinner ifrån mig. Kommer inte att ha något skoställ där min fotsvett kommer att ligga som en tät eau de perfume. Ni fattar vad jag menar. 

Jag behöver något nytt ställe att bo på i Stockholm. Mitt nuvarande kontrakt går ut när sommaren är slut och det är inte så mycket att göra åt det. Buhu buhu men sånt är livet. Jag har börjat leta efter nya ställen att bo på nu och det är SKITSVÅRT. Det går inte ens att ställa sig i någon bostadskö för studenter om man inte är med i en studentkår, och det är jag ju inte eftersom jag inte ens har börjat plugga än. Det är världens konstigaste system.

Enda tillvägagångssättet jag har för att få någon lägenhet är att tjata arslet av mig på Twitter, Facebook, och här. Och då har jag ändå större möjlighet än många andra som inte har 4000 följare. Har ingen aning om vad jag skulle ha gjort annars. Mina föräldrar kommer inte direkt att köpa en lägenhet till mig. Även om de skulle vilja göra det så går det ju inte att slänga upp en och en halv miljon (MINST) bara sådär. 

Det är därför jag behöver er hjälp. Behöver inte ha en egen lägenhet. Har typ gett upp hoppet om det och letar efter rum istället. Skulle trivas utmärkt med att vara inneboende hos någon. Bara jag kan stänga dörren så är jag skitnöjd. Jag vet att ni har något skrymsle ni säkert skulle kunna hyra ut och kunna casha in några tusenlappar i månaden och ha mig boendes där som en gullig liten dvärg. Det skulle vara ett rätt skönt sätt att tjäna extrapengar på om ni frågar mig. Ni kan ju tänka på det iallafall. Liiite roligt skulle det vara? Plus att ni skulle göra mig en sjukt stor tjänst och jag skulle stå i tacksamhetsskuld till er i resten av mitt liv. Jag är snäll och skötsam och pedant och är världens lugnaste och gör inget väsen av mig alls. Kommer från landet och jag vägrar att åka hem igen och tacka nej till utbildning och jobb bara för att jag inte hittar någonstans att bo. Det skulle vara sjukt. 

Men men. Ni kan ju mejla mig på fransstrandberg@gmail.com om ni eller er mamma vet något ställe där jag kan husera från och med den första september. Det spelar absolut ingen roll var i Stockholm det ligger någonstans. Allt är av intresse och jag är inte kräsen. Det här är typ min enda chans att hitta något, så jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt. Men men… Önskar jag inte hade behövt skriva det här inlägget, men jag har inget val tyvärr så ah. HJÄLP EN FJUNIG NORRLÄNNING!!! 

Var tillbringar du sommaren?