Lederhosen är roligt. Runt om i München hittar man en jävla massa Lederhosen- och Dirndl-butiker och utbudet är inte blygsamt. 

Den här sympatiske karln, Werner, hävdar att läderbyxorna är en relativt ny grej. På åttiotalet körde man typ jeans. Han sa också att kungen träffade Silvia för första gången i München, och att hon bar Dirndl och att kungen blev kåt och på den vägen är det. 

Jag körde i alla fall på läderbyxor. Gris. Eller om det är hjort. Skit samma. Ser jag tillräckligt tysk ut, tycker ni?

Här är jag påväg till själva festivalområdet, Theresienwiese. Mer om det i nästa inlägg. 

/Peter Morath

Här blir jag skickad till Oktoberfest för att liveblogga och så händer det ena datorstrulet efter det andra vilket har omöjliggjort skrivande. Sorry. Men nu är jag här! Hemma och vid liv. Det har varit ett par väldigt intensiva dagar, fulla av upplevelser, stabbigt käk och öl. 

Öl, ja. Det går nog inte att beskriva hur betydelsefull ölet är för München-borna. De ANDAS bärs. Till Oktoberfest förser stadens största bryggerier öltälten med sju miljoner liter. Störst leverantör är fyrahundraåriga Paulaner och vi drog dit för en guidad tur i de enorma lokalerna. 

Vår guide Seth Rogen pratade om maltextrakt, humle, jäst och vatten…

…Visade jättestora tankar…

…Och en herrans massa öltunnor. Kolla vad många: 

Baren var precis sådär vacker och hipstrig som man vill att en bryggeribar ska vara:

Festligast tycker jag var den här fyraåringen som drack weissbier med sugrör:

Ser ut som han är i begrepp att beställa en till. ”Fraulein! Ein neues bier, ein neues bier!!!

Äventyret fortsätter strax. 

/Peter Morath

Ja hej hörni, skål och välkomna till 2014 års rapportering från Oktoberfest i München. Det ser ju inte livat ut det här – det ser deppigt ut – men jag har fått order om att skriva ett litet introduktionsinlägg innan avfärd. Så här sitter jag nu. I min lägenhet i Stockholm. Grundar med en trefemma. Försöker bygga upp toleransen. Har hört att man ska behöva det. Är det någon läsare som har varit på Oktoberfest får ni gärna kommentera här nere. Tipsa och så. Det mottages tacksamt. För jag vet typ ingenting om den här grejen.

Har googlat lite. ”Världens största ölfestival” står att läsa. Den fyller 204 år (störigt att man inte får åka dit när den fyller jämnt för jag kan tänka mig att det måste ha varit fetare för fyra år sedan, eller hur, nu kanske folk bara: ”ni skulle varit här för fyra år sedan, alltså herre GUD vad roligt det var DÅ”) och hålls årligen, från slutet av september till början av oktober. Enkelt går det till så att sex miljoner människor dricker sju miljoner liter öl i väldigt stora tält:

Bär Lederhosen:

Eller Dirndl:

Samt äter brezels:

Stora bitar djur:

Och, förstås, späckknödel med surkål:

Själva festivalen hålls på ett 42 hektar stort fält som heter Theresienwiese. Hektar har jag aldrig fattat, så den där siffrar säger mig precis noll, tur då att jag har en överskådlig bild här:

Som ett Woodstock mitt i München, ungefär. Inga hippies kanske. Men säkert en och annan ölstinn farbror vars våta dröm är att träffa någon yppig Heidi i flätor, flytta till en alptopp och bilda en fin, blond och tysk familj. Det kan vi faktiskt inte utesluta. 

Det här är min festivalpartner Erik:

Och eftersom han har ett så sällsynt mysigt och oskyldigt utseende tänkte jag att han kan vara perfekt att ha med på en sådan här grej. Kommer älska honom iförd fagra dansskor och varma långstrumpor. Full av bayersk energi och livslust. Dessutom är han sjuksköterska. Kan komma till undsättning när folk har fått i sig för mycket. 

Under tre dagar ska Erik och jag försöka ge er en så bra och rolig bild av Oktoberfest som möjligast går. Riktigt vad vi ska göra vet vi ännu inte. Eller, vi vet att vi ska till ett bryggeri. Det är uppsatt på vårt schema. Det kommer ni att få läsa om. Hur man brygger en öl och så vidare. Allt annat får mest flyta på i en härlig Oktoberfestlig dimma, tänker vi. DETTA KOMMER ATT BLI ROLIGT! 

Imorgon rapporterar vi direkt från München. Om du vill komma i stämning redan nu kan du klicka här. Annars säger vi so long, farewell, auf wiedersehen och adieu.

Oktobervarma hälsningar,

Peter Morath 

Red Bull Music Academy, den kringresande festivalen som gjort sig känd för sina oväntade bokningar, återvänder nu till Stockholm den 31 oktober till 1 november. I år kommer alla spelningar att hållas under ett och samma tak på Södra teatern, vilket underlättar för den som planerar att missa så lite som möjligt.

När RBMA Weekender hölls förra året bjöds de 10 000 deltagarna på bland annat Lorentz & Sakarias, Simian Mobile Disco och Laurel Halo. Och när tvådagarsfestivalen nu återvänder till Stockholm och Södra teaterns sju scener ligger fokus mer än någonsin på experimentell musik som annars kanske inte skulle höras i Stockholm.

Bland höjdpunkterna finner vi bland annat Osloproducenten Todd Terje som med sin superplatta It’s Album Time bevisade att hissmusik visst kunde göras kreddig, BBC Radiophonic Workshop som i princip uppfann den elektroniska musiken på femtiotalet (och Doctor Whos titelmelodi) och vår ständiga idol Gnučči, som aldrig slutar förvåna oss med sin musik.

Även ett gäng svenska DJ-stjärnor välsignar Södran med sin närvaro – Baba Stiltz, Maya Lourenco, Johanna Schneider, Studio Barnhus, Jin Mustafa, Nadja Chatti, Kornél Kovács och Johanna Knutsson. Om vi känner Baba Stiltz rätt kommer det att bli lite såhär.

RBMA Weekender hålls den 31 oktober–1 november på Södra Teatern. Biljetterna kostar 550 kronor för två dagar och 295 kronor för en dag.

Leif Mannerström, Desmond Tutu och geniet som ansvarar för bildtexterna på Bokmässans officiella facebookkonto.  

Nu är årets Bokmässa över. 97 133 besökare rörde sig genom lokalerna med den torra luften. Någon sa att den torra luften berodde på den offantliga mängden trycksvärta under samma tak. En annan ville inte avslöja hur många mål det snubbiga Författarlandslaget i fotboll utklassade Gatans lag med. Men det var tydligen en match ”med många roliga inslag och sparkar”.

På eftermiddagens presskonferens bjöds det på kräftor eftersom Bokmässan uppfanns på en kräftskiva för 30 år sedan. Det avslöjades att nästa års tema blir UNGERN. Dessutom ska fokus läggas på isländska röster. Det ska också inledas ett projekt som kretsar kring ”yttrandefrihet”. Detta ska nå sin kulmen 2016. Jag undrar hur det når sin kulmen. Det kanske firas med tårta. Det låter trevligt det där med kulmen.  

Under årets mässa inleddes en ny programpunkt var 48:e sekund. Varannan bestod av Jan Guillou och en PA-anläggning. André Maciel, chef för kulturavdelningen vid Brasiliens utrikesdepartement, talade mycket om den svenska publikens helt otroliga koncentrationsförmåga. Den är tydligen helt otrolig. Den som relaterar sträcker upp en hand.

Finaldagen, söndagen (min, den jag vandrade zombielikt igenom) präglades av excesser i superlativ och ryggdunkningar och slitna ögon och dålig andedräkt och fantastiskt fina böcker från Ellerströms förlag (Vandra, tanke av Ingeborg Bachmann! Att skriva av Marguerite Duras! Ariel av Sylvia Plath!) och funderingar kring hur Per Hagman hade det på Park Lane kvällen innan (hängde han med Expressengetingen?) och en tidning som bara publicerar glada nyheter med glada människor och ilska när man ser Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och den här grymma dikten av Felicia Mulinari. Den sistnämnda var viktigast idag. Den påminde mig, med min av bokbranschlingo hjärntvättade hjärna, om att så mycket av den mest betydelsefulla litteraturen aldrig släpps in i det gigantiska komplexet vid Korsvägen.

Därmed inte sagt att mycket inte varit härligt, roligt, brännande, vackert, obekvämt och stökigt. Det är bara att scrolla ner och låta nerverna kittlas. Nu är tåget snart i Stockholm. Nu ska jag läsa Maja Lee Langvads text i Gläntas andra nummer om migration. Sen ska jag sova i en vecka. Hej så länge. Eller som Pär Thörn skulle säga: ”Betyder knackningarna att man har besök?” Eller som Jan Guillou skulle svara: ”Nej.”

/Elis Burrau, litteraturredaktör