Vid lunchtid på fredagen var det ÄNTLIGEN dags för mig att se Shane Meadows (som bland annat gjort lysande This Is England) dokumentär om The Stone Roses. För er som inte känner till stenrosorna sen tidigare så harvade de på i Manchester i typ tio år innan deras monumentala debutalbum (som heter samma som bandet) släpptes 1989. Tror det är safe att säga att musikhistorien inte varit utan den här plattan, t ex tror jag inte att ett band som Oasis hade funnits i överhuvudtaget. Sen blev det i alla fall massa tjafs och det dröjde fem år innan den inte alls lika briljanta uppföljaren kom, det hela följdes av splittring. Tjugo år senare återförenas The Stone Roses och här startar Meadows porträtt av bandet och framförallt fansen. (Ni förstår hur bra ett album måste vara för att människor världen över fortfarande älskar ett band villkorslöst två decennier senare va?) Meadows följer bandet från presskonferenser till världsturné via rep på en bondgård nån stans mellan Liverpool och Manchester. Det hela blandas med klipp från deras tidiga karriär.

Gillar man deras musik är den här dokumentären 97 minuter ren njutning, kanske väl mycket gitarrjufsande sista kvarten. Lite synd är också att Meadows väljer att inte följa med på de tre sista turnéstoppen, då en av platserna är Hultsfredsfestivalen 2012. Några av höjdpunkterna är rektorn som försöker byta en anställds armband till Stone Roses första spelning som återförenade mot en fast anställning OCH sin bil. Hon avböjer dock. Eller arbetaren som lurat i chefen att svärfar fått en hjärtattack för att kunna gå på samma gig. Eller gåshuden som bilderna på folkmassorna från Spike Island ger upphov till, eller… ja ni hör, är man minsta intresserad av Stone Roses är det här inget annat än en fest.

Ps. Eftersom jag blev så peppad av den här filmen gjorde jag en spellista med mina absoluta Stone Roses-favoriter. /Sara-Märta Höglund

Det spanskengelska indiebandet Crystal Fighters blandar baskiska folkinstrument med Londonindie. Detta har resulterat i euforiska txalapartadrivna* medelhavshittar som At Home, Wave och nu senast nästintill hysteriska ”You&I”. Den stora frågan innan konserten är hur effektivt detta ska bli i ett regnigt lilla London. Svaret är…svinbra. 

De inleder möjligen något trevande med ett par tre låtar från senaste skivan Cave Rave och det är något trögstartat. Men precis när den växlande molnigheten övergår i duggregn lägger hippiebandet i en ny växel med Champion Song och You&I. Det känns överlag som att bandet bestämmer setlisten spontant allteftersom konserten förlider och framför allt har riktigt roligt tillsammans. Man vill innerst inne vara en av dem och kanske springa runt med en drake, alternativt slå med en pinne på ett träblock. 

När de avslutningsvis får cirka femtusen personer att sjunga med i en blytung version av At Home tänker man osökt att det kanske var det här bandet som borde ha ersatt Neil Young. 

* Txalaparta är ett baskiskt instrument som mest liknar xylofon eller marimba.

/Pelle Tamleht

Att skicka mig till en musikfestival är lite som att skicka påven till ett dildoparty. Mina kunskaper om musik är näst intill obefintliga. När jag avade låtar i P3 fattade jag aldrig vilken av de crazybanana ordsammansättningarna som var låten och vilken som var artisten, jag bara läste upp orden utan att förstå vad de innebar (ungefär som med ramsan Ole, dole, doff).

Därför skäms jag inte för att säga att jag hör till den föraktade människogrupp som åker på Way Out West ENBART för det glada festandets skull. Min målsättning är att spendera de kommande dygnen framragglande i en ölstinkande dimma. Detta började redan igår:

Men vad kan man då vänta sig av ett tredagarsfestande i Göteborg? Tja, jag skulle bli förvånad om inte något av följande händer:

– Jag tappar bort kortet till mitt hotellrum
– Jag får min axel nedgråten av en ledsen man som sörjer att Neil Young ställde in
– Jag kräks upp en vegoburgare
– Jag fattar inte Västtrafiks krångliga biljettsystem och åker fast för plankning
– Jag ser en man i sjömanskostym på väg till Håkan Hellström-konsert
– Jag går vilse i Linnéstan
– Jag får syn på en dansande Leif Pagrotsky (som i vanlig ordning vill visa att han är down with the kids)
– Jag hånglar med Leif Pagrotsky

Närå, det sistnämnda kommer förstås inte hända. Jag är ju på tok för gammal för Leif Pagrotsky.

På återseende!

/ Nanna Johansson

Under Way Out Wests första år, i slutet av förra årtiondet, användes bara festivalområdet under fredagen och lördagen, medan torsdagskvällen helt och hållet brukade vigas åt att stå i kö utanför stadens alla upptänkliga etablissemang och ändå missa sina favoriter.

När torsdagskvällens och festivalens största dragplåster Neil Young alltså ställde in med mycket kort varsel (oj så underhållande det var att betrakta hur ryktet spred sig bland de män i min egen avsevärda ålder som utgjorde majoriteten av festivalbesökarna igår) blev det alltså en mycket utspädd soppa som serverades på festivalområdet. Johnossi hade visserligen med framgång dra igång arenastämningen under den tidiga kvällen, men Tame Impalas intrikata koncentration var alldeles för subtil för stora delar av Neil Young-fansen, och likaså den utsökta Beach House-spelningen där alldeles för många människor sökte valuta för sina biljettpengar.

Men om stämningen var avslagen på festivalområdet (där den fånigt låga ljudvolymen bidrog till att förmedla känslan av stillsam sensommarpicknick med komplikationer) och försupen på VIP-området dit journalisterna tog sig för att dränka sina sorger var den desto högre hos Kaah på en liten utomhusdansbana intill Liseberg. Rusningen var stor, men eftersom Lisebergs hamnområde sväljer stora mängder besökare var insläppet snabbt och smidigt även vid sen ankomst, och här fick vi allt det som huvudfestivalen inte kunnat erbjuda.
Kaah verkade häpen över den omedelbara responsen när han klev in på scenen, och publikens hängivenhet var verkligen påfallande. Folk dansade, folk trängdes, folk sjöng med, och alla längst fram vid kravallstaketet stod en salig ung man och artikulerade vartenda textrad framför Kaahs ansikte, likt en överambitiös sufflör. Entusiasmen var lika stor i såväl gamla hits som Dom tittar när jag dansar – i en lång och stenhårt groovy version – eller nya mästerverk som briljanta Matcha din look och Internationell. För första gången under torsdagskvällen tilläts dessutom en rimlig ljudvolym, så att basen kändes innanför revbenen och så att öronen ringde lagom mycket någon timme efter konserten.

Att Kaah är peppad efter åren utanför strålkastarljuset var påfallande, och trots att det var hans tredje gig sedan comebacken märktes ingen ringrost. Han dompterade sitt strålande tighta band med samma glädje i ögonvrån som han gav sig ut från scenen för att komma nära publiken. Inte heller rösten har farit illa av bortavaron, när han ömsom sjunger och ömsom stöter fram sin soul i rakt nedstigande led från Sly och Prince.

Det enda smolket var att inga extranummer hanns med, trots den ömsesidiga kärleken mellan Kaah och hans publik (och ännu värre eftersom det berodde på att Looptroop Rockers trots allmän ovilja tydligen insisterade på att få ta över scenen). Som bonus hade vi ju önskat oss både gamla Kaahla Mig och nya Stick om du inte tror du kan, men frånvaron av dem ger oss ytterligare en anledning att söka oss till någon av hans egna spelningar så snart som möjligt. Som om vi skulle behövt flera anledningar. 

/Patrik Forshage

När vi går in på festivalområdet på torsdagskvällen händer det något fantastiskt. Vi kan inte riktigt bestämma oss för vad vi ska äta. Vi har så mycket att välja på att vi nästan fäller en tår. Här kommer det sjukaste: vi är två vegetarianer och en vegan. Jag önskar att det alltid var så här. (Pik riktad mot krogstockholm eller ska vi kalla det köttstockholm.)